Ryggmärgsuppfostran (plus samsovning med bebis)

En deppig grej tycker jag är när jag själv (eller andra) kämpar med barnuppfostran utifrån hur man har fått för sig att det ska vara, istället för vad man själv tycker är viktigt. Häromdagen hade en bekant fått tips om att sätta tydligare ramar för sin tvååring för att barnet inte skulle balla ut under tonåren. Som om det hänger ihop???? Barn är såklart olika, men en tvååring går ju inte att uppfostra med stränghet. Inte på ett schysst sätt i alla fall. En tvååring lirkar man och avleder och lurar dit man vill, klär på overallen framför Barnkanalen och borstar tänderna genom att skoja om trollen man ser i munnen. Man tar de konflikter som man kan och orkar vinna. Och om hen t.ex. inte vill tvätta händerna (medan man själv verkligen vill att de ska tvättas) så bär man ungen till kranen och tvättar händerna istället för att diskutera? Att ta varje konflikt med en tvååring för att förekomma bråk under tonåren, kontraproduktivt enligt mig. 

Men OBS, vad vet jag egentligen, har väldigt begränsad erfarenhet av småbarn. Tar mig dock ändå friheten att tycka saker här i bloggen… 

Nu kom jag på att jag ju fått en fråga och lovat att skriva om vår sovsituation när Arve kom. När vi blev fyra i familjen sov Juni i sin spjälsäng (med en vägg borta och i samma höjd som vår säng, dvs på lägsta planet eftersom vi hade tagit av benen på vuxensängen) och Arve mellan mig och Martin. Eller, ofta sov Martin faktiskt i soffan så jag kunde breda ut mig och bebisen i sängen. 

Jag har liggammat båda barnen om nätterna och då låtit bebisen ligga kvar på samma ställe och själv bytt sida i sängen när det blivit dags att amma på min andra sida. 

Bebisar är såklart römtåliga den första tiden och jag hade koll så Arve inte skulle få täcke över ansiktet och jag låg själv mellan honom och Juni (när hon kom över till stora sängen) så att hon inte skulle råka sparka honom. Det funkade fint faktiskt! 

Min tanke är att barnen ska sova i Junis rum när de är redo. Men just nu sover Arve tryggt i mitten av sängen, Juni gott i sin juniorsäng intill vår och jag och Martin får relativt gott om plats. Det dröjer därför innan jag driver på nån förändring. Nu när Arve haft astma på natten har det dessutom varit extra skönt att ha koll på honom hela tiden. 

Alla sätt som funkar är bra. Egen säng i eget rum eller alla i samma. Viktigast: man måste inte vara duktig i sitt föräldraskap på nåt sätt man hört från nån annan. Gör det som passar dig och ditt barn. 

17 reaktioner på ”Ryggmärgsuppfostran (plus samsovning med bebis)”

  1. Jag har också liggammat, absolut mest bekvämt för oss. Andra barnet kom jag på att jag inte ens behövde byta sida, hen nådde båda brösten om man bara vinklade sig lite olika 😊 Har en tvååring nu, tar ytterst få konflikter och försöker få storasyskon att släppa saker trots minstingens ”fel”. Igår satte jag dock stopp då killen ville dricka varm choklad i kaffekopp i vår ljusa soffa. Hen skrek oavbrutet i 45 min….de är envisa de små, bra egenskap som vuxen 😆

    1. Ja herregud, när man sätter ned foten för någonting… Arve skrek i nästan en timme härom kvällen när jag på ett väldigt pedagogiskt sätt tagit bort ipaden (jag hade förberett att när filmen var slut skulle vi lägga bort den) och då är han sällan ens särskilt ofta intresserad av att kolla på iPad. Bara att vänta ut. Heja dig, bra kämpat.

  2. Ja herregud, håller med dig helt och fullt… Det är så lätt att lyssna på vad andra säger/skriver och lyssna på vad som är ”rätt”.

    Rätt är ju att man själv är nöjd!
    Och bland det viktigaste man har är ju sömnen (tycker vi). Och alla vuxna och barn är olika. Under några år möblerade vi om oss på natten, tog max 1 minut och sedan sov alla BRA. Så himla nöjda med det!

    Nu är yngsta 4 år. Och nu, helt plötsligt så sover alla barn i sina sängar. Den lilla kommer någon enstaka gång, 7-åringen (som kom VARJE NATT fram till för 2 månader sedan) har slutat upp med det. Tonåringarna kommer inte heller längre 😉 När dom var runt 7-8 så hade jag en madrass på golvet bredvid mig. Så om dom vaknade så kom dom bara, med täcket dragandes, och lade sig där. klapp klapp och så somnade vi alla och sov gott.
    Alla sätt är bra, så länge det genererar sömn! Och inget varar för evigt! Tonåringarna (speciellt ena) skulle hellre dö än att sova bredvid mig. Haha!
    Varsågod för novell! 😉

  3. Jag håller alltid med dig när du skriver om barnuppfostran, du låter klok och får mig lita på mig själv…

    Min snart 6-åring samsover fortfarande i min dubbelsäng, trots att hans juniorsäng står precis bredvid… han vill fortfarande sova nära nära nära – han har inte ens något eget rum…

  4. Håller med!
    Vi samsover med 3 barn i en 160-säng vissa nätter. 5 åringen mellan oss, 2 åringen i spjälsäng bredvid vår säng som vi tagit bort sidan och bebisen brevid mig. Ganska trångt 😊
    Ibland sover de större i deras eget rum.
    Nu när vi ska köpa ny säng ska vi testa att lägga vår stora madrass på golvet där både 5 åringen o 2 åringen får nattas o sova ihop.
    Rätt för oss är så mycket sömn som möjligt, sen spelar det ingen roll hur vi sover.

  5. Hur har ni andra gjort med rapning av bebis när ni liggammat? Vår 2a är 2,5 vecka och han sover än så länge bara på mig…

    1. Aldrig rapat något av barnen, trodde först det var nån 80-talsgrej som ingen gjorde längre och sen funkade det fint att strunta i det. Kanske viktigt om de har magknip?

    2. Har haft några kräkbarn, och dem (förutsatt att dom ätit och inte ”snuttat”) rapade jag genom att sätta mig upp i sängen med bebisen mot axeln. Efter ett tag blev jag proffs på att tajma det perfekt, dvs rap direkt. Då tog det typ 10 sek extra.

        1. Känner att det är detta jag måste få till! Somnar dock själv hela tiden… Ger sig väl med tiden, bebis är som sagt inte tre veckor ännu.

  6. tycker det där med gränssättning på tvååring för att stävja konflikter som kan tänkas uppstå i tonåren låter sjukt skumt. Jag diskuterar väl inte mattekursen i åk 8 med ett spädbarn, liksom?

    Vissa saker kan man ju öht inte prata om förrän dom har åtminstone några atomer i frontalloben som börjar trilla på plats.

    Omvänt så är det dock så att en del dagar är dom så hormonella att en får ta till samma strategi som för tvååringar för att komma framåt – alltså total ignorans och bara säga ”nu blir det så här, jag tänker inte diskutera mer nu”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.