Så är barnen 

I en grupp på Facebook skrev en kompis:

”I många, många fall tror jag föräldrar har glömt bort hur det är att ha en 1-åring så när man får en (igen) så tror man beteendet är extraordinärt. Om ett barn från tidig ålder får höra att hen är jobbig/omöjligt/besvärlig, tror jag att sannolikheten är större att hen blir det.”

Och det där har jag tänkt så mycket på. Hur man som förälder cementerar sitt barns personlighet från tidig ålder. I vår familj vet vi ju exakt hur Juni/Arve är som personer. Deras olika sätt att ta sig an livet etc. Men hallå, de är liksom småbarn, deras personlighet kommer att ändras massor av gånger genom livet. Jag försöker prata om vad de tycker om eller inte tycker om istället för hur de är men det är såklart jättesvårt och jag sitter verkligen inte på några höga hästar här. Ändå intressant ämne? 

Just nu sitter jag utanför en stängd dörr och väntar på Juni som dansar balett. På instagram kallade jag mig för Jan Björklunds och Frida Boisens gemensamma kärleksbarn när jag outade detta, men jag älskar att det är sån ordning och reda på lektionerna. Läraren är snäll men sträng. 

Jag tänker på den där podden där Sigge Eklund spelat in nån danslärare på en uppvisning? Men helt ärligt; hellre att det är åt det hållet så att alla barn får utrymme under klassen än med nån mindre erfaren ledare som är rädd för att säga ifrån, alltid har de gulligaste/klängigaste barnen i knät/handen och där halva lektionen går åt till att vänta på att barn ska sluta springa runt eller ta allt utrymme. 

Det barn som kom tio minuter försent välkomnades glatt in i salen (vilket är jättebra eftersom man ju kan fastna i trafiken etc), men att det står så här utanför salen gör ju att få föräldrar släntrar in fem minuter efter start:  

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.