Småttingar

Apropå inskolning så skriver Carolina så fint om första lämningen här. Jag tycker inte att man behöver förminska att det är jobbigt för både föräldrar och barn att börja förskola. För en del går det hur lätt som helst, för andra är det tufft en lång tid. Ibland säger man att det är värre för föräldrarna än för barnen. Det stämmer säkert ofta, medan barnen leker och har fullt upp sitter föräldrarna på jobbet med ovisshet och magont. Men även om man måste jobba och barnen måste vara på förskola kan man väl få prata om att det är en jobbig omställning, främst för barnen. Jag tror att många vuxna som skolat in är ganska trötta på eftermiddagen. Alla ljud hela tiden, det snabba tempot när barn i grupp, leker, låter. Det är klart att det är jobbigt för en ettårings hjärna att hantera allt det nya. Samtidigt som det är förstås är himla bra att det finns förskolor, att det finns fantastisk personal som vill jobba med att ta hand om våra barn. Men mindre barngrupper, mer resurser till förskolan. Hur går det med det, egentligen, politiker?

(detta var alltså ett öppet brev till alla politiker som beslutar om storlek på barngrupper?)

8 reaktioner på ”Småttingar”

  1. Jag kan berätta hur det går: åt helvete! I ett och ett halvt års tid har jag varit med & drivit ett nätverk i den stadsdelen jag är verksam i, vi är ca 70 verksamma förskolepedagoger som arbetar för att få politiker & beslutsfattare att förstå att det måste ske förändringar inom förskolan, att det MÅSTE till mer resurser & satsas i praktiken på mindre grupper och långsiktigt tänk (inte bara vara slavar under platsgarantin & trycka in barn). Politikerna verkar bara tycka att vi är besvärliga, hänvisar till föräldraenkäten, att den visar att föräldrarna är nöjda (ja, pga att det ställs helt irrelevanta frågor i sammanhanget, INGET om huruvida barnet går i en lagom stor grupp eller om pedagogtätheten är god osv). I vissa lägen (inför valet!) bjöds vi in till möten & kände oss lyssnade på & vågade nästan tro att vi kunde göra skillnad, men sen: nej, inte direkt.

    Det enda som gjort skillnad är att vi nu fått med oss en grupp föräldrar som börjat protestera & höja sina röster, då har vi lyckats stoppa en besparing på 2 % som skulle till nu i höst. Vi är helt övertygade om att föräldrarna måste ryta ifrån för att det ska bli skillnad. Det är föräldrarna som är ”kunderna” & så länge de inte visar skarpt missnöje bryr sig inte politikerna ett smack om vad pedagogerna säger, trots vår stora kompetens & engagemang i frågan (vi driver såklart detta på vår fritid, i sann kvinnodominerat yrke-anda…) ja, jag skulle kunna skriva länge om detta… Varsågod för roman, hehe!

    Vårt nätverk går att hitta här om någon är intresserad: https://www.facebook.com/forskoleforandring

    1. Alltså Sara, vad ledsen jag blir när jag läser (men tack för reality check). Så fisigt att kasta tillbaks på er att föräldraenkäten visar bra resultat, den vill man ju också som förälder svara ”bra” på för att ge cred till personalen som ju gör ett superjobb!

      Stört egentligen också att det är föräldrarnas krav och protester som ”smäller högst”, vi vet ju inte hur det är om dagarna och bilden jag får är så himla fin!!

      Vad rekommenderar du att man som enskild förälder gör när man (som jag) eg inte har nåt att klaga på, förutom att det vore bättre med ännu mindre grupper. Är förskolerådet en väg? Eller kontakta politiker direkt? Våra barn går på förskola i just Hägersten, så tips mottages tacksamt!

      1. Hej Catharina! Ja, detta är ett dilemma. Många av förskolorna har en bra verksamhet pga hög kompetens & stort engagemang bland pedagogerna, men förutsättningarna är alldeles för dåliga, såväl ur ett omsorgsperspektiv som ur ett pedagogiskt perspektiv (tid för projektarbete, dokumentation & reflektion på riktigt, inte bara hastigt & skrap på ytan som oftast nu). Det kanske svåraste är den tysthetskultur som råder, som är extremt starkt & som ju handlar om att vi tar hand om det viktigaste föräldrarna har, att det handlar om nära relationer & förtroende & att det därmed är supersvårt att vara ärlig med hur dåliga förutsättningarna faktiskt är. Vi vill ju ha nöjda föräldrar, eftersom trygga föräldrar ger trygga barn. Och för att vi älskar vårt jobb & sliter häcken av oss för det, liksom.

        Jag tror att det bästa är att samverka föräldrar sinsemellan & försöka sikta högre än på förskolechefsnivå, för de är väldigt bakbundna & har extremt svårt att göra någon skillnad. Det skulle ju behövas en politisk förändring på riksdagsnivå, en samhällelig förändring kring vad vi vill prioritera & vad våra barn (våra blivande samhällsbärare!) är värda. Men åtminstone att trycka på kommunpolitiskt (till att börja med). Kontakta gärna oss i nätverket på forskoleforandring@gmail.com & kolla även gärna in den facebookgrupp som föräldrar i Liljeholmen/Årstadal har startat (för alla föräldrar i H-L):
        https://www.facebook.com/groups/1443549245950113/

        Väl mött! /Sara

  2. Jag har ju nyss lämnat förskolevärlden. Dels för att jag ville söka mig vidare men också på grund av allt beskrivet ovan. Både för barnen och som arbetsplats för vuxna är det slitigt med förskola. Men många gånger tror jag att pedagoger är så bra på att bita ihop och hålla skenet att föräldrar inte riktigt mörker hur det står till. Tex att vi var två vuxna på 14 ettåringar eftersom ingen vikare fanns att tillgå eller att den lille som blir trött efter tre och bara gråter om hen inte blir buren konstant har fått skrika i två timmar för att ingen famn fanns att tillgå. Ofta märker inte föräldrar något för att pedagogerna biter ihop för bra.

    Men varje dag är såklart inte så och jag upplevde främst massor av kärlek till och från barnen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.