Vad modig jag var!

Imorgon är det tre år sen jag födde barn för andra och förmodligen sista gången. Det firar jag med en repris på förlossningsberättelsen, den ligger ju annars dold i gamla bloggen. Var så hög på upplevelsen när jag skrev detta att jag blir helt fnissig nu.

Förlossningsberättelse, nedskriven 8 mars 2014

Jag har inte journalen med hem, så det här blir ur minnet. Kommer säkert uppdateras, men ville skriva direkt, när det är färskt.

I torsdags eftermiddag kände jag äntligen att det nog inte skulle dröja så himla länge till förlossningen. Vi skulle egentligen på kalas för min mamma, men eftersom jag hade förvärkar och Juni var väldigt förkyld ställde vi in och åkte hem. Vi kom hem vid 17.30 och då började jag få riktiga värkar. Efter ett tag var de nere på 2,5-3 minuter mellan varje, men som tur var bara under några värkars intervall, sen kom de upp till fyra, fem minuter igen och nån gång uppemot sju. Vi fixade mat till Juni, packade ihop oss och åkte ut med henne till hennes farmor och farfar. På väg hem ringde vi förlossningen. Som omföderska vet man ju inte riktigt hur snabbt det kan gå. Den gulliga barnmorskan som svarade sa att eftersom min förra förlossning inte hade gått supersnabbt så borde vi kunna åka hem igen men att vi var välkomna direkt jag kände att jag ville komma in. Perfekt bemötande.

Vi åkte hem men lämnade väskorna i bilen. Martin duschade, jag fräschade till mig och så såg vi ett avsnitt House of cards och åt rostad macka. Martin hjälpte mig i värkarna och det kändes spännande och bra att vara igång. När jag gick på toa var det som att det hände något mer och jag trodde kanske att vattnet gick, men det var bara lite blod. Kändes som något mer än en teckningsblödning och eftersom jag hellre ville åka in lite tidigt denna förlossning (att jämföra med öppen 7 cm och väldigt smärtpåverkad vid förra) så åkte vi och kom in strax efter 21.30.

Välkomna
När vi kom in möttes vi av en jättegullig undersköterska (Lina) och efter en stund barnmorskan Siw. De var med oss hela natten och jag kan inte föreställa mig ett bättre team. Siw frågade efter våra önskemål och jag sa att jag gärna ville testa badet. Undersökningen visade att jag bara var öppen 2-3 cm så det var ju ett bra alternativ. Det varma vattnet hjälpte mig att slappna av mellan värkarna, som nu var riktigt täta. Martin satt vid mitt huvud, på en pall utanför jacuzzin, och hjälpte mig genom varje värk, påminde mig om att vara tung i kroppen, slappna av i ansikte, axlar, händer, inte försöka fly. Att varje värk var en närmre bebisen och “nu är det som värst, snart klingar den av”. Efter varje värk såg han till att jag släppte den och vilade i stunden. Den känsla av trygghet och tillit jag kände, så himla fint och viktigt.

Bloooood
När jag badat nån knapp timme såg Martin att jag blödde en del. Barnmorskan kom in och bebisens hjärtljud hade gått ned. Jag skulle snabbt upp ur vattnet och in på vårt rum för undersökning. Men kombinationen av det varma vattnet och allt blod gjorde att jag höll på att svimma på väg ur badet. Det blev svart för ögonen och susade i öronen och jag fick hjälp av Martin och Siw för att kunna ta mig till rummet. Nu gick allt snabbt och jag minns inte riktigt, men bebisens hjärtljud var sämre och det kom in “massor” av folk i rummet. De tog hål så att vattnet gick och satte skalpelektrod på barnet. Det gjorde oerhört ont, kombinationen av starka värkar och den ganska omilda (helt nödvändiga förstås) behandlingen av mitt underliv. Jag hann tänka att det var en blödning från moderkakan, nu blir det nog akutsnitt så låg så stilla jag kunde och vrålade i lustgasen medan Martin försökte hjälpa mig och få mig att fokusera (fast han själv hade varit rädd pga allt blodet). Tror klockan var strax efter midnatt här.

Bedövning
Snart blev hjärtljuden bättre och det blev lugnt i rummet. Men inte för mig. Rädslan och de väldigt starka och långa värkarna hade fått mig att tappa kontrollen och jag fick panik av smärtan, kunde inte hantera den. Bad om/krävde epidural och fick den så fort narkosläkaren kunde. Det gick jättebra när han satte den och resultatet var ok, det tog udden av det onda och hjälpte mig att komma tillbaka. Samtidigt kände jag ett starkt tryck nedåt och anade krystvärkar så bad om bäckenbottenbedövning, tyckte det var så himla bra senast. Alltså, det är så sjukt hur man blir av att ha ont. I vanliga fall kräver jag lugnande för att dra ut en tand, nu kunde jag inte få nog med sprutor.

And PUSH!
Nu var jag helt öppen. Stod på alla fyra för att krysta men hade lite svaga värkar. Vi bestämde att testa med lite värkstimulerande för att ge den där sista kraften. Dessutom kom vi på att jag inte kissat på länge. Blotta tanken på att lyckas kissa på en inrullad toalettstol kändes omöjlig så jag bad dem tömma mig. Det är väl inte precis skönt, men underlättar resten av förlossningen och var inte alls så obehagligt som jag mindes från förra gången. Efter det fick jag värkstimulerande dropp och efter en stund var det dags att krysta, jag låg på sidan med ena benet i sånt där stöd och det kändes som en bra ställning. Enligt mig är det ju asläskigt att krysta, det är liksom en mental barriär att ta sig förbi, att våga klämma fast man vet att det är ett huvud som ska ut. Men jag fokuserade på min inre bild, att slidan är som Junis fuskpolo, fixar att träs över ett huvud och återgår till normal form efteråt, och tog i. Jag fick så himla bra coachning av Siw och Lina, höll emot och bara andades när jag skulle och sen fick jag ta i igen och då kom han ut. Den känslan, när hela barnet glider ur sån jävla seger! Kände mig helt oslagbar i det ögonblicket – jag klarade det! Arve Gustav Rosell föddes klockan 02.27.

Slutet gott
Martin klippte navelsträngen, moderkakan kom ut enkelt och jag var så himla medvetande och typ euforisk. Jag behövde ca fyra stygn och det är ju en fördel med att ha fått bedövning innan. Ändå tycker jag det är jobbigt att bli sydd och andades lustgas + tvingade M att nypa mig hårt i örat för att fokusera på något annat, samtidigt som jag hade vår nyfödda son på bröstet. Jag bad om att inte bli sydd för tight och kände verkligen hur noga jag blev omhändertagen och sydd. Tacksamheten mot Siw och Lina var (eller, är ju såklart fortfarande) helt enorm, skäms väl ihjäl när jag föreställer mig den i kombination med ruset från lustgasen, alltså saker jag sagt under den här kvällen/natten… Men alltså, svensk sjukvård som allra bäst!

Den här har ni ju redan sett, men att ta en selfie som helt nyförlöst, ändå ett gott betyg till förlossningen.

Älskar att man kan läsa sin journal på nätet nuförtiden.

Tänk att jag har vågat föda två barn. Det hade tjugoåriga Hanna aldrig kunnat tro. 

14 reaktioner på ”Vad modig jag var!”

      1. Det är dock olika för olika landsting om de publicerar förlossningsjournalen. Tror inte Stockholm gör det än?

        Blev lite gråtig av din berättelse Hanna. Tänk att man vågar och kan, så sjukt.

    1. Nä skulle du? Åh fy, inte jag. Alltså om jag får ett sug efter ett tredje barn så blir jag inte avskräckt av förlossningen. Den är ju extremt värd en unge. Men jag skulle inte heller se fram emot den.

  1. Skrattade rakt ut vid målbilden av Junis fuskpolo. Om jag föder barn en gång till i livet så ska jag anamma den.
    <3 Grattis på födelsedagen Arve!

  2. Det här kommer jag ihåg! Så himla kul att läsa. Minns att jag kände mig alldeles glad och upprymd när jag läste inlägget om att du snart skulle åka in. Det var så spännande! Tror att du skrev att du lade en lätt makeup också, det tyckte jag var kul. Och så minns jag när du packade upp kläder för Arve och tittade på hans lilla babymössa och föreställde dig huvudstorleken… tror du passande nog hade skriet som bild till. Eller så hittar jag på.

    Asså. Att jag minns allt detta. Sorry om creepy. Bor i Lund så jag är långt borta!

    /Okänd bloggläsare

  3. Det är så sjukt att föda barn! Det är det första jag sagt efter alla tre barn! Sjukt och coolt! O läskigt. Men känslan efteråt är allt. Grattis!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.