Varför skaffa barn om man inte vill vara med dem?

När Adidas gör en kampanj och låter landslagsspelarna ha starka citat på sina matchtröjor valde Lotta Schelin att spela med Gudrun Schymans ”Se aldrig ned på någon om det inte är för att hjälpa henne upp” på ryggen. 

Det är ett ständigt aktuellt citat. För när det blir tufft är det alltid enklare att rikta kritiken nedåt. Till exempel: vem drabbas när människor skriver debattartiklar om hur dåliga föräldrar är som låter sina barn gå långa dagar i överfulla grupper. Jo, de mammor som inte har något val, som lever ensamma och måste jobba heltid för att betala hyran. Eller de mammor som går på knäna under föräldraledigheten (efter en jobbig förlossning, ett krävande spädbarn?) och väljer att lämna ett äldre syskon på förskolan.  

De föräldrar som själva kan välja hur långa dagar deras barn ska gå, eller om storasyskonet ska vara hemma eller hänga med sina kompisar om dagarna, de kan också välja att inte lyssna på det örat. För de har ett val. Men det har inte alla. Och för de utsatta föräldrarna, och för deras barns skull, borde vi hjälpas åt att rikta kraven uppåt istället. Mot beslutsfattare, politiker. 

Så här: istället för att lägga fokus på hur många timmar i veckan barn till föräldralediga ska få vara på plats kanske man kunde prata mer om anknytningsteorier och hur ettåringar och femåringar har olika behov och hur man ska uppfylla dem. Hur överfulla grupper påverkar barn och pedagoger. Vilken viktig roll förskolan spelar. Att den måste få mer resurser. 

Och prata mer med varandra. Ge pedagoger självförtroende och mandat till att boka in ett samtal med de där föräldrarna som ger barnen alvedon för att de ska kunna vara på förskolan när de är sjuka, eller som lämnar sina barn varje dag hela sommaren. Fråga varför, berätta om hur det påverkar barnen och verksamheten. Istället för att försöka nå dem genom att tilltala alla föräldrar som har sina barn mer än sex timmar om dagen… 

25 reaktioner på ”Varför skaffa barn om man inte vill vara med dem?”

    1. Ja men precis, och som du skrev: vilka är alla dessa föräldrar? På vår förskola finns en ganska stor blandning, men den ligger i ett område med medelinkomst runt 17 000 kr/månaden. De gånger vi hämtat 16.30 har det knappt varit några barn kvar. Fattar att pedagoger har andra upplevelser, men ändå…

      1. Samtidigt som mammorna gick upp i tid gick INTE papporna ner i tid, rent samhällsmässigt. Det innebär längre vistelsetider för barnen på förskolan, det är den tydligaste tendensen statistiken visar över tid. Vistelsetiderna har t o m ökat mer än vad barngruppernas storlek har ökat. Men det är en norm som förändrats successivt, så jag tror inte vi ser den så lätt. Vi har 70

  1. Så himla bra skrivet!! Särskilt det sista – våga ta diskussionen där det spelar roll, kanske inte där mamman varit och klippt sig på lunchen!!

    Jag förstår också att det måste göra svinont för de som inte har några pengar, men jag skulle önska att tiden (tillåtelsen?) fanns att säga till mig när mina barns stövlar läcker, vantar är för tunna, mössa inte varm nog osv. För i vår familj är det slarv eller brist på ork – inte brist på pengar.

  2. Den där texten har skavt i mig sedan ngn (nybliven mamma tillika frsk pedagog) länkade till den på FB. Jag känner inte alls igen bilden att folk lämnar barn på frsk för ngn slags egentid, man gör det för att man är tvungen att jobba, så man lämnar så sent det bara går och så fort jobbet är slut så är det andan i halsen tills man har kidsen i bilen på väg hem. Och de ggr vi hämtar sent, strax efter 16:30 så är det ju typ inga barn kvar.. så jag håller med sig var väl ungefär det jag ville få fram med denna långa kommentar.. 🙂

  3. Jag har redan kommenterat loss hos hejhejvardag kring detta, men kan inte låta bli att lämna en liten tanke här med. Först: Detta är en komplex fråga med många bottnar, det gör den sjukt svår att diskutera på ett konstruktivt sätt utan att någon inblandad part (förskolepedagoger – föräldrar) känner sig kritiserad (det är bara politikerna som inte tar åt sig – de enda som borde bekymra sig egentligen. Varför är jag inte förvånad?).

    När jag läser ditt inlägg: För mig blir det nu lite samma spontana känsla kring detta som jag kan känna när jag pratar feminism med oinsatta (killar) ibland, liksom: Det är inte mitt jävla jobb att utbilda dig, utbilda dig själv, ta ditt ansvar!

    Då blir det lite så här: Jag jobbar som förskollärare, inte föräldrautbildare (sådana skulle vi behöva, kanske?). Det kan ofta känns så sjuuukt frustrerande att jag ska ägna tid åt att lära föräldrar varför det är olämpligt att ge ett febrigt barn alvedon & sedan lämna det på förskolan, eller varför ett barn behöver få vara med sina föräldrar & sitt nya syskon när det fötts. Till exempel. Mitt arbete handlar om barns utveckling och lärande, inte föräldrars. Om du fattar. Jag har inte ens tid att möta barnen i min grupp tillräckligt. (Jag gör ju alltihop ändå, såklart, jag är ju professionell och kvinna och allt det där. Men jag kommer sannolikt bli utbränd regelbundet också, så länge jag fortsätter.)

    Önskar SÅ att alla föräldrar som nu blir upprörda över artiklar om föräldrar/förskolan skulle lägga den tiden på att uppvakta politiker och kräva att förskolan ges rimliga förutsättningar istället – sen kan de få lämna sina barn på förskolan hur länge de vill, medan de har egentid eller whatever.

    Hoppas du förstår min poäng, det här blev ev mkt rörigt för en som inte delar min hjärna.

    1. Du skriver jättebra och det är helt vidrigt att förskolan får så dåligt med resurser, vi föräldrar måste göra gemensam sak och ställa krav. Som man nu gör ang förlossningsvården!

      Undrar ändå: är det så illa ställt med föräldrar som det beskrivs i artiklarna. Fattar att du har sekretess, men är det vanligt att föräldrar ger alvedon för att lämna sjuka barn? Eller har barnen på förskola hela sommaren?

      1. Ja, jag upplever (inte bara från min verksamhet då självklart), att det skett en förskjutning i hur förskolan används av föräldrar och hur föräldrar agerar kring sina barn. Det är inte som att 100 % trycker i sina barn alvedon innan förskolan, såklart. Men några gör det, några andra väljer kl 7:30-16:30 som vistelsetid när de är föräldralediga, andra tar ut semesterveckor och är hemma ledig men lämnar barnet dess vanliga tider, ytterligare andra argumenterar emot när vi upplever att barnet är för sjukt för att orka med verksamheten. För att nämna några exempel. Och det är inte enstaka fall utan en generell tendens. Och den sammantagna bilden blir då att ja, det har skett/sker en förändring.

        1. Jag fattar att det är olika beroende på kommun (eller, jag antar att det måste vara så), men i min kommun är det inte tillåtet att ha barnen på förskola om man har semester.

          Säger inte verksamheten ifrån i de fall förälder har semester? Eller är det jag som är naiv och tror att alla följer reglerna? Personligen skulle jag aldrig kunna ”bråka” med förskolan på det viset, av den enda anledningen att de tar hand om det käraste jag har. Jag vågar inte lita på att agg mot mig som förälder ”smittar” så att säga.

          1. I Stockholm finns inga tydliga regler på det sättet att folk måste lämna in jobbscheman & att de sedan får lägga på lite resväg och att det tillsammans då blir barnets vistelsetid (så är det i andra kommuner, har jag förstått). Vi får lämna ut ett schema som föräldrarna ska fylla i, med cirkatider för barnen. Men betalar de heltid måste de inte följa det schemat de lämnat in, de har ju rätt att utnyttja alla förskolans öppettimmar då. Så svårt också när många är frilans och liknande numera, det blir ju väldiga diffusa gränser mellan jobb och ledigt då. I min stadsdel/enhet är det i alla fall oerhört ängsligt gentemot föräldrar, de har verkligen makten på så vis.

            Och jag vill verkligen inte hamna i nån sits där vi står och klockar föräldrarna (det har jag varken tid eller lust med), självklart ska de handla mjölk på hemvägen istället för att hämta och sen släpa med sig barnet, liksom.

  4. Och så här skrev jag bl a hos Louise:

    Jag tänker att en måste se detta ur ett större perspektiv. Vi lever i ett samhälle där jämställdhetsarbetet gjort att kvinnorna börjat jobba mer, men utan att papporna har gått ner i tid. Så ÄR det, liksom. Det innebär per automatik längre vistelsetider på förskolan för barnen, generellt sett. Detta samtidigt som förskolans förutsättningar stadigt blir sämre: med större barngrupper och lägre pedagogtäthet (samtidigt som högre krav på dokumentation, kvalitetsarbete, plastreducering, kulturbesök e t c). Att Stockholm nu infört rätt till heltid för föräldralediga (vilket i princip innebär rätt till vistelse kl. 06:30-18:30, INTE 40h/v. Barns heltid på förskolan i Stockholm är sällan 40h/v utan oftast mer) är ett tydligt exempel på den politik som förs och den bild av vad förskola och föräldraskap innebär idag, ur ett samhälleligt perspektiv. Det skickar signaler till oss som är föräldrar om vad som är rimligt. Jag har jobbat som förskollärare i Stockholm i 11 år och jag, och många kollegor med mig, ser en tydlig förskjutning i föräldrars agerande. Det handlar inte om att föräldrarna inte älskar sina barn eller att de är dåliga människor, det handlar om andra saker. Hur det samhället vi lever i idag tänker kring arbete och föräldraskap. Tyvärr innebär det i praktiken att det ofta är barnen som drabbas och hamnar i kläm i det samhället

    1. Tack Sara för en otroligt tydlig och nyanserad bild!! Du har ju helt rätt! Mycket intressant att det (som alltid?) är normer och samhälle som ändrar sig och att de ”egna val” man gör som förälder påverkas därav, snarare än att man är ond!!

      Känner att jag skäms lite för mitt tidigare inlägg där jag önskade att resurserna fanns att säga till mig när barnens kläder inte håller för utelekens osv. Självklart är det mitt ansvar som förälder, men ehum, i vårt fall så skulle det vara bra att bli påmind… Men mer resurser i barnomsorgen skulle ju behövas generellt.

      Själv svävar jag i en gråzon idag. Ett barn med hög feber hemma, som behöver vila. De andra två fick gå till förskolan för att sjuklingen verkligen ska få en chans att vila.

      1. Tack! Är helt ointresserad av att skuldbelägga enskilda individer, det är jätteviktigt för mig i mitt arbete att alla ska känna sig bemötta med respekt och på ett professionellt sätt. Men det är också jätteviktigt att frågan lyfts och vi måste kunna prata om det utan att alla föräldrar känner sig kränkta. För det ÄR ett problem hur förutsättningarna i förskolan ser ut idag i relation till vad vi förväntas prestera.

        Jag påminner absolut föräldrar om när galonisarna gått sönder och sånt, vi har ju en relation och det är jätteviktigt för barnen att den är bra och att deras situation på förskolan fungerar bra, och då behövs ju hela kläder, t ex. Och det bästa för barnet, och alla inblandade, kan absolut vara att få komma till förskolan när syskonet är sjukt, ingenting är svart/vitt, såklart. Krya på er och trevlig helg!

  5. En grej som aldrig nämns är huruvida barnet själv vill vara på förskolan. Mina barn älskar att vara där sen de var pyttesmå. När de är sjuka eller långlediga frågar de ofta när de ska få gå tillbaka. Kanske vi som har en extremt dålig hemmiljö? Nä det tror jag faktiskt inte. Ibland väntar jag 1-2 timmar med att hämta för att barnen så gärna stannar så länge deras kompisar är kvar och blir rätt sura om de tycker att jag kommer för tidigt. Vet inte vad förskollärare/andra tycker om det?

    1. Det är ett svårt perspektiv. Det handlar ju om resurser och pedagogtäckning, egentligen. Att låta barn stanna efter kl 16 bara för att de ska få leka känns orimligt ur mitt perspektiv eftersom vi i regel är ensamma kvar på avdelningen efter kl 16 och det fortfarande är full fart och många barn kvar. Om de vill leka med kompisar är det ju fullt möjligt utanför förskolan också… Och dessutom: eftersom de i princip alltid umgåtts med sina kompisar i 6-9 timmar redan är ju inte det faktiska behovet särskilt stort. Jag brukar svara mina egna barn att nu vill vi i familjen vara med dig, nu är det vår tid. Barns behov och barns vilja kan ibland vara två olika saker, tänker jag. Ibland uppmuntrar vi t ex föräldrar som gärna låter sina barn som inte vill gå till förskolan vara lediga, att de ska lämna barnen ändå, men kortare dagar då isf. Inget är svart/vitt, som vanligt… 😊

      1. Om det verkade som att personalen hade det stressigt eller att det var få pedagoger så skulle vi förstås aldrig göra så. Eller om barnen verkar ha behov av vila/hemmatid/föräldratid, men det tänkte jag var självklart.

        Minns när ena barnet blev sjuk under dagen och jag åkte för att hämta hem båda två (förstås) men då frågade personalen om inte friska syskonet kunde få stanna istället för att ha tråkigt hemma med mig och sjuklingen. Och de säger saker som ”ska du inte handla mat innan du hämtar, det är väl lättare”. Så jag har aldrig fått någon signal om att det skulle vara bättre ju mindre tid barnen är där, tvärtom. Vi har nog en väldigt bra, personaltät och välfungerande förskola (för alla inblandade) helt enkelt 🙂 Förstår att det inte ser ut så överallt!

      2. PS. Min poäng var egentligen att förskolan ofta framställs som ett nödvändigt ont och inte som en meningsfull plats för barnen att vara på, vilket ger extra onödigt dåligt samvete till föräldrar som jobbar långa dagar.

  6. Går in på tredje veckan vab och försökte med fsk igår men blev ditringd efter 2,5 h. Barnet har tett sig friskt i tre dagar hemma men orkade inte ändå. Jag ifrågasätter aldrig fsk-lärarnas bedömning men frågade i genuin undran om de trodde hon hade feber, då började läraren försvara sig och försöka övertala mig att ungen visst var sjuk. Alltså jag höll ju med men förstod då att deras bedömningar nog ganska ofta blir ifrågasatta. Tråkigt.

  7. Jag upplever inte att föräldrarna har barnen längre dagar än de måste. Största problemet tycker jag är när cheferna ber oss hålla tyst om vikariestopp, inköpsstopp etc för att föräldrarna inte ska få veta hur det ligger till. Då är det emellanåt mycket tungt att vara förskollärare.

    1. Ja, tysthetskulturen i förskolan är så sjukt stark, och typ det största problemet! För den gör att föräldrarna faktiskt inte vet hur situationen ser ut många gånger, och därför fortsätter de vara nöjda. Vi måste bryta den för att föräldrar ska börja reagera. Men det är jättejobbigt och svårt eftersom en skapar så nära relationer till familjerna en jobbar med.

      Angående vistelsetiden är det väldigt olika i olika områden (och på olika förskolor inom samma område). Tror det handlar om alla möjliga saker. Dels har jag märkt att det verkar bildas nån slags kultur på den egna förskolan, om föräldrar märker att det är många andra barn som lämnas tidigt/hämtas sent så verkar det kännas mer okej att göra så själv och vice versa. Sen handlar de såklart om livsförutsättningar. (Enligt min egen erfarenhet har barnen haft längst vistelsetider i ”övre medelklass”-områden där folk köpt jättedyra bostäder utan att riktigt ha råd med den livsstilen. När jag jobbat i ”överklass”-områden hade barnen kortare dagar, och även i områden med ”arbetarklass”/”lägre medelklass”.)

  8. Jag var nog en av dem som reagerade väldigt starkt på den där debattartikeln eller vad det var. Tyckte ju den var så skuldbeläggande för alla. Men då jag har läst diskussionen här förstår jag att det finns människor som”utnyttjar” systemet och att det är ett problem. Jag undrade också var alla dessa människor fanns eftersom på vår förskola håller föräldrarna barnen hemma extra länge vi magsjuka t.ex. och när jag hämtar mitt barn vid 17 är han bland en av de sista.

    Jag själv skyndar mig alltid till fsk så fort jag kan och skulle aldrig drömma om att stanna och köpa mjölk först tex. Blir också chockad över att man lämnat sitt barn en till två timmar extra för att hen ska få leka med kompisar. Det tycker jag är att utnyttja resurserna faktiskt. Och som någon sa så har ju barnen redan lekt tillsammans flera timmar.

    Nej, det drabbar nog mer de föräldrar som verkligen inte har något val än att lämna krassliga barn eller jobba på sommaren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.