Beklagar sorgen

Apropå döden. Jag ser att väldigt många fortfarande skriver ”beklagar sorgen” till någon som förlorat en anhörig. Det har ju varit ett ganska omdiskuterat uttryck, Magdalena Ribbing (RIP) hävdade ju till exempel att man inte kan beklaga att någon sörjer. Däremot kan man beklaga någons förlust eller säga typ ”du har all min medkänsla” eller ”jag är så ledsen för din skull”.

Tycker du det är viktigast att våga säga/skriva något alls, eller att man hellre kan vara tyst än att försöka trösta med ”nu slipper han lida mer”? Är ett ensamt emojihjärta så fel?

Tips förresten: Bajsfilmen är himla fin och innehåller även utdrag ur Dödenboken. Finns på SVT Play.

25 thoughts on “Beklagar sorgen”

  1. Jag säger/skriver fortfarande ”jag beklagar sorgen” men tänker varje gång på Magdalena Ribbings förklaring till varför det inte blir rätt. Men tänker att det är ett uttryck vi är så vana vid och att ”alla” säger det samt att mottagaren förstår andemeningen. Och nog måste det vara bättre att försöka säga något än att bara vara tyst?

  2. Man behöver ju inte säga nåt så klumpigt som ”Nu slipper han lida mer”, men tycker annars definitivt att man hellre ska säga något än inget. Min erfarenhet från när min pappa dog är att varenda litet sms och samtal betyder så mycket, och att innehållet i de samtalen/sms:en egentligen är helt oviktigt. Det var själva grejen ATT folk hörde av sig. Hade innan dess inte förstått hur stor skillnad det kan göra.

    1. Precis vad jag tänkte skriva. När min pappa gick bort blev det så tydligt att det dom gjorde skillnad var ATT folk runt omkring hörde av sig och inte vad de skrev eller sa. Då gick jag känslan att det verkligen var tanken dom räknades, att de tänkte på mig och på min mamma och bror.

  3. Oj jag har nog helt missat den diskussionen. Jag tänker att innebörden i begreppet inte är att beklaga inte att någon sörjer en närstående utan att man beklagar att den _behöver_ sörja, om du förstår skillnaden? Jag beklagar att vederbörande behöver gå igenom något jobbigt och sorgligt.
    Mitt värsta är egentligen uttrycket RIP (förlåt, hehe) i typ kommentarsfält när någon gått bort. Vad är det för fel på ”Vila i frid”?

    1. Ah, jag fattar! Det är också ett sätt att prata runt själva dödsfallet? Att beklaga utan att nämna vad som har hänt. Vilket jag tänker kan kännas ganska skönt för många?

      Apropå RIP så håller jag med. Fast tyckte det såg kul ut här, för att den offentliga personen Ribbing, som jag tyckte mycket om, kändes så långt från RIP.

      1. Jag fattade absolut att du skrev det på ett skämtsamt vis. 🙂 Det är mer i sammanhang när folk faktiskt försöker beklaga och skriver RIP som jag reagerar på det.

  4. Säger/skriver alltid ”jag beklagar verkligen”, eftersom tycker ”beklagar förlusten” låter så styltigt och ”beklagar sorgen” blir helt fel, är team Ribbing där. Men såklart är omtanken viktigast.

  5. Emojihjärtan, cyberkramar och Beklagar sorgen, allt var lika värmande när mina föräldrar gick bort. Alla människor är inte ”bra med ord” eller att visa känslor, men lika fullt är deras omtanke så stor att de trotsar det. Flera som gjort det beklagar sin egen oförmåga att skriva rätt, och håller så med alla som menar att tanken till handling är viktigast.
    Att någon besserwissrigt ska påpeka att det är slentrian/fel uttryckt/opersonligt är för mig så himla illa. Jag beklagar sorgen betyder väl att någon beklagar att sorgen kommit in i ens liv och ger smärta. Det måste väl gå att beklaga? Huvudsaken är väl att medkänsla uttrycks? Och enligt min erfarenhet är det inte proffsen på ord som är bäst på det.

  6. Jag tycker ”beklagar sorgen” låter stelt och distanserat. Tom fras. Tänker på engelskans enkla ”I’m so sorry” och ibland säger jag just så. Jag är så ledsen för din skull, typ.

    1. Jag känner också så och har använt det lite stolpiga ”beklagar din förlust”, i brist på bättre, eftersom jag tänker att det är just vad det är: en stor förlust i livet. Att inte få ha den personen mer.

  7. Jag har dålig koll på Magdalena Ribbing, men det där beklaga-uttrycket har skavt i mig rätt länge. Så med risk för att apa efter Ribbing: beklaga inte sorgen, sorgen är ju ett kvitto på att någon betytt mycket för dig. Jag tycker inte att vi ska vara så rädda för sorg. Sorgen är kärlekens pris, som det så fint heter. Jag brukar säga ”Omfamna sorgen”. För det är det man behöver göra, tror jag. Sorgen är ju din vän i såna här situationer. Oavsett hur den ser ut och oavsett hur ogärna du vill dela din tillvaro med den, så heter det sorgearbete av en anledning – det är en process. Och den finns ju kvar i någon skepnad resten av livet. När min mamma gick bort blev jag otroligt rörd och helad av alla som hörde av mig. Allt från kompisar som hade satt ihop bildalbum på mamma, blombud, godis i brevlådan, sms och hjärtemojis. Det fina var att det också kom meddelanden från helt oväntade håll. Människor som kunde relatera, människor som susat förbi i mitt liv, barndomskompisar, mammas bekanta och människor i mammas nätverk som jag aldrig träffat. Allt värmde. Det betydde otroligt mycket med de som skrev om sina minnen av mamma – om än så litet, men jag minns också att jag blev rörd till tårar av ”Vi kände inte din mamma, men vi tycker väldigt mycket om dig och därför vet vi skulle ha tyckt om henne också”. Ord är inte bara ord. Och tystnad är inte bara tystnad. Jag orkade tyvärr inte svara många av de som hörde av sig under den där perioden. Men de bar mig så inihelvete. Hoppas de förstår det. Klart alla är olika och har olika behov, men jag tänker – ta inte för stor hänsyn – du behöver inte trösta utan bara lyssna och vara levande. Knacka på – en, två eller tre gånger. Det finns ett liv utanför sorjebubblan, även om man inte orkar eller vill ta steget ut dit. Och behovet av att fortsätta prata om den som försvunnit finns ju kvar – alltid. Så småningom är det att få dela minnena tillsammans med andra människor som får den man sörjer att kännas vid liv. Och det där Vila i frid är också konstigt. Jag förstår ju den goda tanken med det, men med så mycket som vi säger hänger det ju med från en annan tid. Vad betyder det? Och vad vore alternativet till att vila i frid? Då tycker jag att Tack för att vi fått ha dig, känns fint.

  8. PS. Tycker det är stor skillnad på att bemöta någon man känner väl och någon man inte känner alls (t.ex. i jobbet som jag stöter på ganska ofta).

  9. Jag går emot alla här uppe då. När mamma dog blev ”jag beklagar sorgen” ett av mina största ilsketriggare. Dels för HUR JÄVLA SVÅRT ÄR DET ATT SÄGA FÖRLUSTEN?! Men också för att det känns som att sorg inte får plats i vår värld, eller den får plats lagom mycket. Ett par veckor, nån månad sådär är vad omvärlden tycker är en lagom sorgperiod och sen går livet vidare. Och alltså livet går ju vidare för alla andra, men för den i sorg är en liten månad kanske inte ens tid nog att förstå. Den månaden kanske handlar om att packa ner kläderna personen hade på sig, välja psalm till begravningen, bestämma vad som ska stå på gravstenen, skriva dödsannons, skicka stela tackkort, försöka att inte gå under för att personens parfym fortfarande doftar när en öppnar badrumsskåpet. Och mitt i det orkar andra inte bry sig nog att säga ”jag beklagar förlusten”. Du beklagar fan inte sorgen. Sorgen är en naturlig del av livet och en livsviktig funktion när saker inte går som dom ska. Och ”han har det bättre nu” alltså kom igen? Håll fucking käften av respekt. Och säg inte ”säg till om det finns nåt jag kan göra”. Lägg inte ansvaret för det på den som är ledsen. Gör nåt eller gör inget men fråga inte.

    Ok, nog skällt. Här är en lista på saker man KAN göra:
    – hör av dig. Prata om din vardag, om vad man ska äta på kvällen, om vad som helst.
    – säg att du är ledsen för deras skull men prata inte om din sorg om du har en. Det kan dina andra kompisar ta hand om.
    – laga mat och leverera. Skicka blommor. Skicka ett ensamt emojihjärta. Bjud in även om du vet att det blir ett nej.

    Det finns massa saker en kan göra och ensamma emojis räcker långt, men om du väljer att säga nåt så välj dina ord.

  10. Jag tänker alltid på en grej jag läste i samband med terrorattacken på Drottninggatan som jag bär med mig: att supporta inåt, prata av sig utåt (man kan tänka sig cirklar med mittpunkt den person det hela handlar om). Det kan röra upp så mycket i en själv också när något hemskt har hänt men att se till att inte råka lämpa över egen ångest/egna upplevelser/sådant som inte hjälper alls på en person som redan har det så tungt.

    Men det är också svårt, för jag har sett de som hatar emojihjärtan också. Jag tänker dock att sträcka ut en hand och säga att man tänker på personen är det viktiga. Jag undviker dock att säga att jag beklagar sorgen utan använder hellre förlusten.

  11. Jag har aldrig nånsin tänkt att ”jag beklagar sorgen” kan vara fel sak att säga. Fast jag brukar inte säga det för att det låter så styltigt, jag har svårt att säga det naturligt. Jag har sagt ”jag beklagar” eller nåt annat. Men jag tycker definitivt det viktigaste är att säga nåt och visa att man förstår att nån har drabbats av en förlust.

  12. Jag kör på beklagar förlusten. Men tänker att det alltid är bättre att säga något än av ängslighet hålla tillbaka. Den sörjande kanske inte bryr sig så jättemycket. Tanken som räknas osv

  13. Jag skriver oftast ”jag beklagar din förlust”, sen beror det på hur väl vi känner varandra ifall jag skriver mer, kanske ”tänker mycket på dig, hoppas ni finner stöd hos varandra” eller så.

  14. Intressant.

    Det som slår mig är att jag har svårt för att skriva direkt som en kommentar under en Facebook uppdatering. Där skulle nog emojis och ”massor med kramar till er” bli så jag uttryckte mig. Om det är någon som är vän/gammal vän och finns i telefonboken skulle jag ringa och om den inte svarar lämna ett meddelande alt skriva i messenger el sms.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.