Fråga Hanna del 1

Ny kategori i bloggen! Ställ en fråga i kommentarsfältet så ska jag göra en snabb analys av ditt problem/dilemma/valmöjlighet och svara så bra jag kan. OBS ej avancerade medicinska frågor. Allt annat är välkommet. Karriär, kärlek, hudvård. Jag är inte expert på något men kan lite om en del. Vi hörs då!

68 reaktioner på ”Fråga Hanna del 1”

  1. Vad roligt! Har ingen direkt fråga just nu.. Men skulle va kul om du sammanställde frågorna/svaren i ett inlägg sen 🙂

  2. Vad gör man bör barnet (1,5) inte kan sova på kvällarna och vrålar och protesterar och det tar två timmar minst och nästan alla i familjen gråter till sist. Det har alltid varit svårt att hjälpa henne att komma till ro men inte såhär. Har försökt sele, välling, lägga senare, bada, krama, vagga, sjunga you name it. Går nästan sönder av att ha noll vuxen/par/egentid eftersom hon slocknar först framåt tio och vi lägger oss strax därefter.

    1. Men usch, vi har haft lååånga sådana perioder och det är så tungt. För oss funkade det ofta ganska bra att ta promenad med vagnen och gärna barnet framåtvänt. En flaska välling i handen och en lång promenad. Då hann vi i alla fall prata lite vuxet under tiden och fick luft och barnet somnade gott fast det var ljusa kvällar. För J handlade det nog om nån slags rädsla för övergången vaken/sömn så det gällde att hon somnade utan att hon liksom tänkte på det, att hon aldrig fick känslan ”nu är det sovdags” för då blev det sån protest.

      Kanske kan de dra ned lite på middagsvilan på förskolan? Väcka henne lite tidigare? Men det är så svårt, barns sömn följer ju sällan nån logik, tycker jag.

      1. Tillägg: Idag somnar Juni mellan 19-20. Efter kvällsmat, pyjamas, tandborstning så läser vi ibland (beroende på hur vild Arve är) och sen får hon alltid somna till barnprogram/film. Det gör henne avslappnad till kvällsrutinen och när hon sover bär vi in henne till sängen. Jag känner många vuxna som somnar bäst när de läser eller lyssnar på något så jag tycker inte det känns som en konstig lösning.

    2. Hej! Precis så betedde sig vår son för ett år sedan, då han var 1,5. Han hade varit lätt att få att somna innan, så det kom som en blixt från klar himmel. Han blev dessutom en manisk glassätare och kunde gå upp mitt i natten för att ta en glass ur frysen. Han klättrade på hyllorna för att komma åt den. Till slut fick vi tejpa frysen med silvertejp och gömma den glass som ändå fanns i frysen i andra förpackningar. Det var sjukt som du hör.

      Efteråt har jag kopplat ihop den här perioden med att vi flyttade och att det innebar stora förändringar för honom. Sedan i höstas är han som vanligt igen (förutom att han fortfarande får hangups på glass, men oftast dagtid;). Så förlåt att jag la mig i, men eftersom att vi har liknande erfarenheter ville jag bara säga att det finns andra drabbade. Vi uthärdade det bara helt enkelt och fortsatte med fasta rutiner.

  3. Va kul!

    Du är så driftig och ha verkat ha väldigt roliga jobb så länge jag känt dig. Hur tog du dig dit? Vet att vi pratat om det tidigare men minns inte riktigt. Va det information och pr du läste?

    Trevlig helg på er! Stötte ju förresten på Martin förra helgen (tror jag det var), det va kul att se honom! Hoppas ni alla är med nästa gång! 🙂

    1. Tack Lina, dig längtar jag efter att träffa!

      Yes, jag läste informationsprogrammet. Hör här på världens flummigaste svar som kanske känns som en kombination mellan THE SECRET och nån slags karriärsperson? Men jag tror så himla mycket på att sätta upp mål. När jag pluggade var min dröm att jobba som PR-konsult. Vägen dit var krokig, men det ena ledde till det andra och jag visste hela tiden vad jag ville göra, även om jag gjorde helt andra saker längs vägen. Mål och delmål är jättebra för mig, på ett liksom undermedvetet plan inte minst.

      Just nu är mitt långsiktiga mål (nu pratar jag 10 år) att jobba som kommunikations- eller marknadschef. För att komma dit skulle jag ev behöva plugga lite företagsekonomi och förstås skaffa mig massor av erfarenhet. Jag älskar verkligen det jobb jag har nu och för ovanlighetens skull har jag inga delmål för tillfället. Det är så skönt att ha hamnat rätt!

      Om man vill jobba med kommunikation och redan är vuxen med arbetslivserfarenhet rekommenderar jag kurserna på Berghs i första hand, de är ju svindyra men smäller ganska högt.

  4. Ojojoj. 1) Ska jag klippa håret kort, a la underbaraclaras syster? Jag är lite lik Meryl Streep. ‘Alla andra’ tycker att jag klär långt hår. 2) Jag startar snart ett nytt jobb och har helgen innan jobbstart blivit medbjuden på en slags friluftshelg med dom. Jag har en (då) 11-månaders som jag fortfarande ammar. Jag har tidigare nån gång försökt pumpa men det har varit svårt (som att utdrivningsreflexen inte vill komma igång utan bebis) och jag har aldrig varit ifrån henne längre än 8 h. Bör jag åka trots risk för mjölkstockning och akut saknad? Mvh identitetskris

    1. 1. Oj vad ovanligt att du fått det rådet, annars tycker jag att tjejer är så himla bra på att peppa andra att klippa håret kort, färga det crazy eller klippa lugg, medan de själva som mest klipper topparna 10 cm och tycker att de gjort en dramatisk förändring när de blekt topparna en nyans. Jag tycker det är oerhört snyggt med kort hår! Det ger sån karaktär på nåt sätt. Om man har en hyfsat enkel frisyr är det väl dessutom lättskött.

      Fortsätter snart (uppdaterar denna kommentar då) pga plötsligt avbrott.

      Fortsättning: Jag tycker hennes systers frisyr är jättefin! GO FOR IT! Om du har förtroende för din frisör eller hittar en annan bra så ta med en bild och fråga om hen tror att det är en frisyr som lämpar sig för din hårtyp?

    2. 2. Är det en hel helg? Alltså jag tycker inte alltid att man ska gå på nån slags magkänsla eftersom min magkänsla sagt att mitt första barn mådde dåligt på föris när hon var pyttig och att det enda rätta vore att sluta jobba och blir hemmamamma.

      Men vill du ens följa med eller känner du mer att det förväntas av nya jobbet? Det kanske är tillräckligt ”jobbigt” att bara börja jobba (eller har du jobbat nu och bara bytt jobb förresten?) efter föräldraledighet tänker jag.

      Finns det möjlighet att vara med en natt och åka hem på morgonen? Eller känns det tokigt?

      Ibland tycker jag att man kan känna vad man egentligen vill när man får ett råd. Dvs, kände du dig lättad över att jag skrev att det kanske räcker att börja jobba på nytt och återigen att det var lite jobbigt att ens tänka sig en natt borta, stanna hemma. Om du däremot kände att det skulle vara tråkigt att avstå, åk med.

      Tack för bra frågor. Kram och glad helg!

      1. Tack för svar. Angående frisyren så blir det nog GO under förutsättning att jag hittar en schysst frisör. Angående borta-helgen så ja, det är en hel helg och nej, det är tyvärr svårt att åka hem tidigare pga långt borta och gemensam transport. Men jag tänker fortfarande KÖR på denna! Ska försöka träna på att pumpa innan och krisar det sig totalt får jag hitta alternativ hemtransport. Hade varit så nice att starta jobbet på måndagen efter och ha några bekanta ansikten att nicka till. Plus att vi ska leka i höghöjdsbana! Ha en fin helg! P.S. SÅ glad att du omstartade bloggen, har alltid älskat den!

        1. Heja!!!! Min erfarenhet är att det viktigaste är att ha dubbla amningskupor ifall brösten läcker och att pumpa så mycket det bara går innan jag gått och lagt mig eftersom det är skönt att slippa gå upp med bröst som vill explodera. Har du testat att pumpa samtidigt som du duschar varmt?

          Stort grattis till nytt jobb och ny frisyr, så himla skönt med nytt efter föräldraledighet (tycker jag). Tack detsamma (även om det hunnit bli söndag).

  5. Jag funderar på att gifta mig, dock kan lokalen som jag vill ha enbart rymma 50 gäster. Om jag inkluderar hela släkten(vännerna är inkluderade)kommer det gå över. Är det ok att inte bjuda alla i släkten utan enbart vissa?

    1. Hej anonym! Grattis, först och främst. Vad kul! Vi bjöd nästan ingen släkt på vårt bröllop, baserat på lokalen. Kanske kan du ta upp det med övrig släkt, att du är så hemskt ledsen att ni har en så liten lokal att inte alla får plats (due to budget etc, du behöver inte nämna hur många som ryms) men att de som vill ändå får närvara vid vigseln? Om ni nu ska viga er i Sverige etc. Oavsett: HELT OK. Det är er dag.

  6. En tråkigt fråga kanske 😉

    Men vad för matta är bäst att ha i vardagsrummet?

    Den vi har nu, varje smula syns! Och det går liksom inte att dammsuga bort allt. Katthår och skiten syns. Även när den är nystädad. Tips mottages tack!

    Har denna nu:
    http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/50168285/

    Tycker den är så fin, men hur kul är det om de ljusa ytorna alltid ser smutsiga ut?

    1. Inte alls tråkig! Den du har är jättefin, men jag fattar verkligen. Det spelar liksom ingen roll hur snyggt något är om det är opraktiskt 🙁 Jag älskar stora mattor, har alltid haft mattor som väl egentligen varit i minsta laget men nu vill jag ha bautastora. Om jag haft katt hade jag nog satsat på en spräcklig ryamatta med hyfsat kort lugg. Den första jag hittade, himla dyr dock http://m.ikea.com/se/sv/catalog/products/art/10211672/

      Den här borde inte heller smuts och hår synas så väl på? http://www.ullmansmattor.se/varumarken/strehog/matta-nature-strehog

      Jag tycker också att sisalmattor är fina https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/174478/images/2010/slettvoll-v-rum-1_72776870.jpg

      Jag gillar slätvävda mattor överlag, Ikea har en del. De är prisvärda, ligger tungt och bra på golvet (ogillar när mattor viker eller krullar sig) och är enkla att dammsuga.

    2. Vet inte er budget eller stil (Ikea-länken funkar inte) men vill tipsa om Lauritz.com och orientaliska mattor, eller mattor överlag kanske. Vi köpte en jättefin stor persisk matta där för typ 2500 kr (köpt mkt budgetinredning i övrigt), med frakt Danmark-Sverige blev det 3500 och den var värderad till 13’… Den var helt ny, handknuten och eftersom det är ull är den lite ”fet” och igår kunde vi lätt torka av bebiskräks som landat på… Det är så fint att blanda rödmurrig matta med ljusa möbler tycker jag. Kelim är ju fint också!

  7. Å, då passar jag på att fråga om mitt beslutsdilemma då – funderar på att flytta hem till småstad från storstad (omvänd flytt jämfört med er) pga lättare få barnvakt, närmare familj och vänner. Har tidigare ej velat pga svår jobbsituation men har nu blivit erbjuden roligt jobb i småstaden! Men hur jobbig är en flytt? Hur jobbigt för barnen? (Mina är 5 och 2 år) De vuxna? Omställningen? Vi får ju knappt till en storstädning i nuläget. Och sen är det ju det här med att vända tillbaka hem… – hur har du upplevt det omvända, din stockholmsflytt, vad har varit bäst/värst?

    Tack gör en jättebra blogg!

    1. Tack snälla! Jag säger: kör! Om det klickar med jobb och ni har familj och vänner och inte känner att storstadens utbud är särskilt viktig kommer det bli så bra! Äger ni nuvarande boende? I så fall kommer det jobbigaste bli att plocka bort och fixa inför visning (försäljning).

      När det är dags för själva flytten kommer ni att få hjälp och framför allt borde ni få lite pengar över vid försäljningen (förlåt att jag spekulerar i er privatekonomi nu, kanske är helt ute och cyklar) och då lägger ni pengar på att köpa flytthjälp och städning. Det kommer vara SÅ värt det.

      Barnen kommer kanske tycka att det är lite jobbigt, särskilt äldsta. Men genom att förbereda massor (prata om det), involvera lagom mycket (planera sitt nya rum) och boka in träffar med vänner som har barn så blir det nog toppen. Och du ger ju barnen närhet till familjen = enkelt att motivera för dig själv om det känns tungt.

      Kram!

  8. Hur ska en tänka kring det här med Kompisar? Varför är det så svårt att hitta nya vänner efter 30? Hur ska en göra för att inte känna dig ensam samtidigt som en ju ändå mest vill hänga med sin familj? Hur tänker du kring det här med kompisar?

    1. Sen ungefär artonårsåldern har jag känt mig ganska trygg när det gäller kompisar. Jag har alltid haft min syrra och Jessica och sen har andra kommit och gått. Mina bästa kompisar bor i Karlstad och Göteborg men det gör liksom inget eftersom jag inte hinner/orkar ses så ofta. Jag kan vara ganska sopig på att höra av mig till folk = kan därför bara ha kompisar som inte bryr sig så mycket och är lika sopiga. Umgänge måste vara kravlöst, för mig. Såklart jag finns där dygnet runt om nån mår dåligt eller så. Men i vardagen. Jag kan liksom klampa på i ullstrumporna och är ibland dålig på att fånga upp eventuella fnurror. På jobbet måste jag tänka på att inte ta för mycket plats i fikarummet etc men det skulle bli för jobbigt att göra det hela tiden privat. Gud vad osympatisk jag låter nu?

      Jag älskar ju verkligen att umgås med folk, att träffa nya personer. Och att ha en kväll med en bästis, som för ett par veckor sen på Brillo, är ca det bästa som finns.

      Hur som helst. Jag tycker det är enkelt att träffa andra som har barn. Man behöver inte ha allt gemensamt men kan liksom hitta varann över kolik och förskoleval. Om du gärna är med familjen skulle jag satsa på ett annat par. Jag älskar att ses i nån himla parklek eller äta middag kl 16 och dricka vin och sen åker gästerna hem kl 20 och man har liksom kunnat umgås OCH lägga barn i tid OCH se en serie med sin man. Du har ju himla många härliga vänner och är så himla fin och lätt att tycka om. Smart, medveten och så ROLIG. Tycker hemskt mycket om att träffa er familj. OBS fattar att detta ej var menat som att du ville få ett omdöme, men jag tror verkligen inte att du behöver känna dig ensam för en sekund. Snart är det nya tider igen och man orkar gå på fest och hålla på. Folk och sällskap som typ inte bjuder in eller bjuder igen eller får en att känna sig utanför klarar man sig bättre utan. Serenity now.

      1. Det här var ett mycket konstigt svar. Med det första stycket menade jag att det kan vara skönt att känna efter vad man vill ha ut av sin vänskap och vad som ger en något. KRAM!

        1. Det var ett jättebra svar! Precis vad jag behövde höra. Och va härligt det var att ses idag, vi saknar er! Och vi hör snart av oss och bokar en Stockholmshelg. Kram!!

          1. Och här har vi en av vännerna som är lite sopig på att höra av sig men som du betyder jättemycket för Marie. Det hoppas jag du vet❤️

            Plus; Hanna! Vi ses gärna i nån ”himla parklek”, pratar förskola, äter middag vid 16 och åker hem till läggdags nån dag?

  9. Är det värt att jobba heltid då man har små barn? Eller hur får man annars ihop det? Ska man tänka på karriären, lönen, pensionen, feminismen, barnen eller mannen….?

    1. Jag tycker man ska gå ned i tid om det minskar stressen och om det är bättre för barnen. Ekonomiska uträkningar har visat att det bästa är om båda föräldrarna går ned 10% var snarare än att en går ned 80. Den här artikeln utgår väldigt mycket från tjänstemän men är himla bra http://www.naturvetarna.se/Om-oss/Tidningen-Naturvetare/Artikelarkiv/Nr-3-2012/Sa-undviker-du-deltidsfallan/

      Själv jobbar jag ju heltid (och har en timme till jobbet) och vill gärna fortsätta med det. Men det funkar eftersom min man kan både hämta och lämna.

      1. Det var en bra artikel! Det här med att ta sig tid att fika och behålla nätverk är en bra påminnelse. Likaså att möten upptar procentuellt mer tid. Tack!

  10. Hanna! Jag har följt din blogg i flera år, du verkar vara en så härlig person. Tack för att du inte la ner bloggandet:)

    Mitt dilemma är följande: Jag jobbar som informatör på en liten kommun, dit jag flyttade enbart pga jobbet. Har fast jobb och allt det där och med kreativa, varierande och omväxlande arbetsuppgifter. Jag trivs himla bra med och på jobbet, helt enkelt.

    Men jag är 29 år. Singel. Vill ha familj barn och hus NU. Här där jag bor kommer jag inte hitta HONOM. Jag har haft en knasig historia med en på mitt jobb som slutade dåligt och vill lägga det bakom mig. Jag har vänner och nätverk etc men alla är redan etablerade par och familjer. Nätdejting i glesbygd funkar ju inte heller pga hopplöst att åka iväg 50 mil för ett Tinderragg etc etc.

    Vad ska jag göra? Söka nytt jobb för att flytta till nytt ställe pga bättre dejtingmöjligheter? Eller stanna kvar och hoppas på att det löser sig ändå?

    1. Men vad snällt skrivet! :*

      Ooo vilken svår fråga. Har du nån annan ort i åtanke? Där du också har ett nätverk, liksom. Hur litet är det där du bor nu? Jag skulle göra så här, tror jag:
      – fortsätta nätdejta och om jag träffade nån intressant 50 mil bort först och främst lära känna via mail/chat/telefon.
      – söka roliga jobb i städer som känns intressanta och se vad som händer. Ta beslutet först vid ett erbjudande om jobb.

      Alltså, du behöver inte bestämma dig nu, men börja söka för skojs skull! Kramar

  11. Åh va kul! Du verkar så klok jämt ju. Varning för lång fråga dock 🙂 Jag är nybliven tvåbarnsmamma. Just nu ältar jag min relation till min egen mamma. Jag har haft en fin uppväxt och har en helt ok relation till min mamma idag, men den går liksom inte ”på djupet” och det sörjer jag. Hon har väldigt svårt att prata om känslor, särskilt svåra sådana, och jag saknar en mamma att bolla saker med / diskutera med. Om jag t ex nån gång nämner att det något kan vara tufft med barnen så typ byter hon samtalsämne. Hon fick bröstcancer för några år sedan och slöt sig om möjligt ännu mer efter det (hon är frisk nu tack och lov). Pappa var den som berättade saker för oss, ”nu är mamma jättedeppig”, till mig och min syster sa hon ingenting. Nu i helgen skulle hon och pappa har varit barnvakt, och jag och min man skulle gå ut tillsammans för första gången på ett år. Så blir min pappa förkyld och jag får ett sms från honom om att de inte kan komma. ”Men mamma då?” undrar jag. ”Nej hon vill inte åka själv.” Detta är för mig helt obegripligt, dels att hon inte ställer upp när vi för en gångs skull önskar hjälp, dels att hon inte själv hör av sig och förklarar läget. ”Mamma är orolig, vi måste vara varliga med henne” är typ pappas enda förklaring. Jag blir tokig på att ingen pratar, och jag mår dåligt över den faktiskt väldigt ytliga relation som uppstår till min mamma. OBS, hon är inte deprimerad, vilket jag förstår att det kan låta som i min beskrivning. Jag känner mig helt låst och vet inte vad jag ska göra. /Hanna

    1. Alltså den där generationen när man inte skulle prata om saker, så deppigt. Jag tycker det låter som om hon har ångest och är rädd för att få ångestattack när hon är själv med barnen (OBS saknar förstås helt fog för denna analys). Oavsett: så jobbigt att behöva vara ”den vuxna” i förhållande till din mamma. Men en idé vore att kolla upp om kommunens eller kyrkans familjerådgivning i din stad verkar ok och försöka få tid för ett samtal med din mamma. Ok, inser själv hur svårt det låter att få till om hon tycker det är jobbigt att prata om saker.

      Men förresten, hur känner din syster? Skulle ni kunna åka till dina föräldrar och bara lyfta upp det här på bordet, åtminstone försöka prata om det? Och verkligen försöka att inte vara anklagande utan typ köra giraffspråket.http://detkänsligabarnet.se/2013/giraffspraket-ett-satt-att-kommunicera-respektfullt/

      Alltså gud vilket dåligt svar du fick nu, förlåt. Det är förstås tråkigt att känna sig besviken på en förälder och jag tänker mig att du samtidigt tycker lite synd om henne. Hoppas ni kan hitta ett sätt att börja prata. KRAMAR

  12. Okej här kommer mitt dilemma: jag är universitetsutbildad inom samhällsvetenskap och har dessutom läst lite strökurser plus en lite mer specialiserad KY-utbildning men som visat sig vaar svår att få jobb inom (särskilt lite längre varaktiga jobb). Iallafall, efter alla mina utbildningar så bara… struntade jag i att söka jobb och jobbade kvar på mitt lågstatusjobb för det var bekvämt och tryggt. Nu, såhär drygt tre år efter senaste utbildningen så känner jag att tåget har gått. Jag är över 30 och känner att jag är noll attraktiv på arbetsmarknaden för jag har ingen erfarenhet från mitt område egentligen. Till råga på allt så får jag ångest så fort jag försöker titta på jobbannonser för jag känner mig värdelös och rädd och kan ö.h.t. inte ta för mig. Jag skulle säkert ha nytta av att ta itu med känslorna hos en terapeut, men det är inget jag känner att jag har råd med. Min fråga är väl helt enkelt egentligen: hur tar jag tag i detta? Jag vill ju egentligen jobba med något annat.
    Kram och tack för din blogg, den är en av mina favoriter.

    1. Förlåt att jag lägger mig i men det finns hjälp att få på Arbetsförmedlingen (tro’t eller ej)! Dels kan man få yrkesvägledning (fördjupad kunskap om sina resurser etc och hjälp med att hitta vägar), dels kan man få stödsamtal av psykolog när det gäller just arbetsrelaterade bekymmer och funderingar. Gratis är det också. 🙂

    2. Alltså jag känner igen mig så mycket. Jag jobbade skift på ett lab eftersom jag inte fick några jobb som kommunikatör när jag var nyexad. Jag kom till slut in i branschen genom praktik och därefter genom nätverk (gick på föreläsningar etc).

      Är det en bransch där det finns ett rekryteringsbehov eller är det svårt att få jobb? Vad är ditt drömjobb inom yrkesrollen?

      Du är fortfarande ung ju, mer än 30 år kvar att jobba. Och utbildningen blir inte inaktuell på så kort tid. Enda nackdelen med att vara vuxen är väl att det kan vara svårt att leva på lite pengar under tiden man praktiserar eller så.

      Det här låter så klyschigt, men om man inte har ett fett cv kan man inställer fokusera på vad man vill göra framöver. Att man söker en tjänst för att man så gärna vill …

      Det är så jobbigt med råd om att nätverka och sånt, särskilt om man inte är en sån person. Men jag tror jättemycket på att kontakta nån i branschen (en chef helst) och be om råd. Helt ok via mail. Eller bjuda ut på lunch om man vågar. Din bransch behöver garanterat fler ödmjuka unga vuxna med arbetslivs- och livserfarenhet.

      Heja!

    1. Med tanke på hur många som kämpar månad efter månad så: ja. Men om du känner att du skulle bli väldigt stressad av att vara en av alla (hej!) som haft en rejäl fylla precis innan positivt gravtest så kan du ju avstå att dricka mer än typ ett par glas vin mellan ägglossning och mens. Och braka på direkt efter mensen. Lycka till! Och om det går trögt är ägglossningstest the shit.

      1. Tack för svar!
        Tänker typ så. Ibland undrar man bara vad ”alla andra gör” och googlar man hamnar man ju på crazy ställen. Detta var ett mysigt initiativ på en himla mysig blogg!

  13. Hallå hej! Vilken bra grej! Jag blandar och ger bland ämnen, här kommer tre:

    Vad gör man åt en kompis som gått från självständig och social till lite instängd och needy -vill inte träffa nytt folk, är misstänksam, pratar ibland illa om mina andra kompisar, vill bara umgås med oss (ett litet gäng) tillsammans eller en och en under bestämda former och rutiner. Vad gör man? Tror ej hon trivs själv? Blir ledsen och undviker kontakt ibland.

    Vad är ditt bästa hudvårdstips? Since you tog det som exempel i inlägget 🙂

    Och: vad tror du kan göra politik intressant för fler?

    Kul att du bloggar igen!

    1. Heeej! Och tack! Hjälp vad svårt med första frågan. Går det att prata med henne på ett sätt som gör att hon absolut inte känner sig anklagad eller så? Ledsen att jag inte har ett bättre svar!

      Däremot hudvårdstips! Mitt bästa är att sova med fet kräm (jag använder denna http://www.decleor.com/produit.php?id=186) eller mask (nyfiken på den här http://www.stories.com/de/Beauty/Skin_care/Serums_treatments/Anti-Stress_Sleeping_Masque/590709-4956697.1) och att exfoilera regelbundet.

      Angående politik så tror jag att det är jättesvårt. Med mer medborgardialog, att människor känner att de blir lyssnade på på en lokal nivå till att börja mer?

  14. Hur tänker du att en person som ska resa ensam till NYC och Kalifornien ska undvika att börja känna sig ensam? Jag är bra på att resa ensam, men tänker att det kanske är för lång tid för att inte börja sakna folk att umgås med? Kan en träffa folk att umgås med under resans gång?

    1. Hej Elin! Åh vad modigt och kul! Jag tror absolut att du kommer att träffa folk hela tiden. Men du kanske kan knyta kontakt med nån redan innan, hitta en person via nån blogg eller Facebookgrupp eller så som bor i nån av städerna och som vill ses. Heja heja!

      1. Bra idé! Ska börja kolla upp redan, det är ju ändå tre hela veckor (dvs min längsta ensamresa ever).

        1. Hej Elin! Min lillebror reser ensam hela tiden (Indien, Thailand, Nya Zeeland m.m) och han gillar det. Dels tycker han att det är skönt att slippa kompromissa plus att en lättare träffar resesällskap (som en hänger mer kravlöst med) som ensam eftersom man är mer utåtriktad och tillgänglig än om en reser i sällskap. Jag tycker att du är otroligt modig som reser ensam!

  15. Hej!
    Gud vad bra.
    Det här går jag och funderar på:

    Jag, partner och snart 3-åring bor utomlands och planerar att flytta tillbaka till Sverige.
    Jag har en yttepyttig tvåa i Årsta som vi kommer flytta in i men kan inte bo där så länge. Den behöver renoveras upp lite och säljas så att vi kan köpa större.
    Vi tänker oss att vi ska kunna köpa hus/radhus lite längre ut nån gång i framtiden men kommer nog behöva köpa upp oss någon nivå innan vi har råd med det.
    Så frågan är om man ska köpa större lägenhet i Årsta eller längre ut.
    Jag tänker att man kan nog göra större vinst om man köper i Årsta men man får mer för pengarna längre ut och kan spara mer.
    Förstår du hur jag tänker?

    Jag älskar ju Årsta, men vill göra ett smart och genomtänkt köp. Har helt fastnat och vet inte vad som är smartast.

    Har hemskt dålig koll på bostadsmarknaden efter att ha bott borta i 7 år.

    Tack och Kram

    1. Jag skulle göra så här: försöka fixa en lägenhet att hyra i andra hand under minst ett halvår. Det kommer vara svårt men med hjälp av vänner och bekanta kommer det säkert gå att hitta något rimligt. Under tiden renoverar ni upp tvåan och säljer den (tror dock inte man ska lägga för mycket på att renovera, gör det viktigaste och om ni inte har era möbler där så sälj den via ex Fantastic Frank som är sjukt bra på att styla och hypa upp lägenheter, tror det kan vara värt det.) Sen vet ni vad ni har att lägga på nytt boende och kan gå på visningar i lugn och ro.

      Jag tycker Årsta verkar supermysigt och det är ju nära att cykla till stan. Men ja, ni får ju lite mer för pengarna om ni flyttar lite längre ut. Jag är mycket partisk här men tycker det är toppen i Farsta strand eftersom man har både pendel (12 min till södra station, 15 till centralen) och tunnelbana. Men det finns ju jättemånga trevliga förorter. Har ni ett temporärt boende under tiden hinner ni ju undersöka det innan ni slår till.

      Stor kram!

  16. Jag har tröttnat på mitt jobb (har varit på samma ställe i drygt sex år) Har sökt lite andra men får sån galen ångest när jag tänker på att sluta för att
    1) man vet vad man har men inte vad man får
    2) jag gillar mina kollegor
    3) tänk om den som ersätter mig är mycket bättre än mig och ba ”vad är det för idiot som gjort det här innan!?”
    Tankar på det?

    1. Jag har ju varit ganska mycket hoppjerka senaste åren och har aldrig ens tänkt tanken. Men fattar såklart ändå verkligen hur du menar! 3) kommer verkligen inte hända. Verkligen inte. Jag kan nästan lova det. 2) du kan fortsätta träffa dem även om du bytt jobb? Jag har haft vansinnigt trevliga kollegor på nästan vartenda jobb jag haft, faktiskt. Folk överlag är ganska härliga? I alla fall om en inte läser kommentersfält i ex Aftonbladet. 1) Jag tror att vi är så bra på att se fördelarna i våra val att vi inte så ofta tänker så, du kommer minnas att du var lite trött på arbetsuppgifterna och varför du ville byta. Ok om du hamnar på en riktig mardrömsarbetsplats, men då får du väl byta jobb igen. Men viktigast av allt: även om du går på intervjuer och till och med får ett erbjudande om anställning kan du alltid tacka nej och stanna kvar! Att du har det ganska bra där du är gör att du kan vara cool vid löneförhandling etc, jag tycker du gör helt rätt i att fortsätta söka nya jobb. Och precis som den nya arbetsgivaren kommer träffa dig minst en gång innan den bestämmer sig kan du också vara kritisk, ingen av er har några större skyldigheter mot den andra innan pappren är skrivna. Lycka till!

  17. Hej Hanna! Är så glad att du är tillbaka och bloggar igen! Älskar också denna frågespalt!
    Min fråga:
    Jag blev nyligen (igår) tillfrågad av en kompis om jag skulle vilja starta ett eget företag tillsammans med henne. Vi har båda liknande utbildning och kompetens men jobbar med andra saker just nu. Jag jobbar som utredare på en myndighet.

    Min första tanke var: Nej det kan jag inte /det kommer ju aldrig att gå- Åhhh är så mycket ”skomakare bliv vid din läst” ibland, fattar inte varför! Min andra tanke var att jag skulle älska att vara anställd på hennes företag men att jag är skeptisk till om jag vill/kan/orkar vara egen företagare. Har verkligen aldrig tänkt i de banorna på egen hand.

    Jag är gift och har en liten bebis. Min man är dels lite hmmm, – psykisk instabil och dels jobbar han i en bransch som också är det… Han har aldrig någonsin svårt att få jobb kan verkligen sälja sig själv och är extremt driven och duktig. Men när vi planerar vår ekonomi/framtid utgår vi från att han inte kommer vilja/orka jobba heltid. Jag skulle säga att 75% anställning är hans gräns. Vill understryka att min man är enormt stark och driven människa, alltså ingen som behöver tas om hand på något vis, men någon som behöver tid för återhämtning i högre utsträckning än många andra. Vi har alltid tänkt att jag ska fortsätta med den typen av supertrygg anställning som jag har – och trivs med – för att då har vi stabilitet i familjen och ekonomin osv.

    Jag har ärligt talat aldrig haft några karriärambitioner förresten, har drömt om saker som familj (barn) och en givande fritid. Ett jobb jag trivs med men inte mer.

    Är helt säker på att min man skulle säga JA! gör det! förresten.

    Hur tycker du jag ska tänka Hanna?

    1. Hej och tack snälla! Jag tycker både du och din man verkar himla härliga och med liksom ”koll på vilka ni är”. Jag har väldigt svårt att inte utgå ifrån mig själv just nu, min man är egen företagare och ofta den som drar in mest pengar, medan jag står för tryggheten och en stabil inkomst. Jag ÄLSKAR att vara anställd och vill inte vara egen företagare, jag har testat men det var inte min grej.

      MEN – alltså det här låter ju jättespännande! Börja med att kolla hur marknaden ser ut, potentiella kunder etc? Vad krävs för att få ekonomi i det? Det kanske finns nån i samma bransch du kan prata med? Kanske finns det en driven entreprenör inom dig som bara väntar på att få ta plats?

  18. Hej Hanna! Gud vilken rolig kategori! Verkligen istället för att ringa en vän 🙂 Jag har sagt upp mig och börjar nytt jobb om ungefär en månad. Jag som bara jobbat inom förskola och skola kommer byta arbetsuppgifter och få en helt ny roll. Spännande och nervöst. Jobbet är som utbildare på Stiftelsen Friends huvudkontor. Du har ju själv nyligen börjat nytt jobb, vilka är dina bästa tips?

    1. Men är det sant? Gud vad spännande!!! Inom samma bransch är vi ju då!

      Jag tycker att det är viktigt att vara snäll mot sig själv. I början är det så mycket nytt och allt tar mycket mer tid och energi än vanligt. Jag tycker det är bra att efter ett par veckor stämma av med sin chef så att hen tycker att en fokuserar på rätt saker, prioriterar rätt etc. Och sen göra regelbundna avstämningar. De behöver inte vara så seriösa utan kan vara ett mail eller samtal vid kaffeautomaten, men är ett sätt att få sinnesfrid 😉 GRATTIS!!! Kram

  19. Åh!
    Jag ligger ju lite efter nu va, dels med detta inlägg, dels med att du överhuvudtaget har startat upp bloggen igen (är omodern, har inga verktyg för att upptäcka sånt) så vi börjar där. Vad glad jag blir! Välkommen tillbaka! Jag har tänkt på dig under tiden. <3

    Och jag skulle så himla gärna vilja ha dina råd! Du är ju klok och bra på perspektiv.
    Nu kanske jag ligger en vecka efter alla andra.. eheee, men what to do. Jag provar.
    Grejen är såhär.. Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Lätt va?
    Nuvarande situation: Jag bor i en liten stad (ej min hemstad), jobbar med ett underbetalt lågstatusjobb, och jag är singel och ensam på det där jag-har-glömt-hur-man-gör-när-man-har-sex-sättet.
    Jag har absolut inte ett dåligt liv, jag har ofta roligt, jag ÄLSKAR mitt jobb och jag älskar min lägenhet och läget där jag bor. Och jag gillar verkligen den här staden.
    Men det känns liksom som att "är det här allt?". Jag känner mig ensam, och rätt ofta tänker jag att saker jag vill göra bara går att göra i större städer (möjligheter etc) (typ igår var jag sugen på att dansa salsa, finns liksom inte här).
    Jag har t.ex. alltid velat plugga utomlands men p.g.a. omständigheter inte haft från gymnasiet förrän nyss, och väldigt osäker på om jag skulle fixa det, jag är dålig på långsiktigt fokus.

    Jag vet, "det är bara att prova, du har alla möjligheter nu, allt det andra finns kvar", men till saken hör att jag inte är exakt säker på vad jag isåfall vill plugga, eller var, eller om jag vill göra något helt annat, och vad jag vill sikta emot. Jag är helt lost, vem är jag och vad vill jag? Jag är en bit över 30 så det är ju inte så att jag är en liten sparv heller liksom.. (känner således inte att typ "säsonga i Åre" eller "backpacka i Asien" är lockande, om du förstår vad jag menar.)

    Äsch, det är inte så att jag tror att du kan och vill lösa mina problem, men som sagt, det känns som att du är bra på att tänka igenom och ge bra råd, och om inte annat så fick jag skriva av mig lite.

    Kramar och kärlek från denna förvirrade lilla själ <3

      1. Ok, här är mina tankar.

        Du behöver inte göra nån förändring alls, om du inte vill. Du trivs där du är och gillar ditt jobb. Bra! Men om jag vore som du skulle jag försöka att inte se en eventuell förändring som ett stort beslut som omfattar flytt, utbildning, resa, nya vänner – rubbet. För då känns det så himla tungt och mycket som ska klaffa. Börja spana runt lite, bara. Kolla vad det finns för utbildningar, om det finns nån stad du skulle kunna tänka dig att flytta till, vad det finns för bostäder där etc. Lägg in en annons om att du skulle kunna tänka dig att jobba för en svensk familj som ska bo utomlands ett år, sök nån liknande tjänst du har i en annan stad på skoj, ansök till en utbildning som verkar intressant. Smygstarta lite, liksom. Och om du bestämmer dig för att stanna och jobba kvar så har du i alla fall undersökt möjligheterna och gjort ”ett medvetet val”.

        Kramar!

  20. Fantastiska Hanna, jag har av någon anledning inte svarat förrän nu. Men tack! Det här var verkligen himla bra råd och du förstod liksom precis. Jag ska ta det lugnt och inte se det som ett sånt jättestort kliv med förändring inom alla områden.
    Åh, du är så klok! TACK!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.