Om vänskap

Nu tänkte jag svara på några av de frågor jag fått och börjar med en som kommit i en privat kanal och som handlar om vänskap.

Fråga: Alltså hur ska en tolka att en jämt är den i en relation som tar initiativ att ses? Typ 50% av mina kompisrelationer är sådana. Om inte jag hör av mig och styr upp så blir det inget. Men får nästan alltid positiv respons och vi har trevligt när vi ses. Men en känner sig så icke uppskattad/efterhängsen.

Svar: Först en svinlång (100% självupptagen) rant om varför jag kanske är dålig på att svara på den här frågan: Jag tror att ens tidigare erfarenhet av vänskapsrelationer påverkar, och lite hur man är som person. Själv har jag dels uppfostrats att inte bry mig så mycket om kompisrelationer, typ mister jag en så står mig tusen åter. Jag åkte ensam på ridläger en vecka sommaren efter fyran (ringde inte hem en enda gång under den tiden, men skickade ett vykort) och på språkresa en månad sommaren efter åttan. Lärde mig att det finns många potentiella vänner i världen. Och sen har jag alltid haft min syster och min bästa vän Jessica som grundtrygghet.

Jag tänker aldrig på vem som hörde av sig senast (möjligtvis av artiga skäl, att jag såklart vill bjuda igen och sådär). Jag skulle dock bli ledsen om jag inte blev bjuden på bröllop eller fyrtioårsfest hos nån jag uppfattat som en god vän, för det är ett så tydlig statement.

Jag kanske kan uppfattas som efterhängsen, inser jag nu. För med en del vänner är det säkert jag som hört av mig de senaste fem gångerna. Är också expert på att bjuda in mig själv ”hej är ni hemma, får vi komma förbi med fika” typ. Men det struntar jag i. Och en del vänner tycker säkert att jag är urdålig på att höra av mig. Det får tyvärr vara så, jag mäktar inte med att vara bättre än så här.

Mitt råd är väl helt enkelt: om det är folk du vill träffa och du känner att de uppskattar ditt sällskap så strunta i om det är du som tar initiativ. Jag lovar att dina känslor om att ni har kul när ni ses stämmer, och du får tänka att den andra kanske bara är utmattad av vardagspussel, allmänt förvirrad eller egocentrisk? Att du gör dem en tjänst men att de säkert uppskattar det i det långa loppet.

Hur tänker ni om detta?

20 thoughts on “Om vänskap”

  1. Riktiga vänner finns kvar även om det stormar och om faktiskt inte hinner höra av sig.
    Jag blev kompisdumpad för någon vecka sedan, jag tror det beror på att jag inte håller med min kompis i en specifik fråga (relationsfråga), och jag faktiskt inte haft tid och sitta o chatta på Messenger varje kväll. Men ärligt vet jag inte varför. Jag blev förstås väldigt ledsen men nu så tänker jag att det är mest synd om hen som gör så här. O vill hen höra av sig igen är det välkommet! I bland finns liksom inte tiden… Lite svammel från mig.

  2. Håller heeeelt med. Jag är en av de där personerna som typ sällan hör av sig och sällan tar initiativ (i jämförelse med vännerna) men uppskattar mina vänner och bekanta jättemycket. Vet att det gör mig till en lite dålig vän men mäktar helt ärligt inte med. Tror det handlar om flera olika saker: 1) har lärt mig ett passivt relationsmönster från ursprungsfamiljen, 2) trivs med folk som är tydligt mer utåtriktade än vad jag själv är (och då har de ofta större sociala behov än vad jag har).

  3. Min bästa vän småbarnspusslar och jag har bestämt mig för att jag får ta ansvar över att vi fortsätter vara vänner, för hon hinner inte tänka ut att ta kontakt, men blir alltid glad när jag gör det. Jag hoppas det blir jämnare om några år igen.

  4. Om man vill vara vän med en person tycker jag det ingår att höra av sig och även ta initiativ till att ses. Höra av sig kan vara nåt så enkelt som ett sms som bara säger hej hur är läget. Och initiativ, inte jämt, men nån gång ibland. Jag tycker det är dålig stil att lämpa över allt ansvar för vänskapen bara på den ena personen och säga ”jag mäktar/orkar/pallar inte själv”. Alltså det kan ju vara så förstås – men då kan man ju inte räkna med något tillbaka?

  5. Så fint skrivet Hanna, känner igen mig och vill att mina barn ska bli lika trygga i det där med relationer som du var som barn (älskar det där om att helt coolt dra iväg ensam på ridläger = förebild i mina ögon). Jag kan som vuxen vara både den efterhängsna i vissa relationer, men eftersom jag är ganska introvert lagd blir jag stundvis utmattad av relationer, så pass att även familjemedlemmar klagar på att jag ”aldrig svarar på sms”. Relationerna ändå, vad de ger och tar! Kram

  6. Jag tar jämnt socialt ansvar för relationer. Men nu orkar jag inte mer. Däremot vill jag inte prata i telefon så ofta, men jag vill att mina närmaste stämmer av med mig och undrar hur jag mår. Eller vill boka in något, nån gång. Inte hela tiden, men omtanken ska finnas där. Annars så tappar jag intresse.

    Men vi alla är ju olika och man ska ju inte tvinga sig att vara någon annan. Jag tycker däremot att vi kan berätta mer för varandra hur vi tänker och vad vi behöver – så blir det inte frågetecken. Majoriteten av oss har ju livspussel och så. Och vi är olika 🙂

    1. Omtanken måste finnas där. Jag håller verkligen med om att berätta för varandra, men det är inte alltid så enkelt. Man kan vara rädd för att uppfattas som komplicerad, krävande? Fattar verkligen om du inte orkar mer. Hoppas dina vänner fattar och tar större ansvar. Kram!

  7. I yngre år ”tokångestade” jag över vem som hörde av sig eller inte hörde av sig och kände mig alltid som en dålig vän oavsett vilken av rollerna jag tog. Det underbara med att bli äldre är att man bara kan vara. De man tycker om finns alltid där för mig, precis som jag för dem, både i stort och smått. Enkelt och kärleksfullt.

  8. Hej från frågeställaren! Jag önskar så att jag hade den där avslappnade inställningen. Jag VILL ha det. Och jag känner ofta att mina vänner uppskattar mig när vi ses osv men det är en sorg att de inte verkar sakna mig. Jag har funderat massor och tror att det kanske har att göra med två saker: 1. Jag har ingen kontakt med någon av mina barndomsvänner. Vi växte ifrån varandra, slutade höras. Och i de 20-nånting kändes det inte som en så big deal. Och jag ser ju nu också att vi är alldeles för olika. 2. Min bästis dog när vi var 17 år. Detta skedde alltså ungefär samtidigt och kanske är det en förklaring till varför jag håller fast vid mina vänner så hårt? Jag inser att jag kanske borde tänka mer ”så står det dig tusen åter” men det är något oerhört värdefullt (för mig) med långa relationer. Men jag ska försöka! Ska se mig om lite och bli mer öppen för ”nya kompisar”. Tack Hanna, du är bäst!!!

    1. Dig är jag så himla glad att få vara vän med. Du är bjussig, ROLIG, analyserande, omtänksam och smart. Och bra på att festa hehe. Älskar att få umgås med dig!

      Tycker du ventilerar detta så bra och tror att många känner igen sig, det visar ju andra kommentarer här.

      Jag längtar efter att ses. Tack för fina ord, DU kan va bäst.

    2. Har faktisk funderat mycket på samma sak i veckan och känt mig lite ledssen över det.. Man vill att det ska vara ett intresse från båda sidor.. sen är det ju såklart så att man har perioder som gör att en tar mer initiativ till att ses/höras men det kan ju inte alltid vara så.
      Tycker inte att det är så lätt att skaffa nya vänner heller, känns som alla har fullt upp m sitt. Är sällan någon annan som tar första steget utan en annan som får göra det och känner sig som en stalker ibland..
      Nu blir jag lite flummig, får skylla på sömnbrist(typ gratis fylla), men vad är en vän? Någon som man har kul ihop m en period i livet och sen går vidare till någon annan? Jag själv är lojal, omtänksam och kanske inte så ”flyktig” utan vill ha mer ”genuina” vänner..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.