Way Out West 2018

Jag fattar egentligen inte hur den här festivalen kan överträffa mina förväntningar år efter år. Men allt är bara så uppstyrt, genomtänkt och väl kurerat.

Dessa tre bilder sammanfattar min helg:

1. Allmänt skratt.

2. ”Detta är så bra jag dör”.

3. Dans! (Här misslyckas jag med försök till gqomdans jag aldrig lärde mig i Sydafrika.)

TORSDAG

I torsdags eftermiddag kom vi fram till Scandic Rubinen/Hotell Nöjesguiden. Det var VARMT och soligt och jag bytte till byxdress.

Medan Sara, Johan och Martin drog till festivalområdet för att se Patti Smith och Iggy Pop åkte jag till Malin och Marcus i Majorna, för att äntligen hälsa på i deras hus.

Vi drack vin och åt pizza med chèvre och päron på terrassen. Allt kändes underbart!

Sen skjutsade Marcus iväg mig till festivalen och jag mötte upp de andra.

Såg Arctic Monkeys och efter det tog vi festivalbussen till Bananpiren. Alla på bussen skriksjöng till musik från de enorma högtalarna, så go stämning.

Vi dansade till towLies spelning i Dungeon. Så cool hon är alltså!

Kom hem strax efter 02 och dunsade i säng.


FREDAG

Jag vaknade tidigt, som alltid efter en bra kväll 😫 dvs ca 6.30. Slumrade i alla fall nån timme till.

Vi tog en sväng på stan och åt brunch på Europa där Jubel (Martins jobb) hade dagsfest/co-working/spelningar.

Senare tog vi ett glas vin på vårt rum och dansade lite. Därefter gick vi på Nöjesguidens dagsfest på hotellet.

Så nöjd med min caption här, den passade perfekt:

Vid 16-tiden tog vi Nöjesguidens buss till festivalområdet. En kille bara: shit du var peppad! när jag gick på. Och JA, så otroligt peppad hela tiden.

Vi dansade till DJ Lag och Jozi Nights i Dungen. Otroligt bra var det. Älskar Dungen-scenen!

Så magiskt att kolla på folk också, särskilt såna som dansar.

Det var 100% härlig stämning mellan mig och Martin hela helgen. Till skillnad från veckan innan OM MAN SÄGER.

Kolla vad gulliga?

Jaha. Sen såg vi bland andra Lily Allen, M.I.A och såklart Kendrick Lamar.

Därefter ville alla åka på rave i nån tunnel medan jag ville se Studio Barnhus på Bananpiren. Är inte precis rädd för att göra något på egen hand så förslog att vi skulle dela upp oss.

Jag sprang på en person som Marcus känner (ok det var Joel Ighe mvh fan av hans insta stories) och fick erbjudande om att ta Red Bulls buss till Bananpiren.

Klev på bussen ensam, som nån rockmormor bland alla extremt coola 20-nånting, men fick i alla fall sätet bredvid en jättesnäll. Pratade följaktligen öronen av honom på swenglish.

Sen dansade jag oavbrutet i 3,5 timmar. Först till Shakarchi & Stranéus och sen till Studio Barnhus.

Jag har velat se Studio Barnhus sen jag såg ett klipp från deras set på SXSW (eller om det var Sonar kom jag på nu?) med de där otroliga dansarna. Min medresenär fixade så jag fick stå längst fram vid sidan av scenen och det var så himla fint, dansade väl ihjäl mig.

Efter två isvatten åkte jag och mötte upp de andra på nån medlemsklubb vid Ringö. Men mina fötter började känna av allt dansande i badtofflor och det hade redan ljusnat ute, så jag åkte till hotellet efter en stund.

Om nån undrar hur jag orkar vara uppe i ungefär ett dygn så är svaret att jag får en otrolig energi av upplevelser. Kände mig liksom fortfarande pigg när jag kom till hotellet. Köpte en falafelsallad som jag åt vid borden i lobbyn innan jag gick upp och duschade.

Dock: när jag väl gått och lagt mig somnade jag på tre sekunder.


LÖRDAG

Jag gick ändå upp och åt frukost med Sara och Johan vid tio. Sen sov jag ett par timmar till, Martin också.

Vi åt en sen lunch på Tacos & Tequila med Malin och Marcus. Fish tacos och grillad majs med chilimajo och manchego.

Vi mötte upp Sara och Johan och såg Krunegård, Little Jinder, Mwuana och Lykke Li.

Det regnade till och från och under Thåströms fina spelning öppnade sig himlen. Det var visserligen snyggt med ljuset från scenen men mot slutet var jag genomblöt om nedre byxbenen och började frysa lite om överkroppen…

Efter sista låten tog vi farväl av Slottskogen för detta år och drog till hotellet.

Tanken var att byta till torra kläder och åka till Bananpiren för att se Hurula, men sängen lockade för mycket så vi duschade varmt och lade oss istället. Sen sov jag ikapp hela helgen, nio timmar i ett sträck. Vaknade pigg och längtade efter barnen.

Nu är vi hemma och jag är bara så tacksam för att ha fått uppleva ännu en otrolig festival, för att alla jag umgåtts med har bjudit till hela helgen, noll sura miner, och för att mina föräldrar varit suveräna barnvakter. Mycket superlativ i detta inlägg, men är så glad.

Nu ska jag badda ansiktet med BHA-syra, tvätta bort nagellacket och lägga fram kläder inför min första arbetsdag efter semestern.

Tack till er som orkade läsa ända hit ❤️

18 reaktioner på ”Way Out West 2018”

  1. Jag blir så glad över din festivslpepp och att den finns kvar! Själv känner jag mig mer och mer som de gamla gubb-kritikerna i Mupparna, haha, och då var ändå konsert livet för mig så länge. Så det är alltid så fint att få följa din glädje och ORK! Så imponerande. Kram Hanna!

    1. Haha älskar liknelsen. Just denna festival känns ändå som om det finns något för alla. Man kan bygga sin egen upplevelse utifrån det enorma utbudet? Tack gulliga du! ❤️❤️

  2. Åh, detta piggade upp mig denna kalla måndagmorgon. Och jag har aldrig ens gillat festivaler, men kan så relatera till upplevelseenergin. ❤️ Ha en fin första arbetsdag!

  3. TACK för den rapporten, du vet att jag saknade den! 😅😘 Är så avundsfrisk på din festivalenergi, vill också! 💃🏻

  4. Jag blir så glad av en pop-morsa/ rock-mormor som går all in bland musik och dans och pirer och klubbar. Heja dig och jag hoppas att jag också orkar nån gång!

  5. Du är verkligen den man vill gå ut och festa med! Garanterat kul kväll. Älskar att du drar iväg själv och ser till att göra precis det du känner för istället för att kompromissa och tappa fart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.