När man är babblig

Hej hej vardag skriver om social bakfylla och jag skäms-skrattade högt åt dessa exempel pga hög igenkänning. Det är alltså från en lista på samtalsämnen man kan ta till om man känner att man håller på att klara sig ur en social situation utan att framstå som en extrem babblare:

– lösa funderingar om hur vinden ska inredas, mest som en diskussion med dig själv men som du har högt inför andra. 

(Så många problem jag löst på detta sätt. Tack till alla som lyssnat och kommit med råd. Men mest fått vara publik till mina funderingar.)

– djupa och allvarliga saker som strul i relationen, analyser över hur du varit förr men lyckats förändrats, svåra saker när det kommer till barnuppfostran … som sedan raskt går över till något annat innan någon fått dela med sig av sitt. På det sättet kommer du att känna att du berättat FÖR mycket och att ingen annan gjorde det …

(Min mardröm: umgås med nån som ser ned på människor som ”berättar för mycket, saknar integritet”.)

10 reaktioner på ”När man är babblig”

  1. Åh, jag är exakt så! Numera ungås jag extremt sällan med någon annan vuxen än min sambo och det är hemskt som jag babblar på om ditt och datt när jag väl träffar nån annan. Det märkliga är att jag tydligen har så mycket att dela med mig av när jag mest tar hand om en ettåring!

  2. Vad härligt det känns att inte vara ensam. Jag har en otroligt jobbig förmåga att lagra saker jag läst för mig själv och sedan leda in det i ett samtal med, i stort sett, första personen jag träffar. Utanför jobbet. Det kan vara en förälder på skolan som jag hejdar (på riktigt, jag stoppar) och börjar småprata om vädret för att sedan leda in samtalet på plastproblemen i haven. Eller den ytligt bekanta jag träffade på ica som jag tipsade om borde skaffa kameler (de har hästar hemma på gården) för att sedan berätta om en tragisk olycka där en kamel var inblandad.. Jag har ingen kontroll. På något sätt har mitt inre ett behov av att få dryfta om saker jag snappat upp, utan att jag själv styr varken tillfälle eller mottagare. Jag tar ju upp folks tid genom att hejda dem och prata hål i huvudet. Jag har nog en form av muntligt informations-läckage. När jag väl pratat av mig är jag nöjd och ganska tystlåten hemma.

  3. Hahaha, herregud vad jag känner igen mig! Känner nästan alltid att jag har tagit upp all tid och luft med mitt prat om mig och mitt (eller skvaller om folk som mina kompisar inte vet vilka det är = sjukt intressant för dem). Och prata lugnt och sansat, vad är det?! Blir alldeles trött och svettig av att tänka på mig själv i sociala sammanhang. När jag är kring folk jag inte känner så väl får jag något tvångsmässigt behov av att skämta. hela. tiden. Gärna lite interna skämt som jag har med mig själv, som andra inte fattar och därför tror att jag menar allvar. mvh Festlig_tjej

  4. HAHAHA alltså jag dööööör!! Mitt liv summerat! Så himla roligt, jag skrattade högt åt exakt allt inklusive alla kommentarer? Sådan lättnad att få dela detta! <3 Skulle gärna läsa som en hel bok om sådant här, skammen blir lite mindre när en vet att en ej är allena…

    Mina andra specialare:
    – Gärna härliga faktan eller ännu värre HISTORIER från poddar jag har lyssnat på……..
    – Typ skratta lite stressat om någon flikar in med något medan jag berättar en historia som gör att jag inte får fortsätta och göra "klart" (herregud)
    – Avbryta mig själv med "sidospår" i mina egna historier? Som då alltså tar längre tid?

    Jag har till största del varit hemma sedan januari för att arbeta själv på min uppsats och min sociala förmåga är körd. Ska börja nytt jobb snart, läge att sitta på händerna alt ej dra hela min livshistoria om någon artigt ber mig berätta om mig själv. Kan man träna bort detta alls?!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.