Hur det också är

Vilket härligt liv jag verkar ha om man läser bloggen. Ja, det är härligt. Men det är också en lägenhet med hundra projekt jag känner att jag behöver initiera och idag var det en morgon där jag skällde och hotade med indraget fredagsmys för att jag var stressad och barnen inga lydiga maskiner.

Jag menar verkligen inte att försköna verkligheten här i bloggy, men ofta är det gött att fokusera på sånt som är härligt, orkar inte gå runt och tänka på den där klädkammaren man borde fixa, hela tiden, och så blir det ändå inte gjort pga annan vardagslogistik och fixande tar tid och man gör andra prioriteringar.

Men man ska ju ändå inte fara med osanning, det är det ingen som tjänar på. Så nu vet ni att jag kommer att komma hem till en lägenhet med en hall översvämmad med kläder och skor och ett badrum med en hög ren tvätt på bänken och ett sovrum med smutsiga lakan i sängen.

Jag bryr mig inte så mycket när folk har perfekta hem i bloggar, det är en kombination av talang för struktur, intresse och hårt jobb och även om jag verkligen vill ha var sak på sin plats och allt fixat hemma när jag går och lägger mig om kvällarna skulle jag inte fixa det utan att försaka något annat, främst min hälsa.

Det som stör mig är när folk låtsas som att de är helt jämställda, alltså, till exempel bloggare som skriver om jämställdhet. Det är så hög status att leva i ett jämställt förhållande men jag vet kanske en eller två som gör det på riktigt. Och då vet jag inte ens om de verkligen gör det på riktigt. Jag kanske ska tillägga att för mig betyder jämställdhet att båda tar ungefär lika stort ansvar, har ungefär lika mycket att komma ihåg, gör ungefär lika mycket fysiskt arbete relaterat till hem och familj och är ungefär lika trötta på kvällarna.

När jag åkte buss satt jag framför två kvinnor i ca min egen ålder där den ena haft kalas dagen innan och de pratade om fördelningen, att den ena kvinnans man tyckte att hon borde slappna av, att det inte var i hela världen om de inte var klara när gästerna kom. Hon sa att om hon hade slappnat av hade ju ingenting varit förberett och att det ju är av respekt för gästerna som det känns fint att ha fixat middag och fika och att både hon och han ju uppskattar att få komma hem till andra som har fixat. Men att hennes man kanske aldrig reflekterat över hur mycket tid sånt tar. Det tyckte jag var så huvudet på spiken och samtidigt deppigt. Jag tror jag skrev om det en annan gång, att det inte skulle bli så mycket till julfiranden om det inte var för mammor. Jag vet att nån blev irriterad då, och det är klart man kan tycka olika, jag säger inte att jag beskriver nån sanning här.

Slut på rant.

LÄNKKÄRLEK:

Maria skriver: ”Jag tänkte att jag skulle skriva något oklyschigt om hur tråkigt det är att bli en klyscha. Att bli den där som ”inte hinner med vardagspu…”, ja ni fattar. Men det är svårt att skriva om det utan att det blir metaklyschigt. ”Det är för få timmar,” ”jag träffar knappt mina barn”, ”träna? Jag är glad om jag kan klämma in en dusch” och NI VET, simla tröttsamt. Vad ska jag säga?”

och Malin: ”Konstigt det känns att skriva om det här i bloggen, som att jag öppnar för kritik av våra livsval.”

5 reaktioner på ”Hur det också är”

  1. Jag brukar fråga mina kompisar om de känner något heteropar som är helt jämställt och ingen kommer någonsin på något. Det är fucking omöjligt att vara helt jämställd då man lever i ett patriarkat som tvingar in en i könsroller. (ja och spot on det där med status och jämställdhet)

  2. Min förra sambo var mycket mycket mycket bättre än mig på att ställa till kalas, alla förberedelser och planer och handla och laga maten och fixa. Han ordnade jular och nyår och banketter och födelsedagar. Själv skötte jag bilen och djuren….

    Men inte var jag lycklig för det. Lyckligast är jag lixom när jag är själv o får fixa allt det som måste fixas själv. För då fixar jag bara de sakerna jag blir lycklig av, inga stora jular och fester som jag bara får ångest av att gå på…

  3. Ja, fy fan. Jag tycker att det är skitjobbigt när vi diskuterar jämställdhet i bekantskapskretsen och jag säger som det är (ja, vi försöker och kämpar och bråkar och tjafsar men jämställdheten – som jag skulle vilja ha den – är en bit bort) och de tittar frågande på oss och säger ”jaha, det problemet har faktiskt inte vi … vi har jobbat aktivt med det blablabla” och jag tänker bara ”jaha, så varför är det då DU som handlat, lagat maten, plockar bort nu efter middagen och fixar kaffe?”. Eftersom jag tvättat vår byk öppet bland vänner och bekanta tror jag att vi framstår som det par som är längst ifrån jämställdhet när vi i själva verket nog är de som ändå försöker mest (obs för att jag inte vill låta som nån duktig person nu – jag är långt ifrån nöjd med fördelningen här hemma). Åh gud. Rörigt formulerat. Men det stör mig så mycket. Att jag ska behöva (asså det behöver jag ju inte men du fattar) känna mig misslyckad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.