Projektledaren delegerar?

Veronika:

Har fått intrycket att du, precis som jag och typ (99,9 % av alla kvinnor) är projektledaren i familjen och är den som organiserar saker och ting för att få det att flyta.
Bland annat sånt här. Hemmet skulle väl vara en samlarhåla där i barnets byrålåda fortfarande skulle ligga kläder från nyföddstiden el gamla läkemedel i apotekslådan som funnits där sen Jägers glansdagar, om det inte var jag som tog tag i det hela och rensade med jämna mellan rum. Eller så här, det är jag som tar initiativet till att det ska rensas och då gör vi det ihop el var och en beroende på vad det berör. MEN så tröttsamt att ständigt vara den som ”ser” saker som ska göras att jag numera gör det utan att säga till. Försöker intala mig själv att jag tycker det är ”kul” och det känns ju renande efteråt, men ärligt, den enda gången det är kul är när man får rensa ut sitt badrumsskåp och flytta in nya fina saker. Om igenkänningsfaktorn är hög, hur tacklar du och andra det?

Svar:

Jag älskar när ni frågar och kommenterar, särskilt med inslag av Jäger (fd nattklubb i Karlstad), så roligt.

Ja, igenkänningsfaktorn är såklart skyhög. Men för mig gör vårt vardagsupplägg (de flesta dagarna ser ut så här: jag går upp på morgonen, tar bara hand om mig själv, åker till jobbet, när jag kommer hem är barnen hämtade och maten ofta på bordet plus vi delar lika på städning) att jag pallar att ta större ansvar när det gäller projektledarsaker som att sortera bort kläder barnen inte längre kan ha, boka in utflykter och resor, styra upp förvaring.

Jag tycker det är jättekul att planera saker och att projektleda, men absolut inte att göra det praktiska, typ rensa och sortera. Men eftersom jag tycker det är jobbigt när det är saker överallt så kan jag inte bara strunta i det. Nu ska man verkligen inte luras att tro att var sak har sin plats hemma hos oss, det är ett ständigt work in progress, att vi har småbarn och att jag är ganska slarvig med att t.ex. hänga in mina kläder direkt gör det inte precis enklare.

Det jag vill komma fram till är att mitt mål är att båda ska vara lika trötta på kvällen, att båda har lika mycket pengar att röra sig med, samlar lika mycket till pension etc och har lika mycket tid för sig själva. Vi är inte jämställda, jag tror inte jag känner något par som är helt jämställda, men man kämpar väl på. Och jag fortsätter sortera och rensa prylar när jag orkar.

9 reaktioner på ”Projektledaren delegerar?”

  1. Jag är familjens projektledare men/och verkar ha exakt samma upplägg som du. Typ hämtat barn och middag på bordet. Plus att jag är så himla projektledare med öga för detaljer och det är inte min man. Så jag har den rollen. Skulle dock inte stå ut om det inte var för att han var världens mest fantastiska person i övrigt. Han gör exakt ALLT jag ber om och på mitt sätt dessutom, alla tider på dygnet och klagar aldrig. Det jag ändå inte skulle gilla var om allt vi gjorde var väldigt typiskt könsuppdelat (vill vara andra förebilder för Alva) men min man tar vaknätter, lagar mat, bakar, sköter om blommor, tvättar, städar och är en superförälder på många sätt. Allt detta är lite förutsättningen för att jag ska projektleda. Det är trots allt ett ganska stort arbete att vara allas hjärna och tänka ut hur exakt allt ska funka på bästa sätt osv.

    1. Ja, är så rädd att det hela tiden låter som värsta försvarstalet när jag skriver om sånt här, det är det såklart inte för det är jättesvårt att leva jämställt och inte bara mitt ansvar. Tycker er uppdelning låter toppen och smart att tänka lite genus i uppdelningen av saker. Det är ett jättestort arbete, håller med.

  2. Slutsummeringen med ”båda ska vara lika trötta” hejade jag precis rakt ut i luften på. För att sekunden senare tänka att, vad fanken är det för fel när det är just så jag tänker. Lika trötta. Ska vi inte försöka med ”lika pigga/glada/livfulla/lustfyllda/kåta”?

  3. Måste fråga: är ni båda du och Martin liksom medvetna och överens om att det är du som står för mycket av organiserandet? jag känner igen mig så mycket men mitt (största) problem är att min man bara vägrar se/erkänna att jag gör allt det där ”osynliga” fixandet. det blir dubbelt jobbigt, först att göra det och sen inte ens få cred.

    1. Det värsta jag vet (i sammanhanget) är att göra saker som inte syns så jag har väl tagit upp ämnet till diskussion tillräckligt många gånger för att få den cred jag förtjänar. Jag kommer ihåg en gång när jag kom hem och M hade fluffat och lagt soffkuddarna fint, det var sån omtanke i den handlingen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.