Hej från Addis Abeba

Vi landade 4.30 svensk tid imorse. Men här var klockan redan 6.30, solen gick upp över bergen och staden vaknade. Jag har väl aldrig varit i en mer levande stad än den här. Det är människor överallt.

Vi började med att träffa grundaren av det projekt som Läkarmissionen stöttar här. Läs gärna Louise första inlägg från resan.

Vår partner jobbar mycket ute bland ungarna som bor på gatan, för att vinna deras förtroende så att de ska ta steget till att få hjälp, komma hem eller få tak över huvudet och utbildning. Ikväll var vi ute bland dem, för att se hur de ungefär 60 000 gatubarnen har det. De yngsta barnen som sover på en trottoar i natt är så små som sju år. Och det är kallt här om nätterna. Och hungrigt i små magar.

Vi såg också otroligt många flickor som tvingats in i prostitution. Jag har aldrig sett något värre än alla som stod utanför små skjul som de hyr dyrt av den man som äger dem. Med plats för en säng och inget mer. Där de bor, lever ”arbetar”. Lägger sin bebis i en filt på golvet medan de tar emot ännu en kund. Det var hundratals av dem. Så unga. Den yngsta vår partner träffat var tio år.

På fredag kommer vi att besöka ett projekt som hjälper just de flickorna. Men det är lätt att känna att det är hopplöst, nattsvart.

Tänker ändå som Gizachew sa, när han stod framför en bild på alla före detta gatubarn som har tagit examen i år: ”varje morgon börjar jag och de andra i teamet med att säga till varandra: vi är här idag för att rädda en person”.

En person, ett liv, ett barn i taget. Varje barn som kommer bort från gatan räknas. Och det är så otroligt många som fått en väg ut, tack vare hans och hans projekts hårda arbete. Som idag är tandläkare, ingenjörer, frisörer, sömmerskor. Eller som fått hjälp att flytta tillbaka till sin fattiga familj på landsbygden, som de kom bort från genom denna omfattande trafficking.

Nu är klockan 23:20 lokal tid och jag får snart dåndimpen av trötthet. Skriver imorgon igen.

Här är i alla fall fyra koncentrerade och engagerade kvinnor som lyssnar till Gizachews berättelse om hur han startade projektet för tjugo år sedan.

Med på resan är alltså Louise närmast i bild, Peppe, fotografen Anna Ledin Wirén, Matilda från Juno och Eva från Läkarmissionen.

Orkar ni läsa om såna här tunga ämnen eller blir det för konstigt bland stundtals glättiga inlägg om familjeliv?

15 reaktioner på ”Hej från Addis Abeba”

  1. Orkar knappt MEN måste! Tycker att det är bra att du även lyfter sånt här som ingår i ditt jobb på bloggen, och som är så otroligt viktigt! i är otroliga måste jag säga och jag vet vart årets julklappsdonation ska gå! <3

  2. Tycker det är jätteintressant när du delar med dig av ditt jobb och särskilt sådana hör resor. Har alltid velat göra något sådant själv så att få följa er via skärmen ger massa kunskap!

  3. Jag gillar mixen på din blogg och uppskattar alltid inläggen om ditt jobb. Uppskattar inblicken i de projekt ni jobbar med och även om sånt här såklart är tungt att läsa så vill jag gärna att du fortsätter berätta <3

  4. Hellre såna här inlägg än familjeinläggen säger jag 😛 Eller, fast, båda. Men det är de här inläggen som gör att jag inte slutar läsa din blogg helt.

  5. Det är tungt, men så viktigt. Jag blir så imponerad av dig som arbetar med detta. Som hjälper till på riktigt. Tacksam för att ni finns, som orkar och som gör det.
    Sluta inte skriva om det. Är det för tungt just då, bläddrar jag förbi och läser när jag känner mig starkare.

  6. Jag vill läsa. Det är ett superviktig ämne, ingen kan väl säga att hen INTE vill läsa? Tror du har så pass kloka läsare i alla fall. (Men de får ju svara själva förstås!) Tycker även det är intressant att läsa om hur det är väl på plats och i praktiken. En hjälporganisations hemsida blir ju alltid mer generell och ytlig, hur man än gör – jämfört med en blogg. Orkar man inte läsa eller ta in kan man ju alltid scrolla…

    Blir ju mest bara superledsen av att läsa om sånt här, det känns som att det är så mycket och överallt och man vet inte hur man kan hjälpa. Tycker därför det är så bra att du skriver hur varje lite person som blir hjälpt faktiskt räknas. Så är det ju och det är bra att påpeka.

    Slutligen. Vad i hela h*ete är det för fel på män som köper små barn för att ha sex med dem? Hur ser deras hjärnor ut? Hur kan allt ha gått SÅ fel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.