Hej från Margate i Sydafrika

Just nu sitter jag i en kåkstad och väntar på att filmteamet ska bli färdigt. Jag skäms alltid lite när vi är ute i fattiga områden: folk bor ju här och så kommer jag hem till deras grannskap för att se hur fattigt och hemskt de har det. För om jag ska vara krass är det ju det jag gör. Samtidigt så behöver man visa hur tufft livet kan vara för folk här, för att samla in pengar till projekten. Vi försöker göra det så respektfullt det bara går.

I Sydafrika finns ungefär 4 miljoner föräldralösa barn och det projekt som Läkarmissionen stöttar här tar hand om en del av dem.

Organisationen Give a Child a Family drivs av en fantastisk kvinna som heter Monica. Hon är född här, av svenska föräldrar, men har vigt sitt liv till att hjälpa utsatta barn att få det bättre. Man arbetar tillsammans med socialtjänsten för att ta hand om barn som av olika skäl inte kan vara med sina föräldrar. Många av barnen har varit med om fruktansvärda händelser inga barn ska behöva uppleva. På centret får de kärlek, trygghet och terapi. Men centret är inget barnhem, målsättningen är att barnen ska tillbringa max sex månader där.

”Mottot är att fosterfamiljerna ska vara så bra att vi själva skulle kunna se våra egna barn växa upp där”, säger Monica och Anna-Karin, som också jobbar för organisationen. Här är Monica, Anna-Karin, jag och en annan Monica som också jobbar där.

Fosterfamiljerna har inte alltid så mycket pengar men det ska finnas en styrka i familjen, som ger trygghet. Föräldrarna får först gå igenom olika tester och utvärderingar och därefter får de alltid en utbildning innan de välkomnar sitt nya barn till hemmet.

Arbetet hos Give a Child a Family har blivit ett föregångsprojekt som spridit sig till tolv länder. Organisationen ordnar konferenser och man utbildar och utvärderar även mer konkret för att hjälpa andra organisationer att komma igång. För ställningstagandet att barn inte ska leva sina liv på barnhem utan behöver få växa upp i en familj är så viktig.

Jag är här med Sofia Wistam, som ska göra en del uppdrag för oss. Hon är urgullig och proffsig och har med sin elvaåriga son för att han ska få uppleva människors olika förutsättningar. Hon träffade nyss ett barn vars mamma är döende i HIV men det kommer hon väl själv berätta om i andra kanaler.

Lånade ändå en bild från hennes instagram.

På Sofia och den viktiga fostermamman Elizabeth.

På bilden nedan har jag äran att ta en selfie med två ”angels without wings” som Monica kallar dem. Det är kvinnor som jobbar ideellt i kåkstäderna. De blir ofta en länk mellan utsatta personer och myndigheter, ser till att sjuka får vård, att nyfödda barn blir registrerade och att barn som far illa hemma får hjälp och stöd. Här finns många HIV-smittade och det tuffa livet och de dåliga sanitära möjligheterna gör att även TBC och andra sjukdomar sprids. Tjejen med glasögon har ett glasöga efter att hon blev knivhuggen i ansiktet när hon arbetade i området. Ändå fortsätter hon jobba för att göra livet lite bättre för andra.

Känner mig så ödmjuk och tacksam över att jag får vara här och träffa dessa fantastiska människor.

4 thoughts on “Hej från Margate i Sydafrika”

  1. Åh! Innan jag fick barn var jag och volontärjobbade två omgångar i den här fantastiska organisationen. Har följt deras arbete i nästan tjugo år nu, och kan verkligen intyga att det är en helt otrolig organisation, med verkliga eldsjälar som sätter barnens bästa först! Pengarna går dit de ska! Ha det riktigt bra i Margate!!

  2. Förstår svårigheterna med att rapportera från den här sortens resor. Blir själv lätt illa till mods framförallt av bilder på barn som får porträttera ”dom det är synd om”. Läste nyligen en bra kolumn om problematiken, med länk till konkreta tips som kan vara till nytta! Kolla in: https://www.omvarlden.se/Opinion/kronikor1/den-perfekta-bilden-av-misar–pa-vems-villkor/
    Ni gör ett fantastiskt jobb och vilken lycka att få jobba med något som så konkret bidrar till att göra världen till en bättre plats!

    1. Hej. Tack för snälla ord!

      Ja, jag läser allt jag kommer över i ämnet. Det är superviktigt med debatt om biståndsturism, volontärer etc.

      Men vi måste samla in pengar för att kunna fortsätta med projekten som ändå räddar liv. Och människors gåvor styrs enligt min uppfattning i högre utsträckning av känslor, ej förnuft. De barn jag visar på bild har en familj, barnen på centret fotar jag utan att visa ansiktet. Hela tiden avvägningar. Och så den vita mannens historia exempelvis… det är svårt men om vi skulle vara helt ”PK” (vilket har en positiv innebörd för mig) så skulle vi få stänga ner många projekt 🙁

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.