Jag är ingen talare 

Jag är ingen naturlig föredragshållare. Jag är motsatsen till stringent, tycker om att tänka medan jag pratar osv. Ändå tackar jag ofta ja när nån frågar om jag vill föreläsa. VARFÖR? Jag antar att det beror på att jag tycker om att prata (och glömmer att man inte precis kan ställa sig på scenen och babbla på), att det är bra för min ”karriär” men kanske framför allt för att det gör att jag måste sila ned vad jag egentligen håller på med om dagarna. 

Eftersom jag jobbar bäst mot deadline började jag förbereda mig igår. Jag ska alltså föreläsa för en fullsatt konferens (folk står på kölista) som en kompis och några andra smarta personer arrangerar. Orkar inte ens vilka smartingar det i övrigt är på talarlistan. Och så jag då. Jag höll på till ungefär midnatt, klippte ihop en enkel film och gjorde en presentation med några slides med foton/skärmdumpar. 

Idag har jag skrivit rent mitt pratmanus (önskar jag klarade mig utan men nej) och klistrat upp det på rektanglar av grövre papper som jag först stänkte lite vattenfärg på så de skulle bli lite finare. Det tog seriöst två minuter men låter proffsigt va? Nehej. 

Sen har jag duschat och försökt visualisera hur jag dansar in på scenen till Wannabe med Spice Girls och ropar till publiken: Hello Ladies? Who run the world? Och de ba GIRLS och jag ba sjunger SLAAAAY! i falsett. Närå men jag har väl typ försökt få lite mental power istället för att känna mig sådär nervös att man blir lite darrig i munnen. Avskyr det! För som publik vill man känna sig trygg med den som står på scenen och om den känns nervös blir man själv lite nervös?

Jaja, nu är det nu. Dags att lägga ned telefonen. 

5 reaktioner på ”Jag är ingen talare ”

  1. EXTREMT proffsigt tycker jag! Vet också precis hur den där darriga munnen-känslan blev, mvh fick spontant ge en presentation som skulle varit för 2-3 klasskompisar med en lärare som kom förbi ibland, till BARA för läraren och därmed var ANDFÅDD hela presentationen? Ehehe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.