Om karriär och sånt

Jag får ganska ofta frågor om jobb, av folk som pluggar kommunikation, är nyexade eller mellan jobb. Om allt från var man ska söka praktik, till vad är rimligt att begära som copywriter i Karlstad, hur man ska tänka inför en löneförhandling.

Att jag får många frågor beror såklart på att jag tycker att det är kul att sätta ihop folk. Att tipsa personer som behöver anställa om andra som vill ha jobb. Att hjälpa nån att få en praktikplats, en referens, det första jobbet. Känner mig som nån vidrig person på LinkedIn nu, men det ÄR ju roligt?

Inte minst eftersom jag vet hur svårt det är att få sitt första jobb. Sommaren efter att jag pluggat färdigt informationsprogrammet (kommunikation och PR) var jag desperat och tog till slut ett jobb som trappstädare på Gruvlyckan. Det är inget fel med att städa trappor, men inte prick vad jag tänkte mig när jag började på universitetet. Senare fick jag jobb på ett lab på Stora Enso. Det var ett jättebra sommarjobb, men det var ingen fot in i branschen. Så därefter hade jag tre olika praktikplatser i väntan på en öppning, samtidigt som jag gick på varenda himla nätverksträff jag kunde komma på för att få kontakter som kunde ge jobb.

Jag saknar inte arbetsmarknaden i Karlstad, den är snäv. Men de där kämpiga åren gjorde mig i alla fall ödmjuk. Och glad över att kunna hjälpa till, om jag kan. Det är fint med mentorskap, på olika nivåer.

Hade du en rak väg in till din karriär, struntar du i karriär och prioriterar annat eller har du fortfarande inte bestämt dig för vad du vill göra? Fiskar efter kommentarer här. Tycker på riktgt att det är intressant.

PS Det har varit jättekul att följa Peppes tankar om karriär om samtal med coach.

21 reaktioner på ”Om karriär och sånt”

  1. Åh jag älskar att hjälpa folk till jobb, anställa själv, tipsa om och vara referens. Ge fina betyg och förmedla kontakter. Hoppas på att anställa en fd sommarjobbare nu. Mailade hen förra veckan. Önskar att det hade hänt mig när jag var nyexaminerad 2001. Mitt i it-krisen.

  2. Utbildade mig till bibliotekarie och fick ett vikariat på åtta månader direkt efter examen. Blev inte erbjuden fast anställning men hade nog kunnat få om jag stannat. Fick i samma sväng fråga om jag ville jobba på ett annat bibliotek i ett halvår, hoppade på det och fick mot slutet veta att om jag sökte en tjänst som blev ledig så hade jag förmodligen fått den. Men jag var trött på att arbeta så jag drog utomlands ett halvår. Efter utlandsvistelsen fick jag ett vikariat på ytterligare ett bibliotek där jag stortrivdes och samma sak igen, de sa att jag förmodligen kunde få en fast anställning om jag sökte. Men då var jag trött på staden jag bodde i så jag sökte jobb i Malmö, fick ett vikariat och flyttade dit. Det var ett hemskt jobb, fick arbetsuppgifter som var under min kompetens och blev allmänt illa behandlad och när vikariatet tog slut stod jag arbetslös. Kände mig så himla värdelös och var så arg på mig själv för att jag bara hade stått över massa bra chanser för att jag var för rastlös och för kaxig. Sjukt deppig period.

    Nu har jag fått en fast anställning (min första!) och ska börja nästa vecka, jag tror att det blir bra men jag vet inte. Är så nervös efter misslyckandet med mitt förra jobb.

    Äh, jag vet inte vad jag vill säga, allt löser sig? Men samtidigt önskar jag att jag hade tagit tillvara på mina chanser på ett bättre sätt, inte varit så fladdrig och haft mer av en plan. Jag har bara låtit saker hände mig jobbmässigt. Jag undrar vad som hade hänt om jag varit smartare? Tror jag är en ok bibliotekarie eftersom flera ställen velat ha kvar mig, kanske hade jag kunnat göra mer arbetsuppgifter jag verkligen velat göra om jag hade stannat kvar istället för att bara dra till nästa grej.

    Nåja, är inte lastgammal så har väl möjligheter kvar men det känns motigt när jag hör från mina kursare som har gjort nån typ av karriär när har jag stått kvar och stampat. Och ändå har jag alltid hävdat att jag inte är ett dugg intresserad av att göra karriär, tvärtom!! Konstigt det där.

    1. Tusen tack för att du berättade. Hur känns det på nya jobbet? Hoppas det blir jättebra.

      Tycker ändå du har gjort rätt, du levde som du kände för i stunden! Och jag tycker om att tänka lärpengar på ett positivt sätt. Att sånt man förlorat ekonomiskt på har man förhoppningsvis istället vunnit erfarenhet?

  3. Jag tog examen inom kommunikation 2008, krisåret. Jobbade i ett halvår med sanering och städning medan jag sökte alla jobb. Sen tog jag praktik och det var jättebra. 2009 fick jag min första riktiga anställning som informatör. Jag är fortfarande hos samma arbetsgivare, fast tjänsten har gjorts om och heter kommunikatör. Jag trivs. Ibland tittar jag på platsannonser. Jag vill bara jobba i Luleå där jag bor. Men jag tycker att alla tjänster är nån som ska driva ett spännande förändringsarbete, och förlåt, men det har jag fått nog av på mitt nuvarande jobb. Jag vill bara ha ett tråkigt litet jobb. Min glöd och mina ambitioner hamnar i andra sammanhang.

    1. Det är ju jättebra att få jobb så relativt snabbt efter examen.

      Tror du och ditt tänk kan inspirera många, att jobb kan vara smör och bröd och det riktigt roliga nån annanstans.

  4. Innan jag gick in på din blogg idag så scrollade jag platsbanken upp och ner. Jag hade förlikat mig med tanken på att gå tillbaka till min gamla tjänst (den jag är tjänstledig från) efter examen pga inte så het arbetsmarknad i solstaden för tillfället. För några veckor sen blev jag dock uppsagd på grund av arbetsbrist. De har inte haft någon vikarie för mig de två senaste åren så hey, jag fattar att jag inte är oumbärlig. Trodde ändå LAS skulle ordna så jag fick va kvar men med andra arbetsuppgifter, men det är en annan historia. Hursomhelst, just nu är jag mest sur på mig själv för att jag väntade så länge med att läsa. WHY?! Nu har jag ju familj och hus som behöver finansieras och känner panik över att inte veta vad som händer efter examen. Har sökt en sommarkurs i juridik som jag hoppas komma in på, kanske bra att spetsa sig ytterligare? Jaja, det ordnar sig…det gör det alltid.

    Jag är ändå glad att jag läste, ett beslut som till viss del baserades på att du läst programmet. 🙂

    1. Nej men herregud vad jobbigt Lina. Tycker du ska lära dig indesign på fritiden om du pallar. Och skaffa en mentor. Vi pratar mer om detta i annat forum? Kram!

  5. Åh, fler såna här inlägg säger jag, en kommunikatörskollega. Min historia är som följer; efter sex år som kommunikatör på samma myndighet ska jag nu i maj hoppa på ett vikariat på en annan spännande myndighet. Så bra att man inom staten kan vara tjänstledig för att testa andra tjänster. Är pepp och ser fram emot nya utmanande arbetsuppgifter, nya kollegor, potentiella referenser för framtiden och – inte minst – högre lön! Trivs jag inte har jag min fasta tjänst kvar, #tacksamheten.

  6. Jag pluggade tre år, fick jobb direkt inom mitt område – jobbade i ngt år, fick barn, jobbade några år till, fick fler barn, sa upp mig, pluggade massa år till, fick fast jobb innan jag var klar (med kravet att examen skulle avslutas) och har nu jobbat där i 10 mån. Fattar att det ändå gått extremt lätt för mig – tror det beror på en otroligt konstig kombination av studier (ekonomi/juridik, psykologi och folkhälsovetenskap) och väldigt bra referenser.

    Jag har faktiskt coachat två tjejer via mail, en invandrartjej som behövde hjälp för att läsa upp gymnasiebetygen för att plugga till socionom och en tjej som precis kommit tillbaka till studierna efter psykisk ohälsa – otroligt givande både för mig och dom (förhoppningsvis)☺️

  7. 5 år: jag ska bli konstnär.
    16 år: jag ska bli illustratör
    20 år: jag ska bli bildjournalist
    28 (alltså idag): Försörjer mig som fotograf på heltid. Här är mitt liv!!

    Nejmen, har alltid vetat att jag vill pyssla med bild i någon form och att den bilden ska kommunicera något vettigt. Efter några år som frilansare som jobbat för att överleva, (och för att jag älskat att det är på allvar, på riktigt. Inte nått eget flummigt projekt man håller på med. Andra ska se det, det ska publiceras och visas upp) tagit alla möjliga jobb för att få kunder jag gillar och som återkommer till mig. MEN, jag känner att det inte duger längre. Alltså, att ha en inkomst från roliga och helt okej kunder. Jag vill rikta in mig, förfina, gå åt det hållet dit JAG vill. Och dessutom kunna kommunicera vilken riktning det är. Min kille sa häromdagen ”ja du är väl i den åldern nu” (han är TVÅ år äldre!!) och menade att jag har gjort mina år av att jobba-för-pengar-jobb och vill hitta *min väg*. Och den vägen handlar inte om karriär, utan verkligen hur jag vill leva mitt liv där jobbet är en del av det. Jaha, det här vart ju svammel. Men det här med var jag ska i livet surrar mycket i min hjärna just nu. Eh, just nu? Jag menar har gjort sen jag var 5. Se lista.

  8. Jag är utbildad statsvetare. Efter plugget blev jag sjukskriven, lång väg tillbaka och började sen arbetsträna samt fick jobb på ett företag som sysslar med stöd och matchning. Det är exakt det arbetsförmedlingen gör, på uppdrag av arbetsförmedlingen, men privat. Det är både det roligaste (få hjälpa folk i alla steg mot ett arbete, föreläsa etc) och det värsta (allt handlade om rating och pengar) som jag gjort.

    Därefter blev jag headhuntad av en bekant till min nuvarande tjänst som rehabkoordinator på en vårdcentral. Eftersom jag på det stora hela vantrivdes så på det andra jobbet tackade jag ja trots inte så bra lön osv. Jag arbetar med sjukskrivna patienter som behöver stöttning på olika vis. Jag samverkar mycket externt med olika myndigheter, socialtjänst samt arbetsgivare etc. Nu pluggar jag dessutom en uppdragsutbildning på ett år för att få en slags konsensus blad rehabkoordinatorer och som ett diplom. Har nyss fått fast jobb och bättre lön.

    Älskar verkligen mitt jobb! Älskar att arbeta inom vården! För mig handlar karriären mycket om att trivas och utvecklas, mindre om pengar och status. Jag vill vara intresserad av det jag gör, känna att jag har ett syfte och vilja gå till jobbet på dagarna.

    1. Kan tillägga att jag inte heller jobbar heltid pga klarar ej. Arbetar full kapacitet men bara 75% anställning. Vill aldrig jobba heltid. Då hade jobbet tagit all min kraft och jag skulle inte kunna leva det liv jag vill privat. För mig är mitt liv utanför jobbet det som är min prioritet, i alla lägen. Något jag verkligen lärt mig ta vara på eftersom jag blev sjuk etc.

      På jobbet ger jag alltid 110%, gör gärna lite extra, hjälper andra när jag kan och är otroligt flexibel. Men så fort jag slutar är jag privat och går inte att nå. Är nog min livsläxa.

  9. Jag satsade i flera år på att jobba inom film och teater, vi gjorde stora produktioner som gav så mycket kontakter och erfarenheter. Men det är ett nålsöga för att faktiskt kunna tjäna pengar på det och jag valde istället Media och kommunikation på högskolan. Jag vill fortsätta arbeta kreativt och med berättande. Den kunskapen ville jag inte släppa.

    Tre år på högskolan, med ett avbrott för att få mitt första barn. Sen tog jag examen 2014. Det var tufft. Alla jobbannonser ville att man skulle ha tre års dokumenterad erfarenhet efter examen. Det blev lite av ett magplask för mig. Jag fick ett jobb tillslut men det var inte givande varken ekonomiskt eller erfarenhetsmässigt. Jag fick bara sämre självförtroende då min chef var väldigt kritisk men själv inte hade kunskap inom kommunikation. Jag arbetade helt ensam och det var första gången som jag känt mig riktigt ensam – utan ett sammanhang. Sen fick jag ett barn till.

    För bara 1 år sedan funderade jag på allvar att byta yrke under mina föräldraledighet. Men tillslut, efter flera arbetsintervjuer och arbetsprovet fick jag ett jobb. Det är en vikarietjänst – men oj vad jag utvecklas och mitt självförtroende har verkligen fått blomma ut. Vilket skillnad när man har arbetsgivare som känner förtroende för en!

    Men det där att kämpa – det ger verkligen en ödmjukhet inför att trivas på sitt jobb – att ha ett jobb!

    1. Usch, fick lite rysningar av att läsa om din erfarenhet med en kritisk chef. Just kommunikation är ett ämne många tror att de kan och man kan få kämpa med att hävda kompetensen. Avskyr sånt.

      Hoppas du fortsätter trivas och får vara kvar. Eller hittar något annat där du får blomstra. Kram!

  10. Det här har jag glömt att kommentera. Älskar att prata jobb kanske för att det är det enda jag känner att jag är riktigt bra på? I alla fall, har examen i medie- och kommunikationsvetenskap. Under pluggandet jobbade jag extra för att samla praktisk erfarenhet. Började söka jobb i januari samma år jag skulle ta examen (2007), och hade därmed jobb som väntade samma dag jag tog examen. Webbredaktör på en onlineresebyrå. Där blev jag kvar i flera år, bytte tjänst till mer ansvar och lärde mig så satans mycket om allt. I efterhand har jag fattat vilken jävla skola resebranschen ör alltså. Men! Jag tröttnar ju alltid tillslut, så jag blev marknadschef på ett startup. Det var… lärorikt men min chef behandlade mig illa. Jag var lite för junior då för att kunna hantera det. Gjorde raka motsatsen och gick till ett storbolag, fast den svenska delen. Jobbade ett par år, var supertydligt mot min chef att jag ville till den europeiska organisationen. Fick barn, kom tillbaka, bytte tjänst internt precis till det jag ville. Hade superkul jobb i ett par år men jobbade typ ihjäl mig. Och ledsnade, som alltid. Nu har jag nyss bytt och är webbstrateg på en myndighet. Återigen en helt annan typ av arbetsplats. Men jag har fattat att jag är bra på mitt jobb, jag är senior, har mycket erfarenhet, tjänar bra och kollegor och chefer gillar alltid mig. ”Tyvärr” har det ju inneburit att jag aldrig behövt riktigt fundera över vad jag vill i livet. Det bara rullar på med lite bättre jobb hela tiden. (Men visst, jag har gjort aktiva val att ej bli skribent, att ej jobba med copy utan kundresa/utveckling, ej bli chef osv.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.