Introvert

Jag tyckte det blev så himla fånigt när var och varannan människa helt plötsligt skulle kokettera med sin introverta personlighet. I alla fall när det handlar om folk som enligt sina bloggar är på fest varje helgkväll och där det enda introverta med dem är att de (precis som ca alla personer?) behöver få vara ensamma ibland för att ladda om. Alltså, alla personer har väl både introverta och extroverta sidor, men om man är introvert ”på riktigt”, ska man då behöva läsa om nån himla dj med tio nära vänner och 90 bekanta, som gärna har spontana middagar och håller tal på bröllop men som ”behöver vara ensam ibland”? Nä, jag menar inte alla alla introverta är som eremiten i Skrot-Nisse, men det får väl finnas gränser.

I alla fall så skriver Malin S om att vara introvert och om vänskap i två väldigt läsvärda inlägg.

20 reaktioner på ”Introvert”

    1. Ja men precis, människan har ju sociala behov, det är så grundläggande liksom. Men många sociala sammanhang idag är ju väldigt krävande om man är introvert, kan jag tänka mig.

      (Jag tror att man pratat så mycket om introvert eller hsp eller annat, gör att många som är det ”på riktigt” får många saker förklarade för sig istället för att känna sig udda. Superbra verkligen!!! Vill absolut inte klaga på det men tror du fattade hur jag menade 🙂 )

  1. Haha! Och alla är också plötsligt HSP. Haft kompisar som försökt få alla i vår bekantskapskrets att känna att dom är det. Skickade till mig och bara ”kolla det här testet, visst känner man igen sig?”. Jag bara ”eh, nej…?”

    1. Men JA! Superfint att nån som mått/mår dåligt kan sätta liksom en etikett på sina känslor, hitta likasinnade, förstå varför saker skaver. Men ibland alltså…

  2. Jag tycker inte alls det är fånigt. Och absolut inte koketterande. Intressant att du upplevde det så. Jag tycker det har förklarat så himla mycket för mig, om mig, som jag inte förstått/kunnat sätta fingret på tidigare. Det har ju inte med hur social eller bra på sociala sammanhang en är. Tycker den här posten var bra samt länkar till andra bra poster på temat (bland annat Jonkman, som Malin också refererar till):

    https://www.linkedin.com/pulse/personal-branding-%C3%A4r-bra-f%C3%B6r-introverta-ocks%C3%A5-pia-lanneberg?trk=hp-feed-article-title-share

    ”Många tänker att det bara är extroverta personer som är sociala, men det är en missuppfattning. Linus Jonkman som har skrivet boken
    Introvert, den tysta revolutionen menar att en introvert person inte nödvändigtvis behöver vara blyg. Hen kan trivas utmärkt i sociala sammanhang. Det finns också många introverta som inte har några som helst problem att tala inför stora grupper eller pröva nya saker. De är bara inte så intresserade av det. De hittar sina utmaningar och får sin bekräftelse på andra sätt. Huruvida men är extrovert eller introvert handlar mer om varifrån man hämtar sin energi, Huffington Posts bloggare Kate Bartolotta förklarar det väl när hon skriver: ”Tänk på var och en av oss som en kopp energi. För introverta tar de flesta sociala interaktioner lite ur denna kopp istället för att fylla det på det sätt den gör för extroverta. De flesta av oss gillar det. Vi är glada att ge, och älskar att se dig. Men när koppen är tom men vi behöver lite tid att tanka.”

    1. Håller med dig Schmarro, tycker inte det är det minsta fånigt. Definierar mig själv som introvert, en social sådan. Har också förstått mycket mer av mig själv tack vare dessa begrepp.

    2. Ja, men ungefär som citatet i slutet, de flesta av oss – och då menar jag alla människor – gillar väl sociala interaktioner men blir trötta av dem och behöver tid för att tanka. Om man använder så bred definition så är ju plötsligt nästan alla introverta?

      Jag vill till exempel aldrig dela rum med någon på resa, jag bokar om flygbiljetter för att slippa sitta bredvid en kollega för jag vill ha den stunden för mig själv, det bästa jag vet är att vara ensam hemma.

      Det känns ändå främmande att jag i samtal med ex. Malin (förlåt att jag använder dig som exempel Malin!!) skulle säga ”ja men jag är också introvert!”.

  3. Jag håller med dig Hanna! Det är en väldigt bred definition som gör att många kan identifiera sig med det.

    Och det har kommit flertalet artiklar och liknande som menar att introverta är mer djupa i tanke och kreativa mm. Jag har en bekant som konstant hyllar och lyfter introverta + HSP, så jag ser en hel del om det.

  4. När jag började läsa om introverta så tänkte jag ”är inte det här typ ALLA?” Blir inte alla lättade när planer ställs in osv? Sedan läste jag lite mer och det som verkligen var bra med att ämnet lyfts är att jag känner mig lite mindre dålig eftersom jag typ är den minst sociala personen jag känner. Jag håller defintivt på med mycket introverta saker; gillar mest att vara hemma, gillar att oftast vara själv, tycker det är jobbigt med inbokade saker (hur roliga de än är), blir typ alltid hemligt nöjd även när saker måste bokas av, har ganska svårt att få vänner (de jag har har jag alltid umgåtts med länge i tex skolan innan vänskapen blir på riktigt), är dålig på att underhålla relationer och hatar att prata i telefon. Spelar ingen roll vem som ringer.
    Jag har ofta känt mig ganska dålig som inte velat gå på fester, inte bjuda in till middagar och sällan vill umgås med någon. Dålig som helst vill vara själv och inte orkar/vill socialisera lika mycket som typ alla andra. Särskilt sedan jag fick barn, all socialenergi går ju till dom typ. Så många gånger som jag verkligen tvingat mig iväg på saker för att jag inte vill att andra ska tröttna på mig. Så många gånger jag haft dåligt samvete för att jag inte gör mer sociala saker eller för att jag och min man inte gör mer grejer med andra.
    Så läsningen om introverta har äntligen fått mig att inse att jag inte vill det och att det är okej. Förvånansvärt skönt.
    Kanske är det inte nödvändigtvis något man måste diagnostisera sig med utan något som är självklart och som alla är mer eller mindre? Men ändå bra att det snackas om för att få en motvikt till de självupplevda (och från andra) kraven om att det är så himla bra att vara väldigt social?
    Däremot är jag inte alls HSP. Kan sitta i vilket väsen som helst utan problem och har typ inget luktsinne, hehe. Det är också skönt. Det är det sociala som tar väldigt mycket energi, inte miljöer eller människor i sig.

    1. Åh, men jag fattar verkligen. Så bra du förklarade! Jag tycker också att det är bra att det pratas om. Och jag tycker faktiskt det låter som om du har ganska starka introverta drag, skulle bli förvånad om du plötsligt gick ut varje torsdag, fredag, lördag. Kram!

  5. Handlar det inte också mycket om att samhället/normen länge varit mer anpassat efter extroverta, då? Så att de som är introverta mer eller mindre har gått omkring och känt att de är lite ”fel”, att de borde ”anstränga sig mer” eller ”bjuda till” under alla år när man INTE pratat om dessa olika personlighetstyper. Och när det plötsligt dök upp en förklaring (ett ord!) så blev det rätt skönt och förklarade skitmycket för många, och därför ville man prata om det? För att man plötsligt fått ett begrepp som satte ord på något man inte haft något ord för innan?

    Jag har svårt att förstå det här med att du tycker folk koketterar med att de är introverta. Upplever du det som att det är något folk skryter med? Det har jag verkligen aldrig tänkt. (But then again, jag är ju i så fall en av dem då som koketterar om det, så det är ju inte så underligt att JAG inte tänkt så, kanske.) Jag tycker bara folk verkar försöka förstå sig på sig själva, och sätta ord på sitt beteende/mående.

    Jag tänker på det som en linje, där superextrovert är i ena änden, och superintrovert i andra änden, och att de flesta människor nog ligger runt mittlinjen och skalvar, med både extroverta och introverta drag. Men att det ofta väger över åt ena eller andra hållet? Och att det har med energi att göra – på vilken sida av mittlinjen den fylls på. Klart att man kan vara mer eller mindre extrovert eller introvert, men… får man inte använda orden om man inte är i ytterkanten av skalan? För mig blir det ungefär som att säga att man inte får säga att man har huvudvärk om man inte ligger med migrän.

    OBS ej sur, vill bara fatta hur du tänker, förlåt för uppsats, hej!

    1. Jo, jag älskar att man lyfter de introverta och inåtvända. Superbra! Och jag tycker också att det är fint när man kopplar de sidorna till många positiva, som hög iq, bra lyssnare, kreativitet osv. Både skola och arbetsliv skulle behöva anpassas mer efter människors introverta drag. Som jag skrev i tidigare kommentarer, jättebra att få kunskap om varför man känner som man gör.

      Men när personer som _hela tiden_ väljer sociala sammanhang klagar över hur jobbigt det är eftersom de är så himla introverta…

      Jag tycker inte det är som att jämföra huvudvärk med migrän utan kanske mer som när nån som tycker om när saker ligger i räta rader klagar över sin ocd. Och så finns det folk vars hela dagar går åt till att hantera tvångstankar. Nu hör jag inte så många säga att de är stolta över ocd men det är väl inte lika fint som att vara introvert hehe http://www.expressen.se/kultur/hos-mig-sjalv/

    2. Och jag tycker verkligen inte att du koketterar med det, man kan verkligen känna att det är viktigt för dig med lugn och ro mellan de uppdrag du gör för att de ingår i din yrkesroll.

      Visst är författaryrket ganska tudelat på så vis? Tänker mig att många som skriver är introverta, tycker om att sitta hemma och arbeta i lugn och ro. Men sen måste de ut och marknadsföra böckerna, situationer introverta sällan hade valt annars. Låter så tufft.

    3. Gud vad Lisa satte fingret på exakt det jag menade men inte fick ur mig. Jag blev alltså provocerad av koketteringsetiketten eftersom jag tycker att hela samhället ALLTID, I ALLA TIDER, premierar och premierat de extroverta. Inom söka jobb, inom knyta kontakter, inom grupparbeten, inom skolan, inom fan allt. De som är bra på att vara sociala och inte får kämpa med det, som inte upplever att det är liksom att gå lite emot ens innersta impulser, de som bra på småprat och fylls av energi av sociala sammanhang. Att sedan VÄLJA att delta i sociala sammanhang tycker jag på inget, inte det minsta, vis har att göra med vare sig om en är det ena eller det andra. Det är inget någon utifrån kan dra en parallell mellan och ba HAHA – du är ju ute jättemycket – du är KNAPPAST INTROVERT. Faktiskt. Det känns som din tes (hanna) är att om en väljer att delta i det sociala livet så kan en ju knappast vara introvert (”på riktigt”) och att det är lite självförhärligande och hyckleriartat att prata om/identifiera sig som introvert då. För mig är detta helt olika grejer. Att folk gillar att prata om introvert-grejen tror jag är som lisa skriver, en har upplevt att någon förklarat något hos en själv en inte fattat innan och tänkt varit ”fel” eller lite sämre typ i hela sitt liv. Jag har också så himla svårt att förstå vad det är du stör dig på och liksom raljerar över. Om vi tar OCD-liknelsen då, OCD är ju ett SYNDROM, en DISORDER, och introvert är ett personlighetsdrag. Det är ju inte som att ”skämta” kring att en typ har CP att prata om att en är introvert och vilja lyfta lite på locket kring att introverta liksom kanske har en del kvaliteter bakom det där som många tror är blyg (=feg, tråkig, ickeutlevande, osocial) och hemmakär, typ.

      1. Introversion ansågs förr vara en psykisk sjukdom har jag läst nånstans och för vissa är det ganska handikappande, även om det är ett personlighetsdrag och ej ett syndrom.

        Min utgångspunkt i detta är ett samtal med en person jag känner, vars introverta personlighet påverkar henoms liv väldigt mycket. Hen KAN liksom inte välja att delta i sociala sammanhang eller ej, då hen blir så himla slut efteråt att det kräver ibland dagar av uppladdning/återhämtning (OBS detta är självklart inte Malin som jag länkat till!).

        Och jo, jag tycker att en del texter om introvert andas ganska mycket självförhärligande och jag tror att det i många kretsar andes betydligt finare att vara introvert (åtminstone delarna med tänka först, prata sen) än extravert (prata först, tänka sen).

        Men jag ångrar verkligen att jag skrev om detta, menade verkligen inte att trampa någon på tårna. Jag ville egentligen mest lyfta hur det kan påverka människors liv, genom att länka till Malins inlägg som jag tyckte var väldigt fina. Skulle såklart ha länkat till den utan att ta upp mina egna åsikter.

        1. Men Hanna, det är klart du får och ska ha åsikter, det är därför vi väljer att läsa bloggen! Du har ju bra åsikter.

  6. Men det går ju inte heller att komma ifrån att det är ganska ”inne” att vara introvert, vilket jag tror gör att många väljer att framhäva sina introverta sidor. Jag tycker att det är bra att introverta personligheter får mer förståelse och upprättelse, men samtidigt tycker jag att det är synd att det polariseras så mycket. Har ett flertal vänner som är väldigt förtjusta i att posta skämt på fb om introvert vs extrovert som alltid är på den extrovertas bekostnad. Inte så kul för den som är väldigt extrovert att alltid beskrivas som en ytlig energitjuv.

    Är själv troligtvis mitt på skalan eftersom jag inte känner igen mig alls i beskrivningen av varken introvert eller extrovert.

  7. Jamen, jag är nog ändå med på ett hörn kring hur du menar Hanna! Och fattar din intention med inlägget, tycker inte du behöver be om ursäkt.

    (Även om ”ansågs förr vara en psykisk sjukdom…” väl inte håller i längden att använda sig av, folk var ju helt skogstokiga förr och ansåg än hit än dit. Homosexualitet var ju också en sjukdom etc.)

    Jag har också varit inne på de där tankarna och bara ”ameh, SÄKERT!” när någon skriver på sin blogg eller så om att de är introverta (eller hsp, för den delen) och sen i nästa sekund gör hundra grejer som talar emot det de just sagt. Men man vet ju sällan EGENTLIGEN något om de där personerna vars texter man läser. (Eller nä, förresten: Det vet man väl visst, man vet ofta skitmycket. Men man har i alla fall inte prick hela bilden?) Så jag skulle tro att det oavsett är skitsvårt att dra någon direkt (sann) slutsats kring om personen i fråga ”koketterar” eller är ”introvert på riktigt”, även om man försöker.

    Hur som: Jag ser det fortfarande som att all världens introverta helt plötsligt står nyvakna med rosiga kinder och BLIR SEDDA på ett sätt som de inte blivit innan, och fan alltså. Då kanske de kan få skriva några självförhärligande inlägg om’ett? På tiden, typ.

    Men aja.

    Godnatt!

    (Och ja, författaryrket är på vissa sätt som klippt och skuret för en introvert person, och på andra sätt verkligen inte.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.