Flickrummet 

Jag och Sara är en natt i Karlstad för att gå på begravning, och jag tog med mig barnen hit. Nu ligger jag i mitt gamla flickrum (som slutade vara flickrum och blev gästrum för ungefär femton år sen) med barnen helt nära, och tänker på ett minne från när vi flyttade in i det nybyggda huset. Jag var fyra år och mamma sa att jag skulle få det här rummet så jag kunde vinka åt mina nya kompisar när de cyklade förbi på gatan. Det kändes så stort och spännande. 

Inte för att bli helt Alex och Sigge på er, men nu är jag alltså en mamma som ger mina barn minnen. Och vars val påverkar deras uppväxt. Får inte ni panik över sånt ibland? Alltså jag vill inte överdriva min betydelse eller mitt inflytande över mina barns liv och lycka. Men ändå. Gör jag rätt? Vore det bättre att flytta till en mindre stad, ge dem en uppväxt i ett villaområde? Närhet till far- och morföräldrar. Eller är det bättre med storstadens valmöjligheter? Och närhet till sin moster. Jag blir aldrig klok på såna frågor. 

8 reaktioner på ”Flickrummet ”

  1. Så svårt och stort och svindlande! Jag flyttade aktivt från Stockholm för 3 år sedan, just pga mina barn (nu 5 och 2). Jag tycker det varit så spännande att läsa om att ni gjort tvärtom!
    Är dock övertygad att det handlar om var vi föräldrar trivs, mer än vilka valmöjligheter som finns för barnen.
    En trygg och lugn miljö tror jag är viktigast och det kan man bara skapa där man själv är trygg och känner harmoni. *morgonsvammel*

    1. Åh vad fint skrivet! Håller helt med. Bor själv i Malmö, och jag och min man vill flytta med vårt barn till hus i någon mindre ort/stad för det är så vi kommer att trivas bäst.

  2. I hear you! Medelklassens många valmöjligheter är inte alltid enkla att hantera. Funderar på detta varje vecka, att man vill göra det allra bästa för barnen på alla sätt. I slutändan är nog vettiga och kärleksfulla föräldrar det enda som krävs 💕

  3. Vi var hemma i Värmland en vecka i somras och så kul att se en femåring få uppleva sitt sommarlov på ”landet” hos morfar och hos mormor och tycka att några dagar är en hel sommar. Det har ju sin charm det med! Men fattar, för jag tänker likadant men just nu är Sthlm bäst pga en moster och ny kusin till barnen som bor nära. !

  4. När det gäller var vi bor med barnen är jag hellugn. Där är jag trygg i övertygelsen att det inte spelar någon roll var man väljer, så många olika saker kan bli så bra.
    Men det där att vara en mamma som ger sina barn minnen, det känns läskigt och otillräckligheten lurar ständigt runt hörnet. Gör vi tillräckligt många roliga saker? Samtidigt som jag vill ge dem ett lugn i vardagen. Visar jag tillräckligt tydligt hur glad jag blir av dem i vardagsstressen? Kommer de minnas mig som frånvarande sittande med telefonen jämt och ständigt? Osv osv i all oändlighet.

  5. Vi är i exakt samma tankar! O vet varken ut eller in. I Sthlm har vi bra jobb, många vänner (med och utan barn), ett litet o mysigt radhus i ett bra område med naturen nära inpå. Vi har dock inte en enda släkting inom en 40 mils radie och vill i framtiden ha större ytor både inomhus och utomhus (kanske för att vi båda kommer från mindre orter där yta inte kostar). Vår son fyller 3 år i år och vi har sagt att innan han är 6 år måste vi bestämma oss. Problemet är att vi inte har något naturligt ställe att flytta till och egentligen trivs vi väldigt bra med livet där vi bor nu. Men vill vi verkligen att våra barn ska växa upp i Sthlm? Vad är det vi är rädda för i Sthlm? Vi vet varken ut eller in…

  6. Det är ju så lätt att bli nostalgisk och tänka på sin barndom. Kör på er magkänsla! Glada föräldrar som trivs ger ju glada barn. Karlstad finns ju kvar om ni vill flytta tillbaka. Stockholm har ju helt andra möjligheter med jobb och kulturutbud medan småstaden bjuder på en enklare vardag.

  7. Vi pratade om det igår när vi var ute och grillade i skogen i kylan, blötan och med typ åtta hundar som bara ville stjäla korv ur händerna på de 6 barn som var med. Att barnen kommer att ha fina minnen av att vi alltid var ute och grillade i skogen och att det var fantastiskt. Sen att jag själv inte har några barn som kommer komma ihåg det är ju en annan sak, men min gudson kommer förhoppningsvis komma ihåg att jag var delaktig i hans uppväxt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.