Uäääää

Ja, ungefär som rubriken ovan har förra veckans löppass känts. Det är så tungt! Men jag kämpar väl på med detta ”lufsa runt knappa fem kilometer” tills jag kan långsamhetsjogga hela utan att behöva gå en enda meter. Sen måste jag börja lägga på en kilometer här och där för en månad efter mitt första mål (Vårruset 26 maj, 5 km) är det dags för att springa ett millopp. Jag får väl köra lite intervaller och hålla på, läste att det är ett bra sätt att få något snabbare framsteg.

Med vänlig hälsning,

Team Pollenallergi

Tips på nyårsresa? 

Vi vill åka på en resa i december (och ja, jag vet – det är inte hållbart att flänga runt med flygplan, men nu tänker vi ändå göra det) och vill flyga så kort som möjligt. Max sex timmar, gärna kortare. Las Palmas och Teneriffa har varit toppen. Men det var också himla skönt när vi var i Nerja, utanför Malaga. Och nästan två timmar kortare med flyg. Det behöver inte vara 25 grader varmt men får gärna vara soligt. Vill inte åka till Egypten eller Dubai. Tips? Tack på förhand!

Hej från ”Djurönäset superior hotel”

Nu är det så här att jag är på konferens i skärgården, med massor av andra personer som jobbar på ideella organisationer. Det är superintressant och härligt men ärligt talat, det bästa är ändå att sova ensam i ett fint rum med tallar utanför fönstret.

Jag har sprungit en vacker men ganska hemsk runda (pga så kuperad terräng och seg kropp) vid havet och duschat och nu kan jag vila en hel timme innan middagen.

Tjena!

Särskilt begåvade barn. Och alla andra barn.

Jag hittade det här blogginlägget via Facebook. Och med all respekt för de inblandade (jag var själv ett barn som hade ganska lätt för mig, ifrågasatte och tog plats och känner igen mig jättemycket i en del av inläggen på den där bloggen – och det utan att ha varit ett särskilt begåvat barn alls) så måste faktiskt föräldrar skärpa sig. Vi lever i ett samhälle där vi är beroende av varandra. Vi kan inte ha individuell undervisning för vartenda barn och även om vissa uppgifter är urtråkiga i skolan så handlar ju en del av utbildningen om att lära sig att samarbeta, ge och ta utrymme, ta instruktioner etc. 

Hur ska barn som växer upp och tror att just de är utvalda, unika snöflingor, kunna orka igenom skoltiden? Fixa tråkiga extrajobb? Få anställning där chefen inte har samma förståelse för deras särskilda begåvning? 

Det är klart att det finns bättre och sämre lärare och som förälder ska man förstås se till att ens barn får det stöd eller de utmaningar hen behöver. Jag har redan nu ställt båda mina barn i kö till privata skolor (jag vet!) ifall de kommunala skulle ha fått för dåligt med resurser etc. Men jag vägrar bli en förälder som kräver att mitt barn ska få speciell behandling. Ibland handlar det faktiskt bara om att rätta in sig i ledet, acceptera att det kan vara tråkigt i skolan och på jobbet och i livet i stort. 

Det är skolan som ska ställa krav på våra barn och inte tvärtom. Hur ska annars nån orka jobba som lärare?