POLLEEEEEEN

Jag har så mycket pollenallergi och det där konstanta kliandet i ögon, näsa, hals och den rinnande näsan och serienysningarna, gör mig lättirriterad. Och FUL! Usch och fy, helt blek med ögon som rinner. Och vad hade jag nu för kläder senast det var riktigt varmt?

Blev i alla fall på gott humör av detta inlägg av Elsa Billgren. Allt är så fint! Och ser gott ut. Jag tror att mänskligheten består av två grupper: en som mår sämre när andra har det städat och är snygga pga jämför med sig själv, och en som tycker det är som skådeverk för ögat. Jag tillhör kategori två, får aldrig ångest av lyckade instagramflöden. Liv som verkar perfekta på ytan gör mig dock en smula uttråkad (pratar inte om Elsa längre alltså), jag vill gärna se lite sprickor, självkritik eller självironi, men annars är det ganska skönt med ett blogginlägg som är som en inredningstidning när jag själv känner mig som en påse skridskor.

Nu ska jag lägga Juni, duscha och tvätta håret och jobba ikapp lite, jag gick så tidigt idag pga APT på skola/förskola. Kolla på Weeds samtidigt kanske. Ibland är det som jag blir gladare bara jag får gnälla av mig lite. Tack för att ni lyssnade.

Solkräm till barn

Tillfälle när jag känner att mina funderingar och ”problem” är extremt priviligierade: när jag ska köpa solkräm till barnen.

Jag vill ha fysikaliskt skydd (som stannar ovanpå huden) eftersom jag inte vet hur deras små kroppar fixar det kemiska solskyddet. Och jag vill inte att krämen ska göra för stor skada i sjön där de badar så jag undviker den typen av kemikalier. Vill inte heller ha för mycket eteriska oljor och annat som kan vara allergiframkallande och ofta finns i ekokrämer.

Jag vill inte ha sprayflaska eftersom jag inte vill att barnen ska inhalera solkrämen och jag tycker det är svårt att spraya med kladdiga händer. Mousse är också för kletigt och svårt att få lagom mängd tycker jag.

HERREGUD hur krånglig kan man vara?

Nåväl, det finns åtminstone ett märke som till stor del uppfyller ovanstående kriterier och det är Eco Cosmetics. Men den är så otroligt kladdig och jag vet inte hur många plagg vi förstört med den typen av kritvita solkrämer som färgar både hud, plagg och är väldigt svår att få bort från sina egna händer efteråt.

Nu hittade jag visserligen vuxenversionen: Eco Cosmetics Sun Milk och den verkar funka fint även för barn. Finns i både spf 30 och 50 och färgar inte huden. Men den är så DYR i jämförelse med till exempel apotekets egna.

Jag skulle gärna vilja kolla innehållsförteckningen i Änglamarks solkräm, men den är omöjlig att hitta.

Nåväl. Om du har tips på kräm till denna uppenbart extremt petiga person så säg gärna till!

Obs att jag använder nån gammal kräm avsedd för vuxna just nu, det viktigaste är ju att de inte bränner sig. Får alltid såna här höga ambitioner i början av sommaren… vill inte ge nån dåligt samvete med detta, alla krämer på marknaden är såklart godkända!

Bebistrigger

Det är inte mycket som får mig att längta efter ännu en bebis. Möjligtvis tanken på att mina barn växer upp så snabbt och att jag trivs ganska bra som småbarnsförälder.

Men den här bilden triggade verkligen en känsla hos mig. Jag bar mina bebisar väldigt mycket i bärsele och att ha en sån här liten groda på magen är rätt ljuvligt faktiskt. Hjärta mot hjärta. Den där lilla handen som gärna håller fast i ens tröja. När de somnar och lutar huvudet mot bröstkorgen.

Har du nån bebistrigger?

Picknick i nån snuskig park?

Vårtecken: bloggare skriver om att umgås genom att sitta på gräset i diverse parker och ha picknick/dricka vin. Det känns helt främmande för mig. Jag undrar om det beror på att de bloggare jag tänker på (bland andra Flora, Sandra B, Elsa B) har tillbringat ungdomsåren innanför tullarna medan jag växte upp i villaområde nära Vänern. För under varma sommardagar cyklade vi till en badplats och inte ens när jag flyttat hemifrån och bodde precis vid Herrhagsparken kom jag på tanken att gå ut i parken och sola. Det är ju viss skillnad på parkerna på söder och typ Skoghalls Folkets Park som väl var min närmsta riktiga park, och jag förstår att det var härligt att hänga i Vitabergsparken som sextonåring… Själv cyklade man väl runt på Lövnäs och letade efter något.

I alla fall så har denna avsaknad av parkkultur under min uppväxt gjort att jag känner mer avsmak än lockelse vid tanken på att sitta på nån äcklig gräsmatta. Associerar det till obekväm sittställning, glas med dryck som välter på filten och pollenallergi. Men för er som har andra associationer är Floras guide fin läsning.

Själv romantiserar jag att grilla på Petars altan, Valborgsfest hos Anna eller att cykla längs Hammaröleden med Jessica, på väg till nån fest.

Plan för söndagen

Åka till olika butiker och leta efter mina favorittops: Johnsons i blå burk.

Har utgått från Ica och finns varken på Kvantum eller Maxi. Närmsta lilla Coop har aldrig haft dem.

Känsla när jag behöver använda nåt annat märke på tops, med för klen bomullstopp eller pinne som viker sig:

När jag var i skogen fast ändå inte

Idag vaknade jag och Arve samtidigt. Jag gjorde ca 100 plättar innan frukost, som matsäck till dagens planer.

Sen lämnade jag J på cheerleading. Och åkte till den stora parkeringen vid Tyresta och lyssnade på P1 (kan SÅ mycket om riksbanken och räntan nu), målade naglarna, sminkade mig och andades frisk luft genom öppna bilrutor. Fåglarna kvittrade. I den skarpa solen såg jag ut att ha skäggstubb när jag tog en selfie (se bevis nedan, man får kanske zooma in för att se det). En gång när jag speglade mig i förstoringsspegel på bussen övervägde jag att vaxa överläppen. Sen lade jag den tanken åt sidan.

När cheerleadingen var slut hämtade jag J, åkte hem och hämtade upp M och A. Och så gick vi på Gröna Lund. Jag älskar Gröna Lund. Vågar inte åka något läskigare än Kvasten men det gör inget. Kolla in denna snyggve, så GLAD jag är!

Sen lämnade jag familjen och tog båten till Slussen och träffade Rebecca på Ljunggrens.

Bra hårdag:

Sen gick vi på Äckligts livepodd. Och fick hot shots.

Hejdå! ❤️

Spara på krafterna

Jag började radera det här inlägget nu på morgonen, för tonen kändes så mycket självhjälpsblogg och mer blondinbella än jag? Men låter det stå kvar och hoppas att ni fattar att jag inte skrev det i nån flåshurtig stil… det utgår 100% från mig själv och är såklart inte applicerbart på nån som går på knäna i vårdyrket eller så.

Jag tänker mycket på att jag inte vill bli utbränd. Egentligen tror jag inte att jag har en personlighet som sätter mig i den direkta riskzonen för utmattningssymptom. Jag menar inte att det bara hänger på personlighet men det pratas ju ofta om en kombination av hög ambitionsnivå i kombination med en stark drivkraft att inte göra fel, samt en prestationsbaserad självkänsla? Så himla fina egenskaper egentligen, att vilja bidra och göra rätt. Så orättvist att drabbas av utmattning.

Själv tycker jag ofta att både jag och min prestation duger och jag tror att jag är bra på att prioritera vad som är viktigt att lägga mer tid på och vad jag ska göra ”tillräckligt bra” och sen släppa. Och jag utgår ofta från att folk fattar att jag gör mitt bästa och känner sällan att jobbet är på liv eller död.

(Även om det faktiskt ÄR på liv eller död i förlängningen. För om vi samlar in mer pengar kan vi rädda fler liv. Men jag är ändå ingen hjärtkirurg eller liknande, och det är inte som om insamlingen hänger på huruvida jag skriver klart det där dokumentet om GDPR idag eller imorgon.)

Men oavsett personlighet osv så försöker jag vara rädd om mig själv. För när jobbet är så roligt att man vill genomföra massor av idéer samtidigt – och så är det just nu (glad dansande gif!), kan det vara svårt att känna efter, tänker jag?

Därför håller jag på med saker som jag tycker funkar för min personlighet. Som att:

  • Skriva upp ALLA sysslor i min att göra-lista och lägga in alla möten och andra tider i min kalender. För att känna att jag har koll och kontroll och slipper vakna mitt i natten och komma på något jag missat.
  • Säga nej ibland, fast impulsen egentligen är att säga ja. Ikväll skulle jag på rolig after work-middag med kollegor men eftersom det skulle bli lite senare än jag tänkt sa jag nej. Tråkig person, men snäll mot mig själv.
  • SÖMN! Lägger mig samtidigt som barnen ikväll.
  • Prioritera upp såna där arbetsuppgifter som jag måste göra men som tar emot att genomföra. För när jag har känslan av att jag skjuter upp något tråkigt är det som om det drar extra batteri även när jag är i viloläge och har jag mycket sånt som hänger över mig blir jag stressad och snäsig mot barnen. Överlag försöker jag undvika dåligt samvete över samtal jag borde ringa, möten som ska följas upp. Motto: sånt som känns jobbigt men ändå går ganska snabbt ska rivas av direkt. För känslan efteråt är så skön.
  • Generellt är jag ganska bra på självkärlek, jag tänker snälla och överseende tankar om mig själv. Det hjälper också, tror jag?
  • Sen är det förstås otroligt skönt att ha en bra chef och frihet att öka eller minska sin arbetsbelastning utifrån utrymme. Och få hjälp att bolla och prioritera om det behövs.

Nä nu är klockan nästan 21.30 och här har ni en person som tänker sig minst åtta välgörande timmar i natt. Mmm sova… otroligt tacksam över att få sova bra. Och att barnen sover om nätterna.

Hur tänker ni om olika typer av utmattningssymptom och depression? Jag var på väg åt det hållet en gång för tio år sen, på en arbetsplats där jag hade höga förväntningar inom sälj men inte rätt verktyg för att kunna göra ett bra jobb. Jag kände mig otroligt maktlös och misslyckad. Jag vaknade alldeles genomsvettig om nätterna, hade feber nästan en månad och fick högt blodtryck. Men så fort jag fattade att det hängde ihop med jobbet (det tog väl några veckor av dåligt mående) och att det ej var nån konstig influensa sade jag upp mig. Alla symptom upphörde direkt, som ett trollslag. Sen dess har jag aldrig känt något liknande, tack och lov. Och då har jag ändå haft betydligt högre krav på prestation sen dess. Den jobbiga upplevelsen var en viktigt lärdom för mig.

PS Nu blommar det i kungsan!

Röd i ansiktet

(Inlägg jag skrev i måndags)

Prick klockan sju imorse skickade jag ut ett pressmeddelande jag förberett kvällen innan. Sen gjorde jag pannkakor till frukost eftersom barnen har gympa och fotboll på måndagseftermiddagar och det kändes bra att de fick en rejäl start på dagen.

Jag hann med allt jag tänkt mig på jobbet men åkte hemåt med ett senare pendeltåg än jag planerat. Vid Årstaberg ringde Martin. Va, är du i Årstaberg? sa vi båda. Så satt han mot fönstret på prick samma plats som jag, fast spegelvänt. Alla medpassagerare skrattade. Jag blev lite röd i ansiktet och skrattade också.

Martin undrade dock varför jag var så sen, jag skulle väl hämta idag? Arve får nämligen lite panik när vi blir sena (avdelningarna slås ihop 16.30) så vi satsar på att komma 16.20.

Men gud! kände jag och fick stress, tog upp telefonen för att ringa förskolan och be dem förklara för Arve att jag var på väg. Varpå jag ringde till den förra förskolan. Blev förvirrad och bad om ursäkt, ringde till rätt förskola. Medpassagerarna undrade väl vad vi höll på med.

Kom i alla fall bara fem minuter sent och Martin hämtade bilen under tiden. Sen åkte vi till Arves avslutning i Bamsegympan medan Juni tränade fotboll i isande regn.

Och fast jag till och med kommit ihåg att köpa en varsin liten bukett till ledarna som tack för terminen och haft en jättebra dag på jobbet slutade dagen med att jag framstod som världens mest förvirrade person.

Vad väger tyngst i era liv? När ni lyckats med något eller när ni misslyckas eller klantar till det en smula? Jag brukar skämta om det när jag gör något tokigt (skämta inför vänner eller kollegor alltså), eftersom jag tänker att det är underförstått att jag generellt är kompetent och uppstyrd. Men kanske får det mig bara att framstå som förvirrad?

Jaja, ny dag, nya tag.

PS sen hände detta:

Det är synd om männen

När jag var yngre beklagade sig ofta mina vänner över att det var så svårt att berätta om jobbiga saker för sina pojkvänner. Att deras killar hade svårt för att bara lyssna, bekräfta och finnas där. Istället verkade pojkvännerna uppleva en förväntan om att hjälpa till med att lösa ett problem, och när det inte gick blev de frustrerade och drog sig undan samtalen.

Grejen är att tjejerna knappast ville ha konkret hjälp med att hantera sin jobbiga chef eller sin pappas fru. De ville bara få älta, diskutera, få bekräftelse på att de tänkte rätt.

Och jag vet, det blir extremt generaliserande när man använder sig av upplevda exempel för att driva en tes. Men det får ni leva med.

För just det här var det starkaste med Avicii: True Stories, tycker jagf. Jag såg inte ens hela dokumentären, orkade inte. Men precis som Jessica skriver: ”Att vara rotlös, omgiven av människor som inte bekräftar de känslor du känner. Vilken jävla mardröm.”

Ja, vilken mardröm. Att gång på gång försöka berätta om hur man känner och få så otroligt lite bekräftelse tillbaka. Att allt bara handlar om pengar.

Jag brukar tänka på hur viktigt det är att vi lär, framför allt vår son, att prata om sina känslor. Att sätta ord på hur han känner, att våga vara ledsen, berätta om varför han känner sig arg.

Men jag inser att det är minst lika viktigt att han lär sig att lyssna och bemöta andra och hur de känner. Att på sikt kunna härbärgera både sina egna, och andras, känslor.

Det här kan jag väl inte läsa nog många gånger, ur en artikel i SvD:

Om ett litet barn blir argt eller ledsen är det viktigt att föräldern kan spegla barnets känslor. Det betyder att föräldern är närvarande, lyssnar och härbärgerar barnets känslor inom sig. Med ansiktsuttryck och annat kroppspråk visar man ­empati, att man förstår hur det känns. Med ord sätter man namn på den aktuella känslan. Därmed känner barnet sig sett och hört, skapar ett språk för känslorna och förstår att det inte är så farligt att känna på ett visst sätt. Barnet finner tröst och lugn.

Det går snett i barnets utveckling om föräldern upprepade gånger misstolkar barnets känslor, slätar över dem för att man inte står ut med negativa känslor eller inte klarar av att härbärgera dem, utan blir minst lika arg och ledsen själv. Det får barnet att bli förvirrat, att trycka ned sina egna känslor och bli rädd för dem.

Mitt livs bästa måltid?

Efter att ha varit hos Flickorna Larsson och fått hjälp med en ny radiospot (de är extremt kompetenta och samtidigt gulliga där, älskar att jobba med såna personer) ringde jag Martin för att kolla om han hade tid att luncha. Men eftersom han förmodligen satt i möte bestämde jag mig för att testa ett sushiställe som fått bra recensioner, vid Odenplan.

Jag gick in och fick plats vid bardisken, tycker om att sitta så när jag är ensam på lunch. En stammis tipsade mig om att låta kocken välja så det gjorde jag.

Och herregud vilken sushi! Jag tror att jag precis kan ha ätit mitt livs bästa måltid!

Kocken serverade en bit i taget. Röding, röd snapper, havsabborre, nån mussla. Önskar att jag fotat alla och skrivit ned vad det var, men jag bara tuggade och njöt över en explosion av smaker i munnen, fisk som smälte på tungan.

Han såg väl på mig att jag inte var nån supervärldsvan sushikännare utan började försiktigt med vad han kallade Bolibompasushi för att gradvis gå över på mer utmanande bitar.

Jag brukar skämmas så mycket över att jag inte kan äta med pinnar (vilken 38-åring kan inte det? Varför har jag inte tränat?) men han föreslog att jag skulle äta med händerna så det gjorde jag. Varenda bit.

Minako Odenplan, jag kommer tillbaka vilken dag som helst.

Och bara gå dit och ät så snart du kan.

Inomhus med persienner

Här ligger jag och Arve. Martin är i köket och gör sitt livs första smörgåstårta och Juni pysslar i sitt rum. Ute är det soligt och blå himmel men vi har redan varit i badhuset och senare ska Juni på kalas och efter det ska hela familjen till Anna, Patrik och Vega på middag. Så denna vila är välbehövlig.

Igår lämnade vi av Juni på cheerleadingen och sen åkte jag och Arve till Tyresta. Vi klappade lamm och hundar på bondgården och såg en citronfjäril. Tyresta är verkligen ett favoritställe för mig.

Sen hämtade vi Juni.

Och plockade upp Martin som fått sovmorgon.

Vi tänkte åka till Rosendal och äta lunch. På vägen dit höll alla fyra på att mörda varandra i bilen, framför allt den yngsta familjemedlemmen tappade det helt. Och när vi kom fram och hade letat parkering i en kvart och köpt p-biljett var det ca en timmes kö till serveringen.

Då åkte vi istället till favoritstället Torpet i Orhem.

Avicii och de mogna fansen

Så fruktansvärt med Aviciis död. Jag vet ju inte dödsorsaken men en spontan känsla var att vilja stötta Mind.

Verkar man förresten mer självgod än inspirerande om man lägger upp en sån här?

Intressant att nästan alla som uppmärksammat hans död i mina flöden (huvudsakligen Facebook) är kvinnor mellan 45-70 år som alla älskade hans musik. Jag visste inte att han var så populär hos en mer mogen målgrupp. Men tydligen.