Kejsaren är naken?

Texten uppdaterad

Hittills tycker jag inte att ögonfransböjaren från Surratt har levererat något underverk precis. Jag har svårt att få bra böj på de yttre fransarna. Men visst, böjet sitter bra hela dagen. Och det är skönt att ha en skonsam franstång, med den från H&M lossnade så många. 

Läs fler recensioner här. Själv ska jag kolla Wayne Goss video på hur man böjer på bästa sätt. 

Uppdatering 20 mars 

Nu har jag använt böjaren en vecka och är betydligt mer nöjd. Jag tycker fortfarande inte att den är helt fantastisk, att gapet är så brett gör att jag nyper mig ibland. Eller så har jag för slapp hy runt ögonen. 

I alla fall: det är otroligt hur bra fransarna håller sig, från morgon till kväll. Jag utgår ifrån tipset jag såg i Wayne Goss video (som jag länkade till ovan) och vinklar böjaren för mer effekt. Jag gillar när fransarna pekar uppåt så nyper bara vid franstoten. Vill man ha mer böj hela fransen så kan man klämma till på mitten av fransen och även upptill. 

Opererar väl bort båda brösten direkt då?

Jag gissar att vi var många som läste den här artikeln igår. Den gjorde mig först rädd, eftersom jag passar in på så många riskfaktorer. Men sen också lite arg. För när SVT går ut med något stort och skrämmande som så många kvinnor känner igen sig i får de faktiskt vara lite mer nyanserade. 

Så här skrev en person i en grupp jag är med i: 

Här är ursprungsartikeln. Det är en prospektiv studie, dvs att man har frågat kvinnor som har bröstcancer och friska kontrollpersoner om de har färgat håret eller inte. Den ger alltså inget säkert orsakssamband eftersom den inte visar tydligt att hårfärg orsakar cancer, bara kopplar ihop två fenomen. Dessutom funderar jag på om det inte har skett en hel del förändringar i hårfärger över tid, och att de här kvinnorna kan ha använt ganska otäcka färger för länge sedan. Jag har dock inte läst hela artikeln, utan bara de inledande sidorna, men jag ska försöka hinna läsa den imorgon.”

Hallå SVT, är det inte er roll att skriva en sån text? Där ni förklarar hur en sån här studie genomförs? Jag blir också deppig av att journalisten inte ens fått tillräckligt med tid på sig för att korrläsa artikeln. Vem är Heikkilä som plötsligt nämns?

”Hårfärg ökar också risken att insjukna i bröstcancer med hela 23 procent. Enligt forskaren Sanna Heikkinen är all hårfärg lika skadlig, toningar, permanent hårfärg, hårfärg ämnad för hemmabruk och färg som används på frisörssalonger. I avhandlingen har Heikkilä jämfört kvinnor som färgat håret med kvinnor som aldrig färgat sitt hår.”

Nä, innan SVT går ut med sånt här klickbete som får enorm spridning pga folks rädsla borde de faktiskt se till att lägga lite mer resurser på det.

Så här kommenterar branschföreningen Kosmetik- och hygienföretagen. 

PS Jag är såklart verkligen för forskning om vad som orsakar cancer och det här är en viktig studie som såklart ska följas upp. Mitt inlägg handlar bara om hur man presenterar forskningsresultat. Om man vill att människor ska vara granskande och källkritiska kanske man kan börja med att låta en annan forskare ge sin synpunkt på studien i samma artikel? Men då får den väl inte lika stor spridning… 

Vardagsmat

Man läser ofta att en nyckel till matglada barn är att låta dem vara med i köket. Men herregud, ibland är det så jobbigt att försöka involvera ungarna i matlagning. Om man tänker göra köttbullar och makaroner, vad kan de ens bidra med, förutom duka bordet? Inte ens skala en morot ju. 

Men igår hände det! Juni fixade en grahamspannkakssmet helt på egen hand. Eller, jag sa ju hur hon skulle göra, men hon plockade fram och fixade och städade bort. Här rör hon bort alla klumpar innan hon ska fylla på med mjölk. 

Arve fick lägga ost på en vegetarisk lasagne.

Idag fick jag vara själv i köket. Jag lagade dragonkyckling med ris.  

Kände mig rörd över min egen ansträngning att försöka lägga upp maten fint. Men alla kan faktiskt inte vara Siri Barje/Lotta Lundgren!

Juni blev i alla fall imponerad: ”mamma hur har du gjort med riset, det är så fint!”. JAG ÄLSKAR BARN! Särskilt mina. 

Fem saker

1. Jag tycker att kronprinsessan Victorias familj är så gullig, blir alltid glad när Svensk Damtidning (som jag började följa på Facebook pga Tramsfrans) skriver om dem. Dock: även om jag i vanliga fall tycker skvaller kan vara kul, ogillar jag när tidningarna är spekulativa om Vickan och Daniel. Jag är snarare på nivån där jag vill se film från julbaket.

2. Jag önskar ingen kvinna en tuff förlossning, men när nån (i detta fall Yoga girl) säger att man ”haussar upp förlossningar” och ”att föda barn är det mest naturliga i livet!” så blir jag ändå lite provocerad. Jag gillar hela Föda utan rädsla-grejen och ser absolut fördelarna med att förbereda sig mentalt. Men jag stör mig på inställningen att man kan bestämma själv hur ens förlossning ska bli. Det är respektlöst mot alla kvinnor som varje år dör av ”det mest naturliga”. Med det sagt önskar jag henne såklart en bra förlossning. Och en smula ödmjukhet inför andra kvinnors upplevelser. (Uppdaterat: hon har visst fött nu. Skönt att det gick bra.)

3. Hos Arga tanten läste jag häromdagen om en ögonfransböjare som verkar magisk. Eftersom jag är inne i en fulperiod just nu (grattis till er som aldrig har ful-perioder, ni övriga vet vad jag menar?) kändes det som en väldigt bra investering. Räknar med att använda denna böjarnas böjare åtminstone 320 gånger närmsta året och då kommer den ju bara hamna på 1 krona per användning. Med tanke på att jag så ofta har matlåda nuförtiden ser jag den redan som finansierad.

4. Tänker inte spoila något här men Innan vi dör imponerar, sån vändning i senaste avsnittet? Jag var tvungen att se ett avsnitt Bonusfamiljen för att lugna nerverna efteråt. Båda finns på SVT Play.

5. Idag är det tre år sen min syster blev doktor. Så imponerad av henne!

Känslomässiga rädslor

Oro är inte rationell. Man kan känna sig livrädd för att sätta sig i ett flygplan men glatt cykla till affären, utan cykelhjälm och längs en trafikerad väg. Men även om det är svårt att övervinna sin rädsla med logiska argument så är det ändå bra att känna till vilka risker som är verkliga och hur stora de egentligen är. Att göra en bedömning på ett intellektuellt plan. Så tänker jag i alla fall, när jag får panik över alla faror som lurar.

Idag till exempel, uttryckte en bekant oro över att bo på en plats där två tjugoåringar precis avrättats i en bil. Och ja, det är klart att man undrar om det är rätt att bo med sina barn i områden där sånt händer. Och när terrordåd kommer närmre är min första instinkt att flytta ut på landet, där man känns mindre utsatt.

Men det är då jag tänker på statistiken. För om man bor på landet åker man förmodligen en hel del bil. Att åka bil är det farligaste barn kan göra. Och varje år dör 2-4 barn och ungdomar i lantbruksolyckor. Upp till fyra års ålder löper lantbrukares barn nästan dubbelt så hög risk att skadas av fordon, som andra barn. 2-3 barn dör dessutom varje år i anslutning till buss, som i samband med skolskjutsen.

Det är klart att det finns många fördelar med att bo på landet: frisk luft, inte minst. Jag menar absolut inte att ställa landet och stan emot varandra. Jag vill bara påminna mig själv och kanske er som läser om att man kanske inte alltid behöver låta den där instinktiva rädslan styra. Oavsett om det gäller var man bor eller att låta sina barn gå ensamma till en kompis. 

Hälsningar från en som är livrädd för spindlar, höjder, får panik när det blir mycket turbulens i flygplan och som är jättejätterädd för terrorbrott, att hamna i vägen för gängbråk och för att mina barn ska bli påkörda av bilar.

26 favoritpoddar

Fredrik Wass listar sina 26 favoritpoddar. Vilka är dina?

Själv ska jag testa Högstadiepodden. Inte minst eftersom det senaste jag skrattade högt åt var när Martin berättade om att han träffat en gammal klasskompis, en numera väldigt väl sammansatt person, som han hade lite andra minnen av. Hans starkaste var väl typ en kille som åkte skidor en hel friluftsdag utan vantar, eftersom han hade glömt dem hemma. Och som kom till första hockeyträningen (och körde hela passet!) med två vänsterskridskor eftersom hans pappa hade handlat på loppis och inte märkt att han fått två av samma.

Högstadieminnen, ändå bland det roligaste.

En helg 

Jag och barnen har varit själva under helgen för M var på jobb. 

I fredags var Arve hos tandläkaren. Eftersom Juni haft karies var det extra skönt att Arves tänder var exemplariska. När tandhygienisten frågade honom vad han dricker svarade han vatten och Juni lade till att han inte tycker om mjölk eller saft och att han inte är så glad i sötsaker. 

Sen gick vi och fikade. Hehe. 

På väg hem skulle vi handla mat men precis då fick vi ett meddelande från en kompis som undrade om vi ville komma på middag då deras gäster ställt in. Svarade ”gärna, vi sitter redan i bilen” och åkte raka vägen dit. Fick jättegod fiskpudding. 

Igår var det alltså lördag och jag var så otroligt trött. Har känt mig lite sliten under veckan, glömt bankomatkoden och glömt datorväskan på förskolan och varit allmänt lättirriterad. Alltså var det underbart när vänner erbjöd sig att låna båda barnen några timmar. Jag gjorde några ärenden och sen sov jag en lång stund. Hämtade därefter mina barn plus deras två, gjorde tacos till alla ungarna och mig själv. Ibland är det enklare att ha fyra barn hemma, än två. 

När de andra barnen åkt hem gick vi direkt och borstade tänderna. Jag somnade samtidigt barnen. Är ändå så ointresserad av mello och behövde sömn. 

Idag har vi varit med Juni på gymnastik. Arve fick ett sammanbrott innan vi skulle åka men vi hann ändå precis i tid, otroligt nog. Sen tog jag båda barnen till frisören. Juni som alltid gillat att klippa sig satt exakt som frisören ville. Arve var rädd för saxen och fick panik av att få hår någonstans så han fick sitta i mitt knä och ha en servett för ansiktet, grät en del också. Stackars. Han kände sig i alla fall nöjd efteråt och fick en flygödla och en sköldpadda som nån slags muta/belöning. 

På eftermiddagen åkte vi till Tyresta och gick Tjäderstigen. Det var snöigt och halt i skogen, ganska jobbigt faktiskt. Men det var i alla fall fortfarande ljust när klockan passerat halvsex och det porlade glatt i alla bäckar. Hej våren!

Det här med musik och låttexter

Jag letade i mitt gamla bloggarkiv (2008-2015) för att hitta en bild på när jag hade page, i syfte att visa mamma hur fult det var (hon tycker att jag ska klippa mig i en sån där till-axlarna-page men jag minns bara hur jag fick hålla på med plattång varje morgon och föredrar att kunna göra en knut) och hittade detta:

Inlägg från 2008:

Jag läser om Idol och att Alice dedikerade Kelly Clarksons “Because of you” till sin familj?

Men alltså, texten:
I will not make the same mistakes that you did
I will not let myself cause my heart so much misery
I will not break the way you did
You fell so hard
I’ve learned the hard way, to never let it get that far osv..

Inte konstigt att hennes mamma såg gråtfärdig ut.

Budgettips: rengöring för ögonen

Kort version: jag har köpt en ny rengöring för ögonen. Den tog bort vattenfast smink på ett litet kick. Inget svid i ögonen, ingen fet hinna efteråt. Toppen! Så här heter den: L’Oréal Paris: Eye & Lip Make-Up Remover Waterproof 

Lång version: Jag har börjat med vattenfast smink på ögonen. Det var faktiskt på tiden. Mina ögon tåras så otroligt mycket när jag kommer ut på morgonen, särskilt om det blåser eller om jag har pollenallergi. Även andra tider på dygnet har mina ögon en tendens att tåras, oftast av blåst eller torr luft. Och jag är trött på att mascaran rinner iväg. 

Det enda problemet med vattenfast smink är att mascaran sitter så extremt hårt när man vill ta bort den. Idag köpte jag därför en rengöring just för detta syfte. 

Kicks.se är den första källa jag kollar när jag ska köpa smink/hudvård. Där finns ofta så många bra recensioner. L’Oréal Paris: Eye & Lip Make-Up Remover Waterproof hade fått väldigt bra omdömen och har ett ganska oslagbart pris. Och den funkade jättebra! Jag fuktade en bomullspad och höll mot ögat och sen använde jag min vanliga rengöring efteråt. En del removers kan svida om det hamnar i ögat (vilket är svårt att undvika) och en del oljiga lämnar en fet hinna så man känner sig mer halvblind än vanligt. Det gjorde inte denna. 

Såklart ej sponsrat inlägg. 

Ingen nämnd, ingen glömd 

Tack till alla kvinnor i mitt liv. Tack för att ni har visat mig era olika sidor: starka, sköra, ångestfyllda. Trötta, omtänksamma, fokuserade. Tack för att ni har lärt mig saker. Skjutsat mig på cykeln, funnits där, peppat. Hjälpt mig att få jobb, att löneförhandla och att komma hem när jag blivit full och stukat foten. 

Tack för att ni har dansat med mig halva nätterna, lagat mat till mig när jag haft en bebis i famnen dygnet runt, lyssnat på mitt gnäll. För att ni har lärt mig att stå på egna ben, att läsa böcker, att våga vara ensam. 

Tack för att ni har stått på min sida, bjudit in mig, hört av er. För att ni ordnade min möhippa, vågade säga ”nej, inte du också” när jag blev gravid och för att ni tappade upp ett fotbad till mig när jag var höggravid. 

Framför allt: tack för att jag har fått älta, diskutera, sortera tankarna. 

Jag är er evigt tacksam ❤️

Emmas insamling för att stoppa könsstympningen

Nu kommer ett sista jobbrelaterat inlägg för ett tag. Men jag måste såklart tipsa om Emma Sundhs insamling. I skrivande stund är den uppe i 2000 kronor, vilket betyder att tio flickor får plats på ett läger där de får vara i en trygg miljö och träffa andra i samma situation, spela teater, sjunga och lära sig om kropp & knopp. Heja Emma!