Ännu en dag i livet! 

När jag gick hemifrån i morse började det redan ljusna. Blev glad. Hade en 30-sekunders-frisyr som såg ut som nåt dåligt bakverk.

Lyssnade på HanaPees podcast.


Jag åt lunch ute ensam, läste samtidig det här utmärkta numret av tidningen Vi. Mycket bra lunch.

Sen kände jag mig lite seg så sminkade mig snabbt på jobbtoan. Tror inte någon annan än jag själv märkte nån skillnad men är hjärntvättad till att känna mig piggare med mascara och rouge.


Läppstift, däremot. Det gör skillnad. Snabbt går det också, att dra på. Fick komplimang av kollega.

Slut på selfies! Jobbade intensivt och ovanligt länge. Sen kom det ingen buss så jag missade pendeln.  Skylten ljuger jättemkt.

Men till slut kom jag ändå hem. Middagen stod på bordet och Arve kom krypande och jamade högljutt, han var en katt. Jag åt, gosade med barn, lade barn, struntade i att handla, gick och lade mig. Oroade mig över nedbrytningen av plast i naturen och haven.

Sa godnatt.

Sånt här händer nu 

När det i allt större kretsar anses accepterat att vara ”invandringskritisk”/rasist känner tydligen mer eller mindre sjuka människor att de har något slags stöd för att bete sig helt vansinnigt. 

Det här hände alltså en bloggare jag läst länge, och som ganska nyss tagit med sin familj från Nya Zeeland till sitt hemland Sverige:

”Då puttar en man i 50-årsåldern in honom i en hylla och väser ”din jävla svartskalle” och försvinner snabbt iväg.”

Alla som slentrianmässigt säger rasistiska saker nu, förstår de oron nu om man har ett brunt barn? När man är gift med en svart man? Eller när man blev adopterad som tvååring? Att så många människor känner sig rädda. 

Jag förstår det såklart inte fullt ut, men jag kan försöka föreställa mig. 

Så klövig person 

Ni minns ett av mina första pass på SATS? Förutom den lilla incidenten måste jag säga att jag är väldigt nöjd som kund. Det är fräscht, hjälpsam personal och det finns ca tusen anläggningar i Stockholm så man kan välja fritt.

Själv är jag medlem i Danderyd men tränar helt enkelt där det verkar vara bra pass. Och på alla ställen jag besökt (Odenplan, Södra Station, Zenit, Farsta etc) är det väldigt blandade personer som tränar. Olika åldrar, kroppar, mål med träningen och så vidare.

Det är väl kanske självklart att det är så. Men jag hade ändå nån fördom om att alla skulle se ut som castingen till Paradise Hotel (menar detta som en komplimang i träningssammanhang, människor som liksom lever träning?).

Förutom vid de två tillfällen när jag råkat fastna i sladden till hörlurarna och därmed råkat dra/slänga ned mobilen på löpbandet där jag sprungit i ganska raskt snigeltempo. Samt försökt hoppa av bandet i full fart för att fånga den (alltså herregud vad klövig… och ja, det såg minst lika mycket ”Mr Bean på gymmet” ut som det låter, fråga Martin) så har jag aldrig känt mig obekväm eller liksom ”fel”.

Varför man nu skulle känna sig fel på ett gym där man, precis som alla andra, betalar månadsavgiften. Men det är så lätt att känna sig bortkommen när man inte kan med inställningarna på löpbandet eller när man (vid två tillfällen) gått in i killarnas omklädningsrum för att man trodde det var vägen upp mot entrén (södra station, nästa gång får jag väl ta av mig klockan innan och fortsätta in helt oberörd ”hörrni killar, vem är det som tappat sin klocka?”*).

Det finns såklart massor av bra gym, jag har inte testat några andra. Men kan ändå tipsa om SATS.


*rykte som gått om ca alla manliga gympalärare, då alltså i tjejernas omklädningsrum

Suffragette, så hemskt bra 

Herregud vilken stark film. Jag känner mig helt skakad, sitter på tunnelbanan hem och är helt slut av alla känslor. Bara se den, allra helst på bio. Och ta gärna med din kille, bror eller pappa. 

 
(Filmen har fått rättmätig kritik om att den är så vit, håller såklart med.)

Lördag 

Idag testade vi SATS barnpassning och att börja dagen på så vis var kanske receptet för en riktigt bra lördag? Barnen gillade det i alla fall, jag sprang 6 km och Martin körde nåt pass i gymmet. Jag har kommit på att kolla på nån serie är bästa tidsfördrivet när jag springer på löpband. Jag började med Rita (finns på Netflix, brukar kolla på den hemma) men det kändes inte helt 100. Paradise Hotel dock, helt perfekt. 

Efter lunch åkte jag och Juni och fixade lite ärenden, köpte kuvert, hämtade ut paket och handlade. 

Sen bakade jag släta bullar under tiden barnen lekte bra. Det är kanske det bästa som finns, när man hör dem greja lite med sitt och det liksom råder nåt lugn i hemmet. Arve har börjat med olika rollekar, där elefanten var ledsen för att tigern varit dum och så vidare. 

Det blev tacos till middag och syrran kom hit medan Martin åkte till stan för att äta middag med vänner. Efter maten fixade Sara och Juni semlor av de släta bullarna. Sen åkte Sara hem och barnen somnade. 

 
Nu har jag läst ikapp om ”händelserna” på Sergels Torg och saknar ord. Alltså vad händer!!!! 

Från Läkarmissionen på Facebook

Om utbildning

Nicaragua: Daysi Pacado och dottern Karen har just börjat lära sig läsa, båda två. Mamman i en kurs för vuxna analfabeter och Karen i en speciell förskoleklass, för barn till analfabeter. ”Äntligen får jag chansen”, säger Daysi och tillägger: ”Men min dotter lär sig mycket snabbare. Jag blir förvånad varje dag”.

  
Tänk dig att du jobbar som busschaufför, men alltid är rädd för att din stora hemlighet ska bli avslöjad: Du kan inte läsa, skriva eller räkna. Precis så har det varit för Enemesio Munoz.

När vi träffar honom går han sin femte vecka i vår specialkurs för vuxna analfabeter, i staden Matagalpa i Nicaragua.

”I många år var jag hjälpreda till en chaufför, och lärde mig med tiden vad olika skyltar betydde”, berättar han.  

Läs gärna mer

En Myras liv

Det började med Bella & Gustav, sen Skorstensjul och nu läser vi en ny kapitelbok. Jag tycker inte att man behöver stressa med kapitelböcker, Juni tycker fortfarande att många enkla böcker vi läste när hon var två år roliga. Men det är ändå mysigt att plocka upp och fortsätta på samma berättelse kväll efter kväll. Nu läser vi En Myras liv av Linn Gottfridsson, med illustrationer av Emma Adbåge. Den är jättefin! Juni skrattar högt åt tokigheter, känner igen sig i när föräldrarna pratar engelska och funderar på hur det är i skolan. 

  

Myran heter egentligen Morgan Andersson, men det är det bara tandläkaren och okända personer som säger. Alla andra säger Myran. Till och med fröken i skolan. Myran är sex år och går i förskoleklass. I klassen går också Melker som tycker att allt är äckligt, Eva som bara gillar vit mat och så Myrans bästis Henny såklart. Oftast är Myran glad, men det är jobbigt när Henny leker med Felicia i klassen. Då är det tur att Diego har flyttat in i lägenheten ovanpå. Han är sju år och säger att Myran visst kan få en egen katt, fast mamma är allergisk. Myran är också allergisk, fast inte mot katter utan mot bråk. Särskilt när mamma och pappa bråkar på engelska för att Myran inte ska förstå att de kanske vill skiljas.