De dödas röster

Hos Bokhora läser jag Johanna K om De dödas röster och blir väldigt sugen på att lyssna. Så här skriver hon (bland annat) i inlägget:

De dödas röster” är en thrillerpodd från Sveriges radio. Varje avsnitt är strax under tretti minuter – jag älskar den längden.

I ”De dödas röster” träffar vi Emma Nylander som gör en dokumentär om ett mord som skedde i Täby för tjugo år sedan. Ingen greps och dömdes för mordet även om många var överens om att det måste ha varit den mördade Jessica Lundhs hemlige pojkvän som var skyldig. Emma Nylander var Jessica Lundhs bästis och i dokumentärserien (som alltså är fiktiv) träffar Emma sitt gamla kompisgäng och försöker reda ut vad som egentligen hände. Ett klassiskt upplägg, men i en spännande form.

Heja Jennie!

Det här är nog min bästa sommar sen Juni föddes. Jag kan ställa upp för min man när han är iväg på jobb och jag kommer ändå hinna träffa vänner och familj, vila upp mig och göra roliga saker på egen hand. Jag saknar såklart barnen när vi är ifrån varandra, men vet att de fixar några nätter utan mig och vi har ändå massor av lediga dagar tillsammans.

Jag känner stor tacksamhet mot mina föräldrar som bodde hos oss när Martin var på turné med Doug Seegers och jag var i Almedalen. Att få hjälp med att lösa logistik- och livspussel när det kör ihop sig lite är verkligen en ynnest.

Jag har en sån där app i telefonen, som visar uppdateringar jag gjort samma datum fast tidigare år. Och jag minns hur jag kämpade de första somrarna med Juni, när Martin behövde jobba så mycket på restaurangen. Ensamma kvällar med svettig bebis. När Arve hade kommit och jag och Juni tog med oss honom i vagnen tvärs över vägen till badplatsen där vi bodde i Karlstad. Sen satt han nöjd och tittade på när vi tog ett kvällsdopp. Men också hur jag försökte grilla till middag men ofta blev avbruten av nåt barn som vaknat så köttet blev till kolbitar. (Ok, om man nu tänker på t.ex. flyktingarna lät ju det där extremt töntigt sentimentalt, men det VAR faktiskt ganska jobbigt, alla andra satt tillsammans med sina roséglas medan jag var helt ensam.)

Är det något jag lärt mig av att vara förälder är det i alla fall att jag klarar mig väldigt bra på egen hand. Jag tog med Juni och Arve till Stockholm och bodde på hotell när han bara var några månader och Juni tre år och det gick alldeles utmärkt, även med dubbelvagn som behövde fällas ihop på tåget. Men det finns också en fara i att klara sig bra, göra saker på sitt sätt. Jag är glad att vi har andra arbetsförhållanden nu, så att det blir lite bättre balans. Att vi får tid tillsammans, både hela familjen men också jag och Martin på egen hand. Att vi förhoppningsvis hinner se varandra bortom logistik och planering.

Det jag egentligen hade tänkt skriva om innan jag bredde ut mig om allt detta är att jag är imponerad av Jennie Hammar. I en situation där ingen hade blivit speciellt förvånad om hon tagit rollen som ”hemmafru” jobbar hon hårt som frilansjournalist, samtidigt som hon verkar ta ganska stort ansvar för familjen. Jag lyssnade på senaste avsnittet av Filip & Fredriks podd och efter en riktigt hård jobbperiod gick Filip in i väggen, eller vad man ska kalla det, och klarade inte av att ha semester med familjen, åtminstone inte innan han gav sig ut på nån slags resa. Men Jennie driver familjelivet vidare, hon uppdaterar bloggen med härliga bilder där barnen badar i havet och äter vattenmelon. Fast jag antar att det är hon som borde ha störst behov av en resa på egen hand*.

Heja henne! Heja Jennie och alla andra kvinnor (och män) som bara kämpar på och gör det som behöver göras, tillsammans eller på egen hand.

*OBS jag vill på inget sätt förringa psykisk ohälsa, tycker att poddavsnittet var väldigt gripande… tror ni fattar hur jag menar ändå? Att Filip såklart inte kan skärpa till sig när han tappar det, men att det ändå är starkt att vara den som står kvar, som fortsätter ge barnen en fin sommar och så vidare…

Aj, min rumpa 

Igår kväll fick jag ett infall att jag skulle cykla till jobbet idag. Jag har anmält mig till Stockholms Halvmarathon igen och behöver träna lite längre pass, så cykling känns som ett bra komplement.

Dock att det är 28 km till jobbet. För vana cyklare är det kanske ingenting, ett pass man river av på nån timme. Men vilken idiot, som inte har cyklat på ca ett år, sätter sig på en treväxlad monark med barnsadel och börjat trampa en sträcka motsvarande 32 stationer med tunnelbanan?

Upp och ned för Liljeholmsbron, Västerbron och Tranebergsbron. Och så vidare.

Jaja, sent omsider kom jag i alla fall fram. Idag tänker jag ta pendeln hem och samla kraft för att cykla hem igen imorgon.

Serenity now

Kan vuxna människor bara skärpa sig lite på resor och nöjesfält och i andra offentliga rum? När vi gick på transferbussen från flygplatsen i Cypern hade en vuxen kvinna ”passat” ÅTTA säten så jag fick sitta med Juni och Arve i samma bilbälte (Martin var utanför och lastade in vagnen, annars hade ju han kunnat ta ett av barnen och gå bak i bussen). Och nu på Gröna Lund kom en kvinna och tre barn och gled in före oss i kön. Jag bara, i trevlig ton: ursäkta men vi står i kö. Hon: ja, fast vi är i sällskap. Och syftade på två personer som stod framför oss. 

VI ÄR I SÄLLSKAP! 

VI HAR PASSAT PLATS! 

Hallå går vi i mellanstadiet eller????? Så upprörd nu. 

Bubblare: personer som tar av sig skorna i tid och otid. Och såna som fäller bak sätet på en flygresa dagtid när man sitter bakom och reser med ett litet barn i knät. 

Snart hemma 


Det här är Saman från Rädda Barnen, Emma från Plan och Maria och Kajsa från Hellbjörn Schedwin. 

Jag har träffat så roliga och snälla personer de senaste dagarna. Eleonora, Nina, Christian och många fler. Och idag kom syrran till ön så vi hann ses en stund. Men nu vill jag bara hem och sova i min egen säng och pussa på mina barn. 

Det gick bra!

Skreksjöng väl till Staten och kapitalet på ett dansgolv vid 2.30, sov några timmar och gick upp vid sju för att förbereda mig inför mitt seminarium. Det är nåt symbolvärde i att vara först uppe känner jag. Det är så kul med fest men det får ju inte gå ut över ”uppdraget”. Mvh proffsig.

Sån förbättringspotential det ändå är med dusch och smink. Före och efter.

Sen mötte jag upp Maria och Kajsa från Hellbjörn Schedwin och åt frukost.

Och seminariet gick bra! Jag fick ingen blackout eller liknande och hade roligt. Det var ungefär hundra i publiken.

Dan efter dan

Jag var först upp av mina kollegor imorse. 6.30. Duschade och sminkade mig, jobbade en stund. Sen frukost och mera jobb. En lång power nap på lunchen och sen ett lyckat seminarium (ej det jag skrev om häromdagen alltså, ”mitt” sem är imorgon).

Nu på mingel.

Nya älsklingsskor

När man försökt gå in onda skor blir det extra tydligt hur skönt det är att bara stoppa i fötterna i ett par mjuka sneakers och direkt kunna gå flera mil som på moln. Jag hade denna outfit från klockan sex på morgonen till två på natten och den var perfekt för både mingel och dans. Knöt skorna och lämnade såklart bagaget i huset, men i övrigt.

13576659_10153509272447610_4097336481610620026_o

Det regnar! 

Jag är ganska nöjd med min packning, har till exempel med mig småflaskor med schampo, balsam, duschkräm och hudkräm. Tre outfits jag provat hemma och en extra ifall jag ska ångra mig nån dag. Och innetofflor. 


Dock att jag struntade i regnkappa. Hänger väl på låset på Lindex om ett par timmar då :(

Rättis fest

Min kväll: först åt jag tapas med kollegorna. Sen gick jag på Rättviseförmedlingens hemliga fest på Surfer’s. Träffade tre gulliga tjejer i kön och blev kompis. Älskar att man kan gå ut ensam och få nya vänner. 

Sen var det bästa dansgolvet jag upplevt på år och dar. Jättemycket från Lemonade plus Missy, Sean Paul, ja ni fattar. Dansade i nästan fyra timmar och njöt så mycket. Så fin stämning var det! 

Tack Rättis för att jag fick komma! Nu ska jag promenera till huset och försöka lägga mig ljudlöst på campingsängen, tror övriga sovit ”ett tag”. Önskar mig själv lycka till.