Vårens färger

Efter vintern kan det ju vara kul med lite färg. Har jag hört. Nä men på allvar är jag väldigt sugen på somriga plagg. Idag ska jag kolla om den här byxan kommit till Åhléns city. Sen ska jag på ett event. Älskat event.

Om jämställdhet i familjer

Vilka intressanta kommentarer ni lämnade här.

Jag tänker att Marie är något på spåren:

” I vår familj gör vi det mesta tillsammans. Kanske det som gör att det funkar för oss? Alltså att vi har ungefär samma arbetstider och inte så många andra åtaganden. Hänger mest med varandra. Ska det handlas barnkläder går vi ner på stan tillsammans. Ska det städas gör vi det tillsammans. Ska det planeras semester så gör vi det tillsammans.”

Det blir ju himla rättvist när man gör saker tillsammans! Jag tycker att som tvåbarnsföräldrar är vi mer jämställda än nånsin. Det finns liksom inte utrymme för att den ena ska sitta i soffan och surfa en stund – när den ena lagar mat håller den andra koll på barnen och dukar eller slänger in en tvätt i torktumlaren och om en ska kunna dammsuga behöver den andra hålla ettåringen så att han inte är i vägen hela tiden eller blir livrädd för ljudet.

Jag stör också ihjäl mig på att jämställdheten ska vara kvinnans ansvar:

“Så jäkla tråkigt och jag vet inte hur jag ska göra. Tjatar ihjäl mig… Och blir arg för att förutom att jag ska va projektledare, presentfixare, hushållerska, tvätterska och tjofadderittan så läggs även DET ansvaret över på mig: “varför pratar hon inte med honom? Sluta städa, diska, tvätta så MÅSTE han börja…eller?”

Så orättvist! Eller ännu värre, när personen som städar mest anklagas för att vara pedant. Det är klart att det finns hem där den ena har ett sjukt renlighetsbehov, men i de flesta fall handlar det ju mest om att upprätthålla nån slags sanitär nivå.

“Och så tänker jag, är det inte sånt här folk pratar om i sina relationer? Märker innan samboskap och kids? Alltså jag bara spånar fritt här nu men oansvar (ja, det är enligt mig oansvarigt att låta ena parten dra mest av lasset och inte vara tuned in) ploppar väl inte bara upp? Hur klarade sig snubben innan han fick ihop det med en tjej? Tänker jätteofta på det.”

Forskning visar att även jämställda par ofta blir ojämställda under småbarnsåren. Jag hittade ett himla bra diskussionsunderlag som ABF tagit fram. Det vore ju en himla smart grej att prata igenom med sin partner!

Exempel på en sida:

jämställd

Ny på jobbet

Jag har fått så himla fint välkomnande på mitt nya jobb. Superproffsigt förberett, med ett schema för min introduktion, namnskylt på dörren och visitkort som väntade på byrån. Både uppdrag och kollegor verkar verkligen toppen och från mitt fönster ser jag tallar. 



Ämnet just nu: sömn

Nej men jag var väl lika trött igår kväll? Somnade i soffan före 20, gick och lade mig och sov vidare. Men alltså jag vet inte vad som skulle vara värst för förhållandet, att båda är förskräckligt trötta hela tiden eller att inte få nån kvällstid ihop. Antar ändå att tröttheten vore sämst pga man blir så dum då. 

I natt hade vi ett riktigt bra upplägg. Eftersom Martin inte kan somna lika tidigt som jag var han uppe och grejade, fixade köket, susade in och plockade upp Arve och sövde om när han vaknade till etc, så jag kunde sova i lugn och ro. Sen tog jag ett uppvak vid midnatt och ett vid tre (jag var kanske vaken tio minuter per tillfälle) och sov till klockan sex. 

Nu måste jag sluta tjata om sömnen. Men efter två veckorsinfluensan blev jag så trött och vill gärna ha huvudet på skaft på nya jobbet. 

Tisdag

Jag är på väg till jobbet, Arve vaknade 5.20 så det var ganska enkelt att vara redo att hoppa på pendeln kl 6.30. Jag gillar att vara tidig på jobbet, dels får jag ofta mycket gjort direkt på morgonen, dels är det skönt att kunna gå hem “i tid” och få några timmar med barnen innan de somnar. Och innan jag somnar, för den delen. Jag har gått och lagt mig före 21 sen i fredags, igår redan 20 för var så himla trött. Det finns ingen bättre prio än att sova. Mmmm sooooova. Gud vad ointressant läsning? 

Junibacken 

I fredags var det min sista “lediga” dag så Juni fick vara ledig från föris. Vi åkte till Junibacken med några kompisar. Åh vad Juni älskar det stället. Hon är väldigt bra på att leka på egen hand så jag lånade en bärsele till Arve och sen gick vi mest runt och hade lite koll på Juni, som fiskade i Mumindalen, vattnade blommor och bakade pepparkakor i Villa Villerkulla. 





Första dagen på nya jobbet

Jag missade pendeln och hade väl hunnit till jobbet i tid även om jag väntat på nästa, men jag bestämde mig för att ta tunnelbanan istället. Nackdel: tar lite längre tid. Fördel: åker med samma tåg hela vägen och kan läsa min bokklubbsbok i lugn och ro. 



Om att skapa små feminister

Jag tycker att alla borde läsa detta inlägg!

Den åttonde mars. Jag gick runt i solen i trädgården och reflekterade över hur o-jämställda jag och Stolte mannen är. Om varför vi är det. Hur vi blev det. Och om vi alltid kommer att vara det.

För egentligen kvittar det hur mycket jag tjatar på mina barn om att pojkar får gråta lika mycket som flickor, att klänning och finskor inte bara är till för snippbärare, att superhjältar inte bara heter Spiderman och He-man när mina och Stolte mannens agerande säger något helt annat. Och det som den senaste tiden gjort att vi blivit mer jämställda är att jag är borta fjorton timmar om dygnet och därför inte kan städa eller planera eller köpa nya barnkläder.

Det kanske ordnar till sig? 

I natt sov Arve mellan 20-06 med en flaska klockan 22 och en ca 02.30. Det tycker jag är en helt ok natt. Jag vaknade nästan feberfri och det känns himla skönt eftersom vi dels har vänner på besök (som bor i vår urfina gästlägenhet i huset) och dels ska på middag ikväll (om jag är fräsch alltså). Jag tänker ändå ta det lugnt veckan ut, men gud vad skönt om jag blir lite friskare snart. 

Sjuuuuuk

I söndags åkte jag och Juni till Ica Maxi Haninge. Hela upplevelsen kändes dock overklig, allt var så ljust, starkt och färgglatt? Sen dess har jag stannat hemma igen. Jag ligger liksom på runt 37,5 grader, en ynka grad över normaltemp, men är så sliten. 

På måndag börjar Mitt nya liv. Som i att gå till ett (nytt) kontor och jobba normal heltid. Jag ser väldigt mycket fram emot det, men har ändå de obligatoriska dagarna av melankoli inför att avsluta föräldraledigheten. 

I söndags hade vi ettårskalas. Det var fint. 



Så skönt att sova hela nätter nu! 

Åh vad skönt det är att ha slutat amma, jag bara sover och sover. Ja, förutom att jag hostar ungefär hela nätterna. Eller när Arve vaknar vid 23 och 3 och får flaska. Eller varje morgon när han vaknar och vill gå upp för dagen vid halv fem. 

Gud, vi är så trötta! 

I natt gick Martin upp och försökte söva om det pigga barnet kl 4.28. Efter en timmes fruktlösa försök byttes vi av. Arve var pigg och sprudlande glad ända tills nu, kl 9, när jag lyckades få honom att somna. 

Martin har lämnat Juni och gått på möte och själv tänker jag sova varje minut jag kan så jag sätter punkt här. 

Mvh snart 35 år

Hallå, ni är väl rädda om er?

“Stress och utmattning har blivit den främsta diagnosen som leder till sjukskrivning, enligt Försäkringskassans nya statistik. Antalet drabbade har nästan dubblerats på fem år, från 18 500 år 2009 till 32 500 år 2014Tre av fyra är kvinnor och genomsnittsåldern 35 till 40 år.

– Det här är en kvinnosjukdom i dag. Den kraftiga ökningen, och att det går ner i åldrarna, är mycket oroande, säger Aleksander Perski, forskare vid Stressmottagningen i Stockholm.”

Läs om Emma

MINA BARN!

Jag minns fortfarande känslan när jag var gravid med Juni. Så overkligt att bli någons mamma. Vips är jag förälder till de här två, en ettåring och en som snart fyller fyra. Föräldraskapet är väl det mest vardagliga, och samtidigt magiska, som finns? 



Indiens dotter

Ikväll kl 22.10 visar SVT dokumentären Indiens dotter. Filmen visas parallellt i flera länder och kommer såklart vara asjobbig men sevärd.

“I filmen intervjuas bland andra våldtäktsmännen, som är dömda till döden, och några av föräldrarna till våldtäktsmännen. Det för att gå på djupet med den kvinnosyn som ligger bakom det brutala våld som varje dag drabbar kvinnor runt om i världen. Dokumentären skildrar också de månadslånga gatuprotesterna för kvinnors rättigheter som följde efter gruppvåldtäkten.” 

Nu är det så här det ser ut!

Ja, det var dammsuget och fint igår men efter en förmiddag där jag legat i sängen och Martin matat/bytt blöja/tvättat/lekt med Arve samtidigt som han och Juni målat med vattenfärg ser det ut så här hos oss. Helt rimligt, såklart.

 

Ändå håller jag på att skämmas ihjäl vid tanken på att min mamma ska komma hit och leka med barnen under tiden M är med resten av min familj på fotboll. Hur kan det bli så rörigt på så kort tid? Och när jag väl börjat se på hemmet med “min kritiska blick” går jag loss: varför har vi inte burit ned vinterskorna till förrådet ännu, varför har vi inte prioriterat att fixa klart med den nya förvaringen av “viktiga papper och kontorsprylar”, varför måste barnens alla ytterplagg hänga framme samtidigt så det blir superrörigt redan vid entrén?

Gud som jag avskyr när det händer! Vi gör så gott vi kan och det är helt orimligt att hemmet ska vara perfekt organiserat när en av oss måste ha koll på åtminstone yngsta barnet hela tiden, det går liksom inte ens att plocka ur diskmaskinen i lugn och ro. Kan den dumma kritiska blicken skärpa sig?

En fråga jag fått vid flera jobbintervjuer är hur jag förhåller mig till de krav jag möter alternativt ställer på mig själv som heltidsarbetande småbarnsmamma. Och det är deppigt, men jag fattar ändå. För arbetsgivaren är det väl relevant att den anställda inte planerar att prestera 100 % både på jobbet och på alla andra plan man “förväntas” hålla koll på (föräldraskap, hem & hushåll, socialt liv, träning etc) eftersom det är ett livstilsprojekt som få lyckas rodda utan att braka ihop förr eller senare.

Själv försöker jag fokusera på tre saker: föräldraskapet, jobbet och att försöka få tillräckligt med sömn. Resten får jag ta när det finns tid och energi. Och även om det aldrig någonsin skulle ha varit så smuligt på golvet hos mina föräldrar, ens när jag och mina syskon var 1, 4 och 5 år, så kommer min snälla mamma för att hjälpa till och inte som nån slags städningsdomare. Det där ligger liksom bara hos mig själv.

Imorgon när vi ska ha ettårskalas kommer golven vara skurade. Och på måndag lika smutsiga igen.

Arve 1 år

Att det är ett år sen den här lilla personen kom till oss! Jag är alldeles gråtig idag, vilken lycka att få leva med den lilla krämbullen. Så glad, nyfiken och kärleksfull han är!

Som i en varm dvala 

Så dumt att inte ta förkylningen och febern på allvar i början av veckan, den blev till dagar med 40-41 graders feber, halsont och hosta och jag är fortfarande ganska utslagen. Ändå imponerad av Martin som släppt första artisterna till festivalen (Lorentz!) och Packmopedsturnén (Caroline af Ugglas) och fixat med sina andra konserter och samtidigt fått mig att känna noll stress över att liksom vara inom räckhåll men inte kunnat hjälpa till med något (nej, det är ingen självklarhet). Det är tomt i tvättkorgen, dammsuget, storhandlat och allmänt helgfint hemma. Själv tänker jag stanna i sängen tills jag är feberfri. 

Jag har sovit så dåligt, med frossa, ledvärk och taggtråd i halsen. Ångestfyllda feberdrömmar om värre sjukdomar och död. Nu menar jag inte att det är synd om mig som fått en hederlig influensa, på allvar – verkligen inte. Menade mest att det liksom är en påminnelse om kroppens skörhet. Usch. Så oerhört tacksam över att redan vara på väg tillbaka, gud vad jag är rädd för kroniska eller dödliga sjukdomar. 

Jag är så SJUK

När jag sovit en stund på febernedsättande och ändå hade 39 grader gav jag upp. Istället för konsert: akut bronkit/luftrörskatarr. Fick ligga i soffan och äta glass och kolla på när Martin matade ett barn och hjälpte ett annat med tusen önskemål samtidigt. 



Medveten om sina privilegier

Herregud, jag gick uppför den galet långa rulltrappan förut (hissen kom aldrig) och mina väsande luftrör gjorde det så svårt att andas att jag fick sätta mig en stund efteråt. Så dumt att utsätta sig för ansträngning med feber och hosta, jag vet. 

När jag satt där på en stol och fick vatten av en representant för SL tänkte jag på några personer jag hade en liten diskussion med häromdagen (på en personlig tränares instagramkonto). De skrev nämligen om hur svårt de har för sjukvårdspersonal som är överviktig och/eller röker och tyckte inte det var trovärdigt (sic!). Om de hade gått förbi mig hade de väl glott föraktfullt, på nån som till synes behövde vila efter några trappsteg? 

En del av den här hälsogrejen som pågår nu (där det är fritt fram att dra hälsokortet som ursäkt för att uttrycka sig ganska ofräscht) är ganska närbesläktad med klassförakt. Människor vet exakt hur andra borde leva sina liv, att det bara är att välja kokosvatten före läsk, morotsstav före cigg och Axel före Kevin och så blir alla lika lyckade som dem.  

Jag håller själv på med så mycket dubbelmoral. Som att köpa ett par jeans för 99 kr på H&M (hur mycket har den som sytt de jeansen tjänat om jag kan köpa dem för en tiondel av vad jag fakturerar/timme exkl moms?) och är ofta allmänt värdelös som medmänniska, men på ett plan känner jag mig i alla fall superior personerna jag diskuterade med: jag kan åtminstone försöka sätta mig in i andras situation, inse att allt inte alltid är så enkelt och vara medveten om de privilegier min medelklassuppväxt (och vithetsnormen mm) innebär. 

(Sen menar jag såklart inte att övervikt/rökning/sjukvårdspersonal/klass hänger ihop inbördes. Men föraktet för andra människor, synen på att folk bara borde get their act together. Ja, ni fattar.)

På tunnelbanan 

Jag fick ganska hög feber igår kväll och hade 39 grader imorse. Men efter ett par alvedon och några timmars sömn i ett svalt sovrum kände jag mig riktigt pigg. Tack för tipset förresten, Tessi, jag testade att pumpa ur lite och det kändes verkligen bättre.

Nu är jag på väg till Riche. Dock att jag förmodligen tar hissen upp vid Östermalmstorg, nu när rulltrapporna står stilla…