Vardagsmat

Jag är så fruktansvärt dålig på att fota mat så jag borde egentligen inte göra såna här inlägg pga allt ser sjukt oaptitligt ut. Men här kommer i alla fall två väldigt enkla middagar som jag lagat den senaste tiden. 

Den första är lax i ugn. Jag köpte en smaksatt crème fraiche och så lade jag fyra upptinade laxfileer i en ugnsform, saltade, pepprade, lade på några nävar fryst, hackad spenat och bredde över creme fraichen (det tog ca tre minuter). Ugn: ca 20 minuter i 150 grader. Perfekt med bulgur och sallad till. Kanske nån kall sås om man vill. 

Nästa måltid lagade jag på rester. Jag skulle äta middag ensam och hittade lite färs i frysen, en halv fetaost och några bortglömda potatisar plus matlagningsyoghurt i kylen. Jag blandade färsen med ett ägg, mycket peppar, lite salt och stora smulor av fetaosten. Potatisen skivade jag tunt, ringlade över olivolja, saltade och ställde i ugnen på högsta temperaturen. När biffarna var klara i stekpannan var potatisen också färdig. Jag gjorde en tzatziki på yoghurten och åt med överbliven ceasarsallad. Det hade varit fint med några tomater till, åtminstone. Men det fanns inga hemma. Är det restmiddag så är det.  

(Ja, jag tog två gånger.)
 

Människor som…

Så här skrev en tjej som heter Bahareh Andersson på Facebook igår:

”Igår under eftermiddagen fick vi veta att en ström flyktingar var på väg mot Malmö Centralstation från Köpenhamn. Vi var ett par personer på plats som länge väntade på att tågen skulle börja anlända. Tågen var inställda under en stor del av kvällen på grund av en nedriven ledning. Vi hade ständig kontakt med aktivister i Köpenhamn som informerade oss om att bevakningen i Danmark var mycket hård och att det var svårt, nästan omöjligt, för människor att ta sig vidare till Malmö. 
Vi stannade ändå kvar och till slut började tågen rulla in. En familj med fyra små barn och två föräldrar var de första som anlände. Trötta, bleka, uppgivna och framförallt mycket rädda. Därefter anlände familj efter familj, bland andra en trött nybliven mamma med ett spädbarn som endast var femton dagar gammalt. Ingen av alla dessa människor som klev av tågen var den andra lik, men blicken i deras ögon var gemensam för dem alla. De hade tagit sig hit. Överlevt.

Plötsligt strömmade de till. Fina, underbara, änglalika människor från alla håll. Människor som kom för att hjälpa till. Människor från Malmö. Människor från grannkommuner. Människor som kom med vad de kunde avvara. Människor som hälsade små barn välkomna med medhavda gosedjur. Små mjuka luddiga gosedjur som lyckade locka fram leenden i ansikten på barn som precis genomlidit mer än någon människa någonsin ska behöva uppleva. Någon köpte pizza, någon köpte bröd, någon kom med dryck. Plötsligt fanns tio bilar på plats redo att köra människor vidare till varma sängar och mat. Det kliver fram en kvinna som säger till en familj med två vuxna och fyra små barn ”ni kan sova hos mig och min familj inatt”. Människor som öppnar sina hem för andra människor, personer som de aldrig träffat förr. Människor som inte bara öppnade sina dörrar utan även sina hjärtan.

Det är helt riktigt att det går mörka vindar genom vårt land. Främlingsfientliga krafter som sprider hat och rädsla. Det stämmer att de numera har allt för många anhängare. Men…

Jag vill med denna text påminna om den stora kärlek som också finns i det här landet. Jag vill påminna om den stora befolkningsgrupp som aldrig skulle få för sig att rösta på ett rasistiskt parti, som är villiga att kliva fram när det behövs, som sprider medmänsklighet, godhet och kärlek till andra. Vi är fler…..”

Panikångest

En gång för kanske åtta-nio år sen höll jag på att få panikångest när jag körde bil. Jag var i ett förhållande på upphällningen, hade ingen som kunde vakta hundarna när jag skulle åka och jobba natt och kände mig så stressad över olika saker. Men eftersom jag hade kompisar som haft panikångestattacker fattade jag precis vad det var som höll på att hända, körde till sidan av vägen, andades i fyrkant och lugnade mig. Nu menar jag inte att det alltid är så enkelt, men jag tror det är himla bra att stora bloggare skriver om panikångest. För det underlättar väl inte precis att tro att man får en hjärtattack eller så.

Ursäkta

Ibland tänker jag på att det finns några av er som inte är bland mina ”närmast sörjande” men ändå har läst min blogg i nästan alla år. Från 2005 års kändisbilder på Sienna Miller, genom hundtävlingar och tjejfester. Under 2007 års dansande på Koriander minst två kvällar i veckan, festivaler och bröllopsfest. Genom spädbarnstider och inskolningar och flytt.

Och nu handlar typ vartannat inlägg om himla löpning! Alltså jag måste skärpa mig. Igår läste jag en av mina favoriter Denna hagga och kände bara *smileyn som säger GULP*. Alltså jag menar inte att Emma syftade på mig, är förstås inte ensam om detta, men ändå.

Samtidigt tänker jag att mitt förhållningssätt till träningen är ganska ok? Om man nu tänker på hälsostress etc. Jag låtsas visserligen inte att jag tycker att varje löppass är så kul, men jag tror ändå inte att man får intrycket av att min löpning är en del i nån slags bantning eller känns tvångsmässig? Men ok eller inte, det är väl ändå oerhört tråkig läsning. Mitt problem är väl mest att jag aldrig har en agenda för bloggen, jag skriver bara om sånt som jag för tillfället sysslar med eller tänker på. Ibland hundra inlägg om amning, ibland hundra inlägg om tv-serier. Ändå är det så sällan nån som klagar. Tack för det.

I somras träffade jag förresten en jättetrevlig tjej som sa att hon läser bloggen, jag var lite stressad pga vilda barn etc så kände mig oerhört oartig efteråt, frågade inte ens efter hennes namn. Men hej om du fortfarande läser, jag blev jätteglad.

Jaha, hur ska jag knyta ihop det här inlägget nu då, innan det är dags att gå av pendeln? Jag skriver väl bara slut. Det funkade ju på mellanstadiet, i varenda berättelse jag skrev.

SLUT

Om du kan avvara lite till?

budapest5

Läkarmissionen har i flera år jobbat med att hjälpa flyktingar från Syrien i läger i Bekaa-dalen i Libanon. Nu har vi fått en bra möjlighet att kunna hjälpa till i Ungern. Där prioriterar vi just nu att stötta mammor med barn och ser till att de får mat och sjukvård.

Jag vet att de flesta av er redan skänkt pengar till flyktingarna från Syrien, men kanske har någon av er möjlighet att ge några kronor till.

Du kan

Varmaste tack. 

 

Så är barnen 

I en grupp på Facebook skrev en kompis:

”I många, många fall tror jag föräldrar har glömt bort hur det är att ha en 1-åring så när man får en (igen) så tror man beteendet är extraordinärt. Om ett barn från tidig ålder får höra att hen är jobbig/omöjligt/besvärlig, tror jag att sannolikheten är större att hen blir det.”

Och det där har jag tänkt så mycket på. Hur man som förälder cementerar sitt barns personlighet från tidig ålder. I vår familj vet vi ju exakt hur Juni/Arve är som personer. Deras olika sätt att ta sig an livet etc. Men hallå, de är liksom småbarn, deras personlighet kommer att ändras massor av gånger genom livet. Jag försöker prata om vad de tycker om eller inte tycker om istället för hur de är men det är såklart jättesvårt och jag sitter verkligen inte på några höga hästar här. Ändå intressant ämne? 

Just nu sitter jag utanför en stängd dörr och väntar på Juni som dansar balett. På instagram kallade jag mig för Jan Björklunds och Frida Boisens gemensamma kärleksbarn när jag outade detta, men jag älskar att det är sån ordning och reda på lektionerna. Läraren är snäll men sträng. 

Jag tänker på den där podden där Sigge Eklund spelat in nån danslärare på en uppvisning? Men helt ärligt; hellre att det är åt det hållet så att alla barn får utrymme under klassen än med nån mindre erfaren ledare som är rädd för att säga ifrån, alltid har de gulligaste/klängigaste barnen i knät/handen och där halva lektionen går åt till att vänta på att barn ska sluta springa runt eller ta allt utrymme. 

Det barn som kom tio minuter försent välkomnades glatt in i salen (vilket är jättebra eftersom man ju kan fastna i trafiken etc), men att det står så här utanför salen gör ju att få föräldrar släntrar in fem minuter efter start:  

 

In i mål 

Loppet gick helt ok och det var kul när jag väl kommit på plats. Jag sprang på nästan exakt dubbelt så lång tid som vinnaren Webalem Ayele, som kom i mål på tiden 33:28. 

Bäst var min mamma och pappa, Sara, Johan och Juni som stod och hejade med en hemmagjord skylt och allt. Jag blev så glad!

  

Min taktik 

Jag anmäler mig tydligen till lopp och när det väl är dags blir jag på jättedåligt humör (av nervositeten?) och stör mig på alla glada som är peppade och där för att springa och ha kul. Sympatiskt, verkligen. Innan Nikeloppet var jag så irriterad att det inte var klokt. 

Jaja, jag har i alla fall en av världens gulligaste personer som hejaklack. Och mina föräldrar och syrran *hjärtemoji*. Det blir väl kul bara jag fått starta. 

Hej från en sur

Igår kväll skulle jag springa några lätta intervaller men direkt jag började springa fick jag jätteont på baksidan vänster lår. Så störande att jag gått från att känna mig som en vinnare som överhuvudtaget kan springa en mil till att redan nu känna mig irriterad över att det kommer gå långsammare imorgon än på Nike-loppet. Inte beroende på det onda låret alltså, utan på att jag inte känner mig i bättre form än då och tror att detta lopp är något tuffare plus startar i grupp 10 och tänker att många kommer att gå redan från start. Jag är också irriterad över att man måste åka och hämta sin nummerlapp. Varför skickas de inte ut med post? Så fånigt! Nu måste jag åka till himla Östermalms IP och köa med massa käcka och peppade människor istället för att gå på Biblioteksgatan och kolla i affärer med mamma innan vi ska gå på operan. 

Och jo, jag känner till Flyktingkatastrofen och har ändå mage att gnälla över en nummerlapp. Jag är också medveten om att det pågår katastrofer dygnet runt på väldigt många platser på jorden, Syrien hände liksom inte igår (folk har varit på flykt i åratal nu). Om nån undrar ifall jag saknar perspektiv. Jag har såklart skänkt pengar och gråtit över bilderna som alla andra. Men jag är ändå sur idag. Eller just därför? All världens jävlighet. 

Nu börjar det regna också. Jag har mohairkofta och inget paraply. Går i en ström av glada kvinnor som snällt betalat 400 spänn för att få springa och nu åker och hämtar nummerlapp dagen innan för att göra sponsorerna glada. 

Hittade i alla fall en regnponcho i väskan.  

 

Hehe så sur, plus hon bakom som hade oturen att komma med.  

Narcos

Kollar du på Narcos på Netflix? (9,2/10 på imdb.

Karolina Fjellborg

Netflix tar ett imponerande stort och ambitiöst grepp på 80-talets kokainkrig med ”Narcos” – som fokuserar på den otroliga historien om den ökände colombianske knarkkungen Pablo Escobar, men är långt mer än en vanlig biografi.
”Narcos” är både en rafflande historielektion med brett fokus – där ett flitigt bruk av arkivmaterial ger en autentisk, bitvis nästan dokumentär känsla – och ett beroendeframkallande, våldsamt och spännande knarkdrama med ”Breaking bad”-kvaliteter och en ”Maffiabröder”-inspirerad berättaröst.

I så fall vill jag tipsa om boken Ljudet av sådant som faller. Det är en ganska stillsam och sorgsen berättelse om offer för knarkhandeln men skriven så vackert att det är helt magiskt. 

Gud vad jag är dålig på att skriva om böcker. Äsch, läs den bara.