Så är barnen 

I en grupp på Facebook skrev en kompis:

”I många, många fall tror jag föräldrar har glömt bort hur det är att ha en 1-åring så när man får en (igen) så tror man beteendet är extraordinärt. Om ett barn från tidig ålder får höra att hen är jobbig/omöjligt/besvärlig, tror jag att sannolikheten är större att hen blir det.”

Och det där har jag tänkt så mycket på. Hur man som förälder cementerar sitt barns personlighet från tidig ålder. I vår familj vet vi ju exakt hur Juni/Arve är som personer. Deras olika sätt att ta sig an livet etc. Men hallå, de är liksom småbarn, deras personlighet kommer att ändras massor av gånger genom livet. Jag försöker prata om vad de tycker om eller inte tycker om istället för hur de är men det är såklart jättesvårt och jag sitter verkligen inte på några höga hästar här. Ändå intressant ämne? 

Just nu sitter jag utanför en stängd dörr och väntar på Juni som dansar balett. På instagram kallade jag mig för Jan Björklunds och Frida Boisens gemensamma kärleksbarn när jag outade detta, men jag älskar att det är sån ordning och reda på lektionerna. Läraren är snäll men sträng. 

Jag tänker på den där podden där Sigge Eklund spelat in nån danslärare på en uppvisning? Men helt ärligt; hellre att det är åt det hållet så att alla barn får utrymme under klassen än med nån mindre erfaren ledare som är rädd för att säga ifrån, alltid har de gulligaste/klängigaste barnen i knät/handen och där halva lektionen går åt till att vänta på att barn ska sluta springa runt eller ta allt utrymme. 

Det barn som kom tio minuter försent välkomnades glatt in i salen (vilket är jättebra eftersom man ju kan fastna i trafiken etc), men att det står så här utanför salen gör ju att få föräldrar släntrar in fem minuter efter start:  

 

In i mål 

Loppet gick helt ok och det var kul när jag väl kommit på plats. Jag sprang på nästan exakt dubbelt så lång tid som vinnaren Webalem Ayele, som kom i mål på tiden 33:28. 

Bäst var min mamma och pappa, Sara, Johan och Juni som stod och hejade med en hemmagjord skylt och allt. Jag blev så glad!

  

Min taktik 

Jag anmäler mig tydligen till lopp och när det väl är dags blir jag på jättedåligt humör (av nervositeten?) och stör mig på alla glada som är peppade och där för att springa och ha kul. Sympatiskt, verkligen. Innan Nikeloppet var jag så irriterad att det inte var klokt. 

Jaja, jag har i alla fall en av världens gulligaste personer som hejaklack. Och mina föräldrar och syrran *hjärtemoji*. Det blir väl kul bara jag fått starta. 

Hej från en sur

Igår kväll skulle jag springa några lätta intervaller men direkt jag började springa fick jag jätteont på baksidan vänster lår. Så störande att jag gått från att känna mig som en vinnare som överhuvudtaget kan springa en mil till att redan nu känna mig irriterad över att det kommer gå långsammare imorgon än på Nike-loppet. Inte beroende på det onda låret alltså, utan på att jag inte känner mig i bättre form än då och tror att detta lopp är något tuffare plus startar i grupp 10 och tänker att många kommer att gå redan från start. Jag är också irriterad över att man måste åka och hämta sin nummerlapp. Varför skickas de inte ut med post? Så fånigt! Nu måste jag åka till himla Östermalms IP och köa med massa käcka och peppade människor istället för att gå på Biblioteksgatan och kolla i affärer med mamma innan vi ska gå på operan. 

Och jo, jag känner till Flyktingkatastrofen och har ändå mage att gnälla över en nummerlapp. Jag är också medveten om att det pågår katastrofer dygnet runt på väldigt många platser på jorden, Syrien hände liksom inte igår (folk har varit på flykt i åratal nu). Om nån undrar ifall jag saknar perspektiv. Jag har såklart skänkt pengar och gråtit över bilderna som alla andra. Men jag är ändå sur idag. Eller just därför? All världens jävlighet. 

Nu börjar det regna också. Jag har mohairkofta och inget paraply. Går i en ström av glada kvinnor som snällt betalat 400 spänn för att få springa och nu åker och hämtar nummerlapp dagen innan för att göra sponsorerna glada. 

Hittade i alla fall en regnponcho i väskan.  

 

Hehe så sur, plus hon bakom som hade oturen att komma med.  

Narcos

Kollar du på Narcos på Netflix? (9,2/10 på imdb.

Karolina Fjellborg

Netflix tar ett imponerande stort och ambitiöst grepp på 80-talets kokainkrig med ”Narcos” – som fokuserar på den otroliga historien om den ökände colombianske knarkkungen Pablo Escobar, men är långt mer än en vanlig biografi.
”Narcos” är både en rafflande historielektion med brett fokus – där ett flitigt bruk av arkivmaterial ger en autentisk, bitvis nästan dokumentär känsla – och ett beroendeframkallande, våldsamt och spännande knarkdrama med ”Breaking bad”-kvaliteter och en ”Maffiabröder”-inspirerad berättaröst.

I så fall vill jag tipsa om boken Ljudet av sådant som faller. Det är en ganska stillsam och sorgsen berättelse om offer för knarkhandeln men skriven så vackert att det är helt magiskt. 

Gud vad jag är dålig på att skriva om böcker. Äsch, läs den bara. 

Böcker och bar

Kulturhuset, 50 kr:

Release Me är tillbaka! Höstens bästa after work-häng kombinerar böcker och bar med de mest aktuella författarna i samtal och läsningar. Programledare är som tidigare Mats Almegård. Ny tid för säsongen är 18.00.

Till första tillfället kommer skribenten och redaktören Linna Johansson som äntligen debuterar skönlitterärt, journalisten Duraid Al-Khamisi som skriver självbiografiskt om sin familjs möte med Sverige, Jesper Weithz som återvänder efter kritikerrosade Det som inte växer är döende och Stina Stoor som ger ut sin första novellsamling.

Jag köpte två biljetter direkt. Ses där! 

Tid med barnen 

Tredje veckan efter förskolestarten (och efter en helg med egentid och barnvakt och ett par kvällar med bokklubb och löptur) fick jag de där tankarna, är det meningen att man ska ha så här lite tid med barnen?.

Men jag hade ju glömt allt vabbande som pågår under en förskoletermin. Klockan är 10.30 och jag är redan helt matt. Vi har lekt kurragömma, kalas och så har jag skrivit lite jobbsaker medan barnen sett på Morgonshowen. Puh. 

#hörumejbae

Hundra år efter alla coola upptäckte jag alltså Michel Didas Höru mej bae. Sån total euforisk avslutning på Seinabo Seys spelning med Sabina Ddumba, Silvana Imam, Mapei och Cherrie. På fredag släpps remixen och tills dess får jag väl lyssna på originalet på repeat och kolla klipp på instagram. 

HÖRU MEJ BAE?

Popaganda 

Min helg var så fin. I fredags åkte jag till Popaganda direkt från jobbet. När jag kom in på området kände jag direkt den efterlängtade känslan – festivalkänslan. Jag gick direkt till scenen där Angel Haze skulle spela och ställde mig längst fram. Så värt, det var en jättefin spelning, väldigt rörande och liksom stark och hen är så sjukt bra. När hen tog upp en tjej på scenen och sjöng för, inte ett öga torrt?

  
Sen träffade jag syrran och Johan och fler vänner och efter Robyn åkte jag hem och pussade på barnen.

På lördagen hade vi barnvakt så vi åkte in tillsammans och kom dit vid kl 18. Vi träffade Sara, Johan, Niklas och jag drack ca tolv glas cava och hade en helt fantastisk kväll. Äntligen fick jag se Lorentz live och Seinabo Sey som avslutning och herregud vad bra båda de spelningarna var.

Första gången med barnvakt kvällstid sen Arve föddes? (Nej, andra förresten, vi har ju varit på en fyrtioårsfest också, i början av sommaren.) Ganska välbehövligt om en så säger.

Tack mamma och pappa för att ni passade barnen!

 

Travar på

  
Vad är detta för en idiot, undrar man. Jo, det är jag som sprungit mer än 12 km för första gången. Jag sprang från Alvik, där jag hade ett jobbmöte under eftermiddagen, och hem. Eller, den första kilometern gick jag med min kollega. Men sen travade jag på som en ganska ihärdig snigel. Vette tusan om jag klarar maxtiden på halvmaran, men nu vågar jag i alla fall prova. Inkl promenad blev det 15 km idag. Och jag vet, jag borde ha sprungit betydligt fler – och längre – pass. Men går det så går det, annars får jag väl bryta. 

Först är det dock Tjejmilen, jag borde hinna med nåt ytterligare intervallpass innan dess. 

Fråga Hanna del 2

Jeanette: Åh så fin klänning (och allt annat också) letar själv efter en sån där enkel svart med längd precis under knät. Får man fråga om var den kommer ifrån? Kul att se nån mer än jag som älskar svart:)

Svar: TACK! Jag tar ju typ alltid bilder i en smickrande vinkel men det är väl också härligheten med instagram. Klänningen är faktiskt inte svart, det är bara ljuset i hissen. Den ser ut så här egentligen och heter Coco, från Rodebjer. Världens mjukaste, älskar den redan.

IMG_7447.JPG

Molly: Vilken fin väska du har! Är på jakt efter en ny, inte pytteliten, som man i nödfall kan knöla ner en kofta eller en bok i. Funkar det med den där? Får man fråga var du hittat den?

Svar: TACK! Den kommer från The Cambridge Satchel Company och jag fick den av mamma när jag fött Arve. Den är 13″ i storleken och rymmer en ipad men inte dator (om man inte har en extremt liten).

Idag har jag allt du ser på bilden i väskan. Det är bland annat solglasögon, plånbok, regnponcho och liten spegel. Jag älskar att jobba med smånecessärer och i den gröna finns ett urval smink, puder, eyeliner, rouge. Den grå med rosa pudlar innehåller värktabletter, binda, våtservetter, hårnålar, hårsnoddar, plåster, linser, sårtvätt, plackers och alvedonsupp för barn. Hoppas du fick ungefär en bild av hur rymlig den är? Googla annars, det finns många som visar filmer och sånt på sina väskor från samma märke.

   
   

Jenny: Hur lägger man in det (intervallerna) i runkeeper tro?

Svar: Välj ny aktivitet och skapa en från scratch liksom. Så här ser min ut:  

 

Hörrni, jag är så glad att ni kommenterar och ställer frågor. Jag har känt mig som en väldigt torr bloggare senaste tiden och uppskattar det verkligen.