Självhatet

Idag gick jag ut och sprang på förmiddagen, fast jag avskyr att springa tidigare på dygnet än eftermiddag och fast det var jättevarmt och soligt och jag var sjukt opepp. Det gick så långsamt och jag byggde upp en oerhörd irritation under rundan. På rent självhat sprang jag 1,2 mil, eller sprang och sprang, såg väl ut som en extremt gammal människa alternativt nån slags zombie som hasade fram med sur uppsyn? och irriterade mig på olika saker i samtiden, bland annat egen och andras dubbelmoral. 

Jag håller med Peppe om att det är vansinnigt störande att människor som åtminstone gör något ska bli hårdare dömda än de som skiter i allt (om jag behöver läsa en till artikel om hur feministerna skiter i förtryckta invandrarkvinnor vet jag inte vad jag gör, det är såklart ett superviktigt ämne, men så tjatigt angreppssätt i längden, gör nåt själv då?) men när en inredningsbloggare skriver om hållbarhet i ca vart tionde inlägg medan övriga nio handlar om nyheter på marknaden? Eller när bloggare som flyger tio gånger om året (exempel: en flygresa till Thailand för en enda person – en flygstol – ger lika mycket utsläpp som en genomsnittlig personbil ger under ett helt år) skryter om att hen bara köper ekologiska grönsaker. Ja, sånt sprang jag och störde mig på för att kanalisera all ilska. Fast jag väl mest var sur på mig själv, egentligen. 

Jag brukar alltid lyssna på musik i lurarna, men eftersom det ändå gick så långsamt kunde jag lika gärna testa att lyssna på En varg söker sin podd. Blev då istället upprörd över patriarkatet och Amy Winehouse öde, men hellre det. 

Det är inte helt ovanligt att jag är sur när jag springer. Ibland känns det som om alla som tränar regelbundet är glada hurtisar som går runt och är höga på endorfiner för jämnan. Själv tycker jag att ca fyra av fem pass är mer eller mindre vidriga. Tränar främst för att hjärtat ska må bra, och resten av kroppen. Det är bra för dödsångesten. Men så himla härligt är det knappast, åtminstone långtifrån varje gång. 

När jag kom hem gick vi till sjön, via lunch i centrum, och jag badade för första gången i år. Jag är tokig i att bada men bara om det är rimlig temperatur i vattnet. Det var det verkligen idag, så himla skönt. Barnen var nöjda, alla nöjda. 

Guilty:  

Detta hände nu!

Anna skrev: ”Det här är så obehagligt att jag nästan inte vill berätta det, men jag har varit med om att kolla på tv och se en skugga röra sig över golvet. Det visade sig vara en spindel så stor att den alltså kastade en rejäl skugga – och när jag slog ihjäl den med fjärrkontrollen blev den nedfläckad med spindelblod. Fy!”

Exakt det hände nyss! Minus tv pga råkade kolla en stund på Dobidoo och det var så själsligt dödande (har inget emot lättsam underhållning, obviously, men fixade ej detta) så skulle precis sätta mig med min bok när jag såg något enormt röra sig i ögonvrån. Trodde Arve sparkat ned filten i sömnen. Så var det en Gigantus Husspindelus. Och den kröp under soffan innan jag hann göra något! Har nu försökt lysa med mobilen och dammsuga under soffan samtidigt. Det är nu tomt på leksaker där under och superrent. Men spindeln såg jag ej. Näe att jag ska behöva gå och lägga mig med denna ovisshet? Den rör sig ju så snabbt! Och är vaken på natten? Dras den till ljus? Ska jag behöva läsa på om spindlars beteende nu eller? Uäääää, mamma… 

(Så läser nån nu som har en väldigt sjuk i sin närhet eller något som är hemskt på riktigt? Då säger jag förlåt, men att även futtiga saker kan kännas läskiga när man inte har nåt värre aktuellt.)

Småttingar

Apropå inskolning så skriver Carolina så fint om första lämningen här. Jag tycker inte att man behöver förminska att det är jobbigt för både föräldrar och barn att börja förskola. För en del går det hur lätt som helst, för andra är det tufft en lång tid. Ibland säger man att det är värre för föräldrarna än för barnen. Det stämmer säkert ofta, medan barnen leker och har fullt upp sitter föräldrarna på jobbet med ovisshet och magont. Men även om man måste jobba och barnen måste vara på förskola kan man väl få prata om att det är en jobbig omställning, främst för barnen. Jag tror att många vuxna som skolat in är ganska trötta på eftermiddagen. Alla ljud hela tiden, det snabba tempot när barn i grupp, leker, låter. Det är klart att det är jobbigt för en ettårings hjärna att hantera allt det nya. Samtidigt som det är förstås är himla bra att det finns förskolor, att det finns fantastisk personal som vill jobba med att ta hand om våra barn. Men mindre barngrupper, mer resurser till förskolan. Hur går det med det, egentligen, politiker?

(detta var alltså ett öppet brev till alla politiker som beslutar om storlek på barngrupper?)

Arve 17 månader

Jag hade glömt hur mycket barn förstår när de är ett och ett halvt år. Arve är så rolig! Han svarar ja (m-mm!) och nej (nej eller neeeej!), säger Juni, älg, ko, chips (jag vet, min muta vid bilresor, låter dock ”pysch”) och några andra ord, ropar ”oh-oh” när något händer, räknar ”tå, tå, TREEEE” och är väldigt glad när familjen är samlad. Han är otroligt bestämd, tycker mycket om att bygga Duplo, plocka i och ur saker, gunga. Men allra mest gillar han att kasta stenar i sjön. När han vill gå ut (ofta) hämtar han sina skor och ropar sko! sko! tills man sätter på honom dem, sätter sig i vagnen eller försöker öppna dörren. Han är hemskt gosig och såklart väldigt glad i sin syster. Och nu har han börjat på förskolan.

Inskolningen gick fint, han kändes glad och ganska kavat. Han har olika projekt för sig både inne och på gården, tyvärr går mycket utomhus ut på att få med sig dockvagnen upp på studsmattan eller i rutschbanan, men snart borde även det envisa lilla barnet ge upp de försöken eftersom han blir stoppad hela tiden. Han älskar verkligen att köra runt på saker i små vagnar (unikt barn på så vis). Jag hoppas att han har det bra idag, sin första dag på egen hand, och att de andra barnen är snälla mot honom. Lilla lilla hjärtat, det gick så fort från nyfödd till förskolebarn.

Sprungit med pinne i handen

Jaha, då har jag sprungit en stafett, med pinne i handen och allt. Det var kul men en ganska tung bana in my humble opinion, trodde det skulle vara samma som Vårruset, men den var mer kuperad? Jag sprang i alla fall bara en minut snabbare än då och har ju ändå sprungit några mil sen dess (plus känt stor skillnad på träning) så kände mig inte supernöjd med resultatet. Det var kul i alla fall, att springa i ett lag. Här är jag med härliga kollegor (som jag försökt blurra lite ifall de inte vill vara med).


Nåväl. Jag läste nån tråd om hur folk tränar inför halvmaran och även om jag inte jämför mig med nån som satsar på att få en bra tid utan blir oerhört överraskad om jag ens tar mig runt (maxtiden känns som en utopi eftersom jag gissar att jag halvdör nån gång efter 15 km) börjar jag känna mig lite stressad. I söndags sprang jag 1,2 mil och nu på söndag planerar jag samma sträcka, gärna lite längre om jag mår bra. Just nu har jag endera fått nån förskolebacill eller så är jag väldigt pollenallergisk för känner mig liksom astmatisk i andningen, torr i halsen, snuvig och trött. Oj vad långt jag skrev om detta. Guldstjärna till den som orkade ända hit.

Mina (populär)kulturella höstplaner, hittills

28-29 augusti: Popaganda. Jag ser mest fram emot Angel Haze. Men också Sabina Ddumba, Seinabo Sey, Lorentz, Mapei, äsch, ungefär alla faktiskt. Det ska bli jättekul! 

1 september (en kväll i månaden): Bokklubb. Vin, kvinnor, böcker. 

4 september: Madama Butterfly på Kungliga operan

25-26 september: Bokmässan i Göteborg. 

28 september: Författarsamtal med BARBRO LINDGREN och KAROLINA RAMQVIST. Ja, det är sant. 

15 november: Father John Misty på Berns

Så nöjd med planeringen hittills! 

Tips:

  

Ledig lägenhet/kollektiv?

I slutet av augusti får vi en inneboende under en period. Det är en tjugoåring från Karlstad som ska börja plugga i Stockholm. Hon har tidigare jobbat i London och bott i kollektiv, suttit barnvakt åt sin lillebror i många år och verkar jättegullig på alla sätt. På så vis tror jag att hon kommer att palla livet i en barnfamilj på ett bra sätt och det kommer att bli jättekul för oss. 

Men jag tänker ändå att det är ganska tråkigt att behöva bo i nåns kontor, utan ens en garderob i rummet och vakna av en glad ettåring utanför dörren klockan sex på morgonen vardag som helg, när man ska flytta till storstad, och hoppas för hennes skull att hon hittar en lägenhet inom några månader. 

Så, har nån av er tips på en lägenhet, härligt rum eller plats i kollektiv som blir ledig i vår så säg till. Jag kan gå i god för att det är en ansvarsfull och rejäl person som flyttar in.  

 

The Fall

Nu har vi äntligen hunnit se andra säsongen av The Fall (Netflix). Alla (som pallar att se mord/våld/kvinnohat) måste kolla! Stella Gibson (Gillian Anderson) är en sån favoritkaraktär.  

 
Ikväll har vi sett norska Mammon (SVT) och den känns hittills väldigt lovande. 

Mobilen 

Jag måste skriva om en sak. Förra veckan när vi var i lekparken var det en mamma där med två små barn. Under tiden barnen lekte satt mamman och tittade i mobilen nästan hela tiden. Alltså vi måste skärpa oss med mobilanvändandet! Våra barn är bara små i några år, när de är i tonåren kommer vi förmodligen ångra att vi inte tog tillvara på varje sekund, varje dag. 

SKOJADE BARA. Där fick jag er allt?

Vill rekommendera den här krönikan om mobilsurf och barn: Hur skulle Alfons pappa porträtterats i dag?

(Den där mamman var för övrigt jag, barnen lekte på egen hand och höll på med olika viktiga projekt som att rulla en boll nedför rutschbanan alt att baka sandkakor och jag korrläste texter för jobbet och svarade på mail.)