Tisdag

Mmm, när det känns som om man går till jobbet i mysdress…  

 
Jag ska köpa med fika på vägen för den här veckan är det ett halvår sen jag började på mitt jobb. Jag är så oerhört glad över att jag fick den här möjligheten. Organisation, arbetsuppgifter, kollegor, chefer – allt känns jättebra. 

Efter jobbet ska jag på Release me, på Kulturhuset. 

”Release Me är tillbaka! Höstens bästa after work-häng kombinerar böcker och bar med de mest aktuella författarna i samtal och läsningar. Programledare är som tidigare Mats Almegård. Ny tid för säsongen är 18.00.
Till första tillfället kommer skribenten och redaktören Linna Johansson som äntligen debuterar skönlitterärt, journalisten Duraid Al-Khamisi som skriver självbiografiskt om sin familjs möte med Sverige, Jesper Weithz som återvänder efter kritikerrosade Det som inte växer är döende och Stina Stoor som ger ut sin första novellsamling.”

Och innan dess ska jag svara på alla kommentarer, ursäkta segheten!

Jag klarade det, i alla fall nätt och jämnt 

Det var så kul med halvmaran! Jag hade fått ganska bra uppladdning, Arve sov helt ok natten innan och samma dag jag skulle springa var vi bara hemma, barnen fick kolla på obegränsat med teve och förutom att jag skurade badrummet försökte jag ta det ganska lugnt. Vi vilade middag tillsammans. Sen kom M hem från jobbresa till Karlstad och jag åkte in till stan. Med nummerlappen fastnålad, tidtagningschip på skon och på jättebra humör. Jag var på jättebra humör även på nummerlappsutdelningen denna gång. Skönt. 

 

Det var sånt myller av folk i Kungsträdgården när jag kom fram, kändes mycket härligt att vara en del av det. Jag hade gått på toa på Åhléns så jag kunde gå direkt och lämna in min väska och sen mot starten utan att behöva köa nånstans. 

Eftersom jag vunnit min start i nån Facebooktävling (tack kexchoklad!) hamnade jag i en bättre startgrupp (D) än jag hade anmält mig till själv. Jag ställde mig längst bak till höger i fållan så att jag inte skulle vara i vägen för någon. Sen gick startskottet och jag kände mig ovanligt pigg och stark, lätta ben redan från start. Annars brukar jag tycka att de första två kilometrarna kan vara ganska tunga. 

Efter första tunneln laggade runkeeper och sa att jag sprungit 800 meter mer än jag hade, men jag gissade att jag låg nånstans runt 6.30-7/km och det kändes precis lagom. Jag drack vatten redan vid första kontrollen, som planerat. Jag passerade 5 km på 34:21, lite snabbare än jag hade tänkt men med lätta ben. Det kändes så kul att springa! 

Vid 7 km stod Katarina med familj och hejade på, då blev jag så glad att jag höll på att snubbla på nån upphöjning i gatan hehe. Vikten av att ha nån som hejar på, helt ovärderligt är det.   

  
Sen sprang jag vidare, passerade milen på 1:09:43, jättenöjd med det tempot. Då hade jag druckit sportdryck och vatten vid varje kontroll och ätit en mini-kexchoklad som jag själv hade med mig (hade en pytteliten necessär i handen med dextrosol och två små kexchoklad). Kände mig pigg och fräsch. Andra löpare tjoade glatt när vi passerade milen och det kändes coolt att ha klarat nästan halva loppet. 

Nånstans efter femton km (som jag passerade på 1:47:17, så himla himla nöjd med den tiden, att springa de 5 km på under 38 min när jag bara sprungit mer än en mil tre gånger, kändes bra) så kändes det som om mina ben stelnade till som två krokar. Jag fortsatte springa (sprang hela loppet utom några meter när jag drack vatten) men det gick så sjukt långsamt och i den där backen mot tanto, kändes det som om jag liksom stapplade fram. Helt stum liksom. 

Jag tvivlade aldrig på att jag skulle ta mig i mål och eftersom jag sprungit på ganska bra innan visste jag att jag skulle klara maxtiden, men jag kände mig så avundsjuk på de som kunde springa nedför sista backen, själv fick jag bromsa för det kändes som om jag skulle slå sönder lårmusklerna annars. Ändå var det så himla kul, jag hade inga negativa tankar utan kände mig mest så glad över att jag kommit så långt och närmade mig målet. Dock att sista 6 km tog mer än 50 minuter. 

Sen i alla fall äntligen över mållinjen, kände den där känslan i bröstet som att börja storgråta men vara lite för trött för att orka böla. Jag slutade på totalt 2:39:00. Hurra, på rätt sida om maxtiden! Så glad och stolt. Efter målet fick man kaffe och bulle, det hade börjat regna massor och jag ville inte bli stillastående och stelna till så jag mölade i mig bullen (det smakade ungefär lika bra som mackan efter förlossningen), drog på mig jacka, tog en selfie, drack en gainomax från goodie bagen och ställde mig i den korta kön för att få en stunds gratis massage av Axelssons. Det var så sjukt bra erbjudande (plus bra prioriterat av mig), vilken grej att få massage direkt efter ett lopp. Kände mig helt kär i de två tjejer som försökte lossa upp mina stenhårda lårmuskler och spända vader, skönaste massage jag någonsin fått. 

Sen promenerade jag sakta mot tunnelbanan, åkte hem, tog en varm dusch och hjälpte M att lägga barnen. 

Idag har jag knappt nån träningsvärk eller stelhet, känner mig mest glad och nöjd. Och imponerad av ett sjukt bra arrangemang. Ja, det är dyrt att springa lopp. Men värt varenda krona när allt runtomkring håller så hög klass.  

 
 

Tre konsumtionsrelaterade tips

– Niveas 3-in-1 Micellar Cleansing Water kanske är det bästa budgetköpet i ansiktsrengöring? Jag fick testa en flaska (inlägget är självklart inte sponsrat i övrigt) och blev väldigt överraskad. Använde två bomullspads och fick bort allt smink, även på ögonen. Gillar att den är oparfymerad.


– Butikerna har precis fått in fodrade höst/vinterjackor så behöver man köpa en ny är det perfekt tillfälle. Jag tycker den här från H&M är fin.


– Att köpa böcker på second hand-butiker. På Läkarmissionen i Vällingby finns alltid bra pocket och ofta som nya. 3 för 20, så himla bra pris.

Vardagsmat

Jag är så fruktansvärt dålig på att fota mat så jag borde egentligen inte göra såna här inlägg pga allt ser sjukt oaptitligt ut. Men här kommer i alla fall två väldigt enkla middagar som jag lagat den senaste tiden. 

Den första är lax i ugn. Jag köpte en smaksatt crème fraiche och så lade jag fyra upptinade laxfileer i en ugnsform, saltade, pepprade, lade på några nävar fryst, hackad spenat och bredde över creme fraichen (det tog ca tre minuter). Ugn: ca 20 minuter i 150 grader. Perfekt med bulgur och sallad till. Kanske nån kall sås om man vill. 

Nästa måltid lagade jag på rester. Jag skulle äta middag ensam och hittade lite färs i frysen, en halv fetaost och några bortglömda potatisar plus matlagningsyoghurt i kylen. Jag blandade färsen med ett ägg, mycket peppar, lite salt och stora smulor av fetaosten. Potatisen skivade jag tunt, ringlade över olivolja, saltade och ställde i ugnen på högsta temperaturen. När biffarna var klara i stekpannan var potatisen också färdig. Jag gjorde en tzatziki på yoghurten och åt med överbliven ceasarsallad. Det hade varit fint med några tomater till, åtminstone. Men det fanns inga hemma. Är det restmiddag så är det.  

(Ja, jag tog två gånger.)
 

Människor som…

Så här skrev en tjej som heter Bahareh Andersson på Facebook igår:

”Igår under eftermiddagen fick vi veta att en ström flyktingar var på väg mot Malmö Centralstation från Köpenhamn. Vi var ett par personer på plats som länge väntade på att tågen skulle börja anlända. Tågen var inställda under en stor del av kvällen på grund av en nedriven ledning. Vi hade ständig kontakt med aktivister i Köpenhamn som informerade oss om att bevakningen i Danmark var mycket hård och att det var svårt, nästan omöjligt, för människor att ta sig vidare till Malmö. 
Vi stannade ändå kvar och till slut började tågen rulla in. En familj med fyra små barn och två föräldrar var de första som anlände. Trötta, bleka, uppgivna och framförallt mycket rädda. Därefter anlände familj efter familj, bland andra en trött nybliven mamma med ett spädbarn som endast var femton dagar gammalt. Ingen av alla dessa människor som klev av tågen var den andra lik, men blicken i deras ögon var gemensam för dem alla. De hade tagit sig hit. Överlevt.

Plötsligt strömmade de till. Fina, underbara, änglalika människor från alla håll. Människor som kom för att hjälpa till. Människor från Malmö. Människor från grannkommuner. Människor som kom med vad de kunde avvara. Människor som hälsade små barn välkomna med medhavda gosedjur. Små mjuka luddiga gosedjur som lyckade locka fram leenden i ansikten på barn som precis genomlidit mer än någon människa någonsin ska behöva uppleva. Någon köpte pizza, någon köpte bröd, någon kom med dryck. Plötsligt fanns tio bilar på plats redo att köra människor vidare till varma sängar och mat. Det kliver fram en kvinna som säger till en familj med två vuxna och fyra små barn ”ni kan sova hos mig och min familj inatt”. Människor som öppnar sina hem för andra människor, personer som de aldrig träffat förr. Människor som inte bara öppnade sina dörrar utan även sina hjärtan.

Det är helt riktigt att det går mörka vindar genom vårt land. Främlingsfientliga krafter som sprider hat och rädsla. Det stämmer att de numera har allt för många anhängare. Men…

Jag vill med denna text påminna om den stora kärlek som också finns i det här landet. Jag vill påminna om den stora befolkningsgrupp som aldrig skulle få för sig att rösta på ett rasistiskt parti, som är villiga att kliva fram när det behövs, som sprider medmänsklighet, godhet och kärlek till andra. Vi är fler…..”

Panikångest

En gång för kanske åtta-nio år sen höll jag på att få panikångest när jag körde bil. Jag var i ett förhållande på upphällningen, hade ingen som kunde vakta hundarna när jag skulle åka och jobba natt och kände mig så stressad över olika saker. Men eftersom jag hade kompisar som haft panikångestattacker fattade jag precis vad det var som höll på att hända, körde till sidan av vägen, andades i fyrkant och lugnade mig. Nu menar jag inte att det alltid är så enkelt, men jag tror det är himla bra att stora bloggare skriver om panikångest. För det underlättar väl inte precis att tro att man får en hjärtattack eller så.

Ursäkta

Ibland tänker jag på att det finns några av er som inte är bland mina ”närmast sörjande” men ändå har läst min blogg i nästan alla år. Från 2005 års kändisbilder på Sienna Miller, genom hundtävlingar och tjejfester. Under 2007 års dansande på Koriander minst två kvällar i veckan, festivaler och bröllopsfest. Genom spädbarnstider och inskolningar och flytt.

Och nu handlar typ vartannat inlägg om himla löpning! Alltså jag måste skärpa mig. Igår läste jag en av mina favoriter Denna hagga och kände bara *smileyn som säger GULP*. Alltså jag menar inte att Emma syftade på mig, är förstås inte ensam om detta, men ändå.

Samtidigt tänker jag att mitt förhållningssätt till träningen är ganska ok? Om man nu tänker på hälsostress etc. Jag låtsas visserligen inte att jag tycker att varje löppass är så kul, men jag tror ändå inte att man får intrycket av att min löpning är en del i nån slags bantning eller känns tvångsmässig? Men ok eller inte, det är väl ändå oerhört tråkig läsning. Mitt problem är väl mest att jag aldrig har en agenda för bloggen, jag skriver bara om sånt som jag för tillfället sysslar med eller tänker på. Ibland hundra inlägg om amning, ibland hundra inlägg om tv-serier. Ändå är det så sällan nån som klagar. Tack för det.

I somras träffade jag förresten en jättetrevlig tjej som sa att hon läser bloggen, jag var lite stressad pga vilda barn etc så kände mig oerhört oartig efteråt, frågade inte ens efter hennes namn. Men hej om du fortfarande läser, jag blev jätteglad.

Jaha, hur ska jag knyta ihop det här inlägget nu då, innan det är dags att gå av pendeln? Jag skriver väl bara slut. Det funkade ju på mellanstadiet, i varenda berättelse jag skrev.

SLUT

Om du kan avvara lite till?

budapest5

Läkarmissionen har i flera år jobbat med att hjälpa flyktingar från Syrien i läger i Bekaa-dalen i Libanon. Nu har vi fått en bra möjlighet att kunna hjälpa till i Ungern. Där prioriterar vi just nu att stötta mammor med barn och ser till att de får mat och sjukvård.

Jag vet att de flesta av er redan skänkt pengar till flyktingarna från Syrien, men kanske har någon av er möjlighet att ge några kronor till.

Du kan

Varmaste tack.