Individualiserad föräldraförsäkring

Jämställdhet är ett väldigt komplext ämne och det är svårt att hitta enkla lösningar. Något som visat sig göra stor skillnad är att dela på föräldraledigheten. Men trots att jag verkligen är för att dela lika kan jag inte känna helhjärtat för en individualisering. 

Jag känner väl till argumenten för att staten ska ge varje förälder hälften, de är sunda och rimliga. Ett vanligt är: ”men en delad försäkring innebär ju inte att båda måste vara hemma, bara att staten slutar betala för ett ojämställt uttag.” 

Men där är det något som skaver för mig. Det är såklart sant, men det känns som ett så oerhört vitt medelklassperspektiv. För människor som har det gott ställt funkar det bra att strunta i de tusenlapparna, det kanske ändå blir mer ekonomiskt fördelaktigt att låta en man som tjänar riktigt bra jobba medan hans partner går hemma, obetald? Men jag tänker på de kvinnor som står utanför arbetsmarknaden, som lever med våldsamma män eller har män som helt enkelt vägrar stanna hemma. Hur påverkas de?

Jag menar inte att vi ska låta män som är våldsamma, ointresserade eller sopiga föräldrar på andra vis sätta agendan. Men jag tycker ändå det är viktigt att ta in andra perspektiv, särskilt om man själv är hyfsat priviligerad. 

Jag är också trött på att jämställdheten går så fruktansvärt långsamt och att det alltid går att hitta orsaker som tvingar familjen att låta mannen stanna hemma. Men jag tror att lösningen behöver vara åtminstone lite mer komplicerad. Tyvärr. 

Plötsligt händer det! 

Efter många dagar av en nattmatning vid ett och uppstigning halv fem- halv sex nån gång sov lilla barnet plötsligt hela natten fram till efter klockan sex. Jag var vaken till nästan midnatt så är ändå (tyvärr) inte utvilad idag, men hoppet om att åtminstone ibland få sova lite mer sammanhängande är ändå ganska stort. 

En bra förälder

Häromdagen skrev Peppe att hon ville bekänna att hon inte vet hur man ska vara som mor. Jag blev lite förvånad, den typen av föräldraskap de lever är nämligen norm i mina umgängeskretsar, att inte förändras så mycket av att bli förälder, låta barnet hänga med etc. Dessutom verkar de spendera väldigt mycket tid med sitt barn, som lär sig simma och prata engelska om dagarna. Jag tycker det verkar superhärligt och tryggt att som barn få upptäcka världen på det viset. Men det är klart att man alltid jämför sig med andra föräldratyper.

En dag åkte vi fyra personer i en bil, tre föräldrar och en blivande förälder. Två av föräldrarna (däribland jag) pratade om hur lätt det är att känna sig dålig som förälder. Jag skäms till exempel över att jag inte lyckats ge mina barn bra sovvanor under bebisåldern och att det äldsta barnet lever på flingor, pannkakor och pasta. Men då blev den tredje föräldern så provocerad att hon nästan blev arg. Hon har rest mycket i fattiga områden i världen och sett barn som far riktigt illa. Och så satt vi där, två ganska präktiga föräldrar som försöker göra så rätt vi bara kan och beklagade oss över hur lätt det är att känna sig dålig som förälder? Oh, den satt kan jag säga. På ett bra sätt. Jag skämdes, men blev också glad. Och kommer att bära med mig de orden.

Idag hade en kompis skrivit följande uppdatering på Facebook:

Midsommar, nyårsafton, jullov osv. Jättetrevligt för oss mätta medelklassmänniskor. Jag fick se verkligheten för en liten människa i lördags, å det var inte vackert. Jag trodde att polisen kunde hjälpa till. Nej! Man får ligga o kravla i asfalten redlöst full i Sverige, iakttagen av sitt barn. Så nu säger jag till alla er där ute, ser ni ett barn vars föräldrar är oförmögna att ta hand om sitt barn, AGERA! Å följ upp att detta barn får hjälp! Det är det minsta vi kan göra. För i Sverige får man tydligen utsätta sina barn för sånt här otryggt, vidrigt beteende! Sen kan ju du o jag sluta fundera på om vi är bra nog, om vi bakar tillräckligt ofta m barnen, om barnen fått allt de vill ha osv. För va fan är det, när det finns barn som har medvetslösa föräldrar pga sprit! Jag dömer inte människorna, jag dömer beteendet, å jag inser att det är du o jag som måste ingripa o stoppa när vi ser!

Tänk om jag, istället för att navelskåda mig vindögd på min egen familj och mitt eget föräldraskap istället vidgade vyerna lite? Men i vinter ska jag åka på åtminstone en resa i jobbet och jag antar att det kommer att vara ganska nyttigt.

Midsommar! 

Vi blev bjudna på en perfekt midsommarfest hos vänner som köpt och renoverat ett gigantiskt hus, precis vid Klarälven. Det var massor av barn och hela flocken sysslade med studsmatta, skattjakt och film och det var helt konfliktfritt och idylliskt. Martin körde (bil) så jag fick dricka vin och vi pratade med härliga personer och en av gästerna som är kock grillade högrevs- (och vego)burgare och när Martin promenerat Arve sov han i vagnen och efter det i min famn resten av kvällen. Känner mig så tacksam för att de styrde upp denna härlighet.  

Barnen ser på film 

  

Anna, Martina och jag

 

Hollandia 

Idag fick jag äntligen gå till Hollandia. Det är en restaurang i Karlstad, i Munkens gamla och anrika lokaler. Den ägs och drivs av vår kompis Anna och hennes kille ansvarar för köket (Martin äger också en liten del). Med det sagt: det var så bra! En härlig meny, med två vegetariska huvudrätter som ser helt goda ut. Och desserterna!! Alltså denna:
BANOFFEE BAKED ALASKA
Banan, dulce de leche, vaniljglass och marängtäcke på sockerkaksbotten.

   
  
          

Midsommarplaner

Det var så härligt på bokklubben igår! Jag kan varmt rekommendera Tumi på Linnégatan om man vill testa något lite annorlunda (peruansk restaurang). Vi var rörande överens om att boken var bra, den fick en stark fyra. 

Hälsningar från färgstark men ej färgglad bokklubb på väg hemåt. 

 
Idag är jag så trött att jag känner mig yr, flera sena kvällar med påföljande morgnar där det krävts uppstigning före fem – jag är helt slut. Efter en trevlig jobbdag (med lunch på nya Usine Bistro 38 vid Fatbursparken – så bra!!) slutade jag lite tidigare och så åkte vi till fina Bandängens parklek. Sen åt vi middag på Babas i Högdalen. Mkt trevligt i söderort! 

Martin är borta ikväll så efter att jag borstat barntänder, högläst fyra böcker, lyssnat på Pomperipossa två gånger (finns läskig uppläsning på YouTube) fixat ett extra kvällsmål och borstat tänderna igen på ett barn som blev plötsligt hungrigt, kollat ett stund på Mulan och äntligen fått båda att somna tänkte jag gå raka vägen i säng. 

Men när jag ungefär raglade in i sovrummet upptäckte jag dock en vansinnigt stor hög med ren tvätt på sängen och kom dessutom på att jag rev ur lakanet imorse, utan att bädda nytt. Kände lite för att grina och tänkte lägga bort klädhögen och slänga på ett lakan bara. Men vi ska åka hyfsat tidigt imorgon och jag orkade inte vakna i nån himla röra så jag vek tvätt i ett rasande tempo. Nu har jag smörjt in mig, plockat ur diskmaskinen och slagit in paket och känner mig oerhört duktig. Till saken hör att jag städade och sorterade i kök och vardagsrum mellan ca kl 6-8 imorse. Förhoppningsvis bästa tänkbara förutsättningar för att komma iväg på midsommarfirande på ett hyfsat humör, jag har i alla fall gjort mitt bästa. Och nu ska denna stundtals überperson sova. 

Bokklubbstisdag

Nu är det bara 1,5 vecka kvar till Nike Women’s run 10 km så igår gick jag ut och sprang himla kvart över tio på kvällen. Jag var supertrött så bestämde mig för att springa tio minuter bort och sen vända. Det blir ganska precis 3 km och det kändes lagom eftersom jag behövde duscha och varva ned för att hinna sova åtminstone några timmar innan lilla tuppen började gala glatt. Vilket i morse var kl 4.59.

Ikväll har jag bokklubb och eftersom jag missade förra gången är jag extra glad. Träffa vänner, äta middag, dricka vin och prata böcker och livet. Sånt bra upplägg! Hej hej!

Apropå motionsloppet förresten. Jag fick en himla fin kasse och ett linne när jag hämtade ut mitt startkit. Linnet är liksom aprikosfärgat med brottarrygg och säkert jättesnyggt om man har en löparkropp. Själv ser jag ut som en glad stoppad korv. Igår upptäckte jag att jag inte har fått nån nummerlapp så läste igenom infon. Ok, man fäster chippet vid skon och så ska alla springa med sina linnen/t-shirts.

Det är en jättefin idé egentligen, det kommer vara ett hav av kvinnor med samma överdelar. Men att jag inte får ha nån svart överdel till mina svarta byxor och försöka smälta in i asfalten, så jobbigt. Martin försökte peppa: ”man hejar ju alltid lite extra på dem som ser ut som… stoppade korvar hehe”. Jaja, jag får väl se fram emot att eventuell publik känner en kombination av detta:

Så här fin är i alla fall tygkassen.

Festival: inställd

Arve är i en ganska tuff separationsfas och under helgen, när vi var i annan miljö än hemma, har han så att säga hängt mig i kjolarna, gått efter mig som en gullig liten papegoja och bara ”mamma?” ”mamma?” och storgråtit så tåtarna sprutat när han råkat tappa mig utom synhåll (typ om jag gått till köket).

Det är helt ok när Martin är med honom (tack och lov), men att ha barnvakt just nu känns ganska tufft, inte minst för barnvaktens skull. Förutom att mina föräldrar fick gunga honom nästan oavbrutet i lekparken (då var han glad) när jag var ute och sprang (5 km i torsdags, 10 km i lördags!) så hade jag inte hjärta att lämna honom mer under helgen. Det blev alltså inte en enda konsert för mig.

Kände mig så ledsen för det i lördags natt, bitter liksom. Även om Martin jobbat hårt under helgen har han ändå träffat härliga personer, sett roliga spelningar, gått på efterfest. Jag har istället gått och lagt mig direkt barnen somnat för att orka ta nätterna själv. Det är ju inte Martins fel, men logik hjälper inte mot dåligt humör.

Det som däremot hjälpte: egentid. I söndags morse fick jag väcka min man fast han bara sovit fyra timmar och så susade jag iväg till spa med mamma. Det var en perfekt härlig dag! Och direkt så var liksom balansen återställd. Jag kom tillbaka som en nöjd och glad person, och det blir ju fler konserter.