Tjena hösten 

Jag känner mig så unik: vill åka till skogen och strosa runt i frisk luft, köpa ny kofta, måla om ett rum i en grå nyans med blågröna inslag, använda mörk ögonskugga, tända ljus, mysa med nån pläd, läsa jättemånga böcker, börja med parfym, laga långkok och bjuda vänner på middag. Sa jag att jag dras till vinrött, senapsgult och mossgrönt också?

Nytt, mörkt läppstift – check! 


Sån illamående plutmun?

 

Fredag 

Idag är det jag som hämtar. Med två barn på samma förskola använder jag en Ikeakasse för att dra alla skalkläder, skor och ombyten fram och tillbaka. De har en varsin uppsättning galonisar som hänger på förskolan, och tröjor och byxor. Men det blir ändå en del packning.  

 
Detta var nytvättat igår. Men fint att de är ute mycket och har kul. 

Tillbaks till vardagen 

Flyktingkatastrofen är inte precis slut. Barn dör fortfarande på Medelhavet. Men nu har de som inte ville skriva om ytliga saker för ett par veckor sen återgått till vardagen igen. Och så är det ju. Jag som får berättelser från en helt annan verklighet hela tiden i jobbet skulle väl annars avstå från all flärd utom det mest nödvändiga för att överleva. Lägga allt på att hjälpa människor som inte haft samma tur som jag. Men det gör jag inte.

Poddare jag lyssnar på och bloggare jag läser har äcklats av andra människors ytlighet, hur sopigt det är att Schyffert gör en auktion av en stå upp-grej istället för att bara skänka lite av sina miljoner, eller att det är konstigt hur människor kan blogga om väskor när barn dör på Medelhavet. Jag tänker att det är enklare att bli arg på andra än på sig själv, att vi innerst inne vet att man skulle, borde, kunna göra så mycket mer. Att vi har det så bra. Men så väljer man att fokusera på de som har det ännu bättre. De som skulle kunna göra ännu mer för sina pengar. Så onödigt egentligen. Jag känner mer ”heja Schyffert!”.

Jag är överlag oerhört imponerad av alla som startat insamlingar, oavsett om det är kläder eller pengar. Alla som möter upp flyktingarna, de som erbjuder rum i sina hus, sjukvård, tolkhjälp, skjuts. Småbarnsmammor som står halva nätterna och sorterar avlagda kläder, ibland dåligt sorterade, kanske håliga, smutsiga. Väljer ut de finaste för att ge till människor som tvingats lämna allt. Alla som lägger upp skärmdumpar med sms om att de skänkt 100 kronor. Eller som bara har råd att dela ett inlägg om katastrofen på Facebook. Allt räknas.

En sak man kan göra, om man kan avvara en hundralapp eller mer i månaden, är att bli månadsgivare. Då hjälper man till året om, med de katastrofer som pågår, oavsett utrymme i medierna. Jag menar inte att göra reklam för den organisation där jag jobbar, men från insidan ser man den kompetens och det engagemang som finns. Hur man samarbetar, kontrollerar, utvärderar insatser. Hur varje krona räknas.  Respekten för människan och rättighetsperspektivet, all kunskap om logistik, beredskapen. Jag är så imponerad och om det kändes bra att vara månadsgivare förut, är det inget emot nu.

Regn, hällregn

Ok, det här kanske är min syn på saken, och därmed inte helt objektivt. Men jag tycker att vår tillvaro blir väldigt härlig och harmonisk när min man anstränger sig lite extra och är liksom proaktiv. Som om det är receptet till ett lyckligt familjeliv. Ja, men typ? Hehe, jag sa ju att det var subjektivt. 

Men i alla fall. När jag kommer hem och han har hämtat barnen och redan hunnit tvätta + hänga upp galonisarna och lagat mat till dem är det som ett fågelkvitter i mitt bröst. Under såna här perioder (alltså han både lämnar och hämtar ju alltid oftare än jag och lagar mat med mera, men just det där lilla extra, ja, ni vet ju själva hur lite/mycket ork man har i olika perioder) känner jag mig älskad, glad och vill unna honom sovmorgon och egentid och känner att jag själv får det tillbaka och så vidare i en härlig uppåtspiral. 

Det är väl liksom en kombination av att jag känner att vi delar lika och blir mer avslappnad samtidigt som han känner sig produktiv och att vi är i fas, tänker jag mig. 

Det är förresten en grej jag tänkt mycket på, sen jag läste en text hos Petra Krantz Lindgren för hundra år sen (oavsett vad du känner för henne, läs denna, ganska intressant i förhållande till både barn och partner!). 

Jaha, annars i livet då. Jo, Arves inskolning har gått bra, igår hade vi ett inskolningssamtal med hans pedagog och det var skönt att prata igenom hur det gått och hur det känns nu. Vips har vi två förskolebarn. Snart går väl båda i skolan. Livets förgänglighet etc. 

Jag läste den här fina krönikan och kände mig helt sorgsen. Jag är så rädd att jag kommer att ångra någonting när barnen är äldre. Varför lekte jag inte mer med dem och sådär. Det är så lätt att bli sentimental. 

Senare på tunnelbanan låter jag mobilen ligga kvar i fickan och tänker på all tid vi har delat med barnen de senaste tjugo åren. Modiga hopp från en stol till en säng, doften av nybadade barn i en frottéhandduk, godnattsagor som bara måste gestaltas med enmansteater. Jag ser när de står med Harry Potterkepsar och stora tänder och stirrar ut över ett vidunderligt landskap. Hör när de sjunger änglavackert i kör.

Idag har det hällregnat, jag har haft PR-möte i stan, ätit lunch på Vapiano och nu är jag på väg till kontoret. Är sådär lite trött/frusen så jag helst skulle ligga under en filt och se på tv. Men barnen borde somna tidigt ikväll (peppar peppar), då blir det Narcos, tända ljus och tunga ögonlock. 

PS  

 

Tisdag

Mmm, när det känns som om man går till jobbet i mysdress…  

 
Jag ska köpa med fika på vägen för den här veckan är det ett halvår sen jag började på mitt jobb. Jag är så oerhört glad över att jag fick den här möjligheten. Organisation, arbetsuppgifter, kollegor, chefer – allt känns jättebra. 

Efter jobbet ska jag på Release me, på Kulturhuset. 

”Release Me är tillbaka! Höstens bästa after work-häng kombinerar böcker och bar med de mest aktuella författarna i samtal och läsningar. Programledare är som tidigare Mats Almegård. Ny tid för säsongen är 18.00.
Till första tillfället kommer skribenten och redaktören Linna Johansson som äntligen debuterar skönlitterärt, journalisten Duraid Al-Khamisi som skriver självbiografiskt om sin familjs möte med Sverige, Jesper Weithz som återvänder efter kritikerrosade Det som inte växer är döende och Stina Stoor som ger ut sin första novellsamling.”

Och innan dess ska jag svara på alla kommentarer, ursäkta segheten!

Jag klarade det, i alla fall nätt och jämnt 

Det var så kul med halvmaran! Jag hade fått ganska bra uppladdning, Arve sov helt ok natten innan och samma dag jag skulle springa var vi bara hemma, barnen fick kolla på obegränsat med teve och förutom att jag skurade badrummet försökte jag ta det ganska lugnt. Vi vilade middag tillsammans. Sen kom M hem från jobbresa till Karlstad och jag åkte in till stan. Med nummerlappen fastnålad, tidtagningschip på skon och på jättebra humör. Jag var på jättebra humör även på nummerlappsutdelningen denna gång. Skönt. 

 

Det var sånt myller av folk i Kungsträdgården när jag kom fram, kändes mycket härligt att vara en del av det. Jag hade gått på toa på Åhléns så jag kunde gå direkt och lämna in min väska och sen mot starten utan att behöva köa nånstans. 

Eftersom jag vunnit min start i nån Facebooktävling (tack kexchoklad!) hamnade jag i en bättre startgrupp (D) än jag hade anmält mig till själv. Jag ställde mig längst bak till höger i fållan så att jag inte skulle vara i vägen för någon. Sen gick startskottet och jag kände mig ovanligt pigg och stark, lätta ben redan från start. Annars brukar jag tycka att de första två kilometrarna kan vara ganska tunga. 

Efter första tunneln laggade runkeeper och sa att jag sprungit 800 meter mer än jag hade, men jag gissade att jag låg nånstans runt 6.30-7/km och det kändes precis lagom. Jag drack vatten redan vid första kontrollen, som planerat. Jag passerade 5 km på 34:21, lite snabbare än jag hade tänkt men med lätta ben. Det kändes så kul att springa! 

Vid 7 km stod Katarina med familj och hejade på, då blev jag så glad att jag höll på att snubbla på nån upphöjning i gatan hehe. Vikten av att ha nån som hejar på, helt ovärderligt är det.   

  
Sen sprang jag vidare, passerade milen på 1:09:43, jättenöjd med det tempot. Då hade jag druckit sportdryck och vatten vid varje kontroll och ätit en mini-kexchoklad som jag själv hade med mig (hade en pytteliten necessär i handen med dextrosol och två små kexchoklad). Kände mig pigg och fräsch. Andra löpare tjoade glatt när vi passerade milen och det kändes coolt att ha klarat nästan halva loppet. 

Nånstans efter femton km (som jag passerade på 1:47:17, så himla himla nöjd med den tiden, att springa de 5 km på under 38 min när jag bara sprungit mer än en mil tre gånger, kändes bra) så kändes det som om mina ben stelnade till som två krokar. Jag fortsatte springa (sprang hela loppet utom några meter när jag drack vatten) men det gick så sjukt långsamt och i den där backen mot tanto, kändes det som om jag liksom stapplade fram. Helt stum liksom. 

Jag tvivlade aldrig på att jag skulle ta mig i mål och eftersom jag sprungit på ganska bra innan visste jag att jag skulle klara maxtiden, men jag kände mig så avundsjuk på de som kunde springa nedför sista backen, själv fick jag bromsa för det kändes som om jag skulle slå sönder lårmusklerna annars. Ändå var det så himla kul, jag hade inga negativa tankar utan kände mig mest så glad över att jag kommit så långt och närmade mig målet. Dock att sista 6 km tog mer än 50 minuter. 

Sen i alla fall äntligen över mållinjen, kände den där känslan i bröstet som att börja storgråta men vara lite för trött för att orka böla. Jag slutade på totalt 2:39:00. Hurra, på rätt sida om maxtiden! Så glad och stolt. Efter målet fick man kaffe och bulle, det hade börjat regna massor och jag ville inte bli stillastående och stelna till så jag mölade i mig bullen (det smakade ungefär lika bra som mackan efter förlossningen), drog på mig jacka, tog en selfie, drack en gainomax från goodie bagen och ställde mig i den korta kön för att få en stunds gratis massage av Axelssons. Det var så sjukt bra erbjudande (plus bra prioriterat av mig), vilken grej att få massage direkt efter ett lopp. Kände mig helt kär i de två tjejer som försökte lossa upp mina stenhårda lårmuskler och spända vader, skönaste massage jag någonsin fått. 

Sen promenerade jag sakta mot tunnelbanan, åkte hem, tog en varm dusch och hjälpte M att lägga barnen. 

Idag har jag knappt nån träningsvärk eller stelhet, känner mig mest glad och nöjd. Och imponerad av ett sjukt bra arrangemang. Ja, det är dyrt att springa lopp. Men värt varenda krona när allt runtomkring håller så hög klass.  

 
 

Tre konsumtionsrelaterade tips

– Niveas 3-in-1 Micellar Cleansing Water kanske är det bästa budgetköpet i ansiktsrengöring? Jag fick testa en flaska (inlägget är självklart inte sponsrat i övrigt) och blev väldigt överraskad. Använde två bomullspads och fick bort allt smink, även på ögonen. Gillar att den är oparfymerad.


– Butikerna har precis fått in fodrade höst/vinterjackor så behöver man köpa en ny är det perfekt tillfälle. Jag tycker den här från H&M är fin.


– Att köpa böcker på second hand-butiker. På Läkarmissionen i Vällingby finns alltid bra pocket och ofta som nya. 3 för 20, så himla bra pris.

Vardagsmat

Jag är så fruktansvärt dålig på att fota mat så jag borde egentligen inte göra såna här inlägg pga allt ser sjukt oaptitligt ut. Men här kommer i alla fall två väldigt enkla middagar som jag lagat den senaste tiden. 

Den första är lax i ugn. Jag köpte en smaksatt crème fraiche och så lade jag fyra upptinade laxfileer i en ugnsform, saltade, pepprade, lade på några nävar fryst, hackad spenat och bredde över creme fraichen (det tog ca tre minuter). Ugn: ca 20 minuter i 150 grader. Perfekt med bulgur och sallad till. Kanske nån kall sås om man vill. 

Nästa måltid lagade jag på rester. Jag skulle äta middag ensam och hittade lite färs i frysen, en halv fetaost och några bortglömda potatisar plus matlagningsyoghurt i kylen. Jag blandade färsen med ett ägg, mycket peppar, lite salt och stora smulor av fetaosten. Potatisen skivade jag tunt, ringlade över olivolja, saltade och ställde i ugnen på högsta temperaturen. När biffarna var klara i stekpannan var potatisen också färdig. Jag gjorde en tzatziki på yoghurten och åt med överbliven ceasarsallad. Det hade varit fint med några tomater till, åtminstone. Men det fanns inga hemma. Är det restmiddag så är det.  

(Ja, jag tog två gånger.)
 

Människor som…

Så här skrev en tjej som heter Bahareh Andersson på Facebook igår:

”Igår under eftermiddagen fick vi veta att en ström flyktingar var på väg mot Malmö Centralstation från Köpenhamn. Vi var ett par personer på plats som länge väntade på att tågen skulle börja anlända. Tågen var inställda under en stor del av kvällen på grund av en nedriven ledning. Vi hade ständig kontakt med aktivister i Köpenhamn som informerade oss om att bevakningen i Danmark var mycket hård och att det var svårt, nästan omöjligt, för människor att ta sig vidare till Malmö. 
Vi stannade ändå kvar och till slut började tågen rulla in. En familj med fyra små barn och två föräldrar var de första som anlände. Trötta, bleka, uppgivna och framförallt mycket rädda. Därefter anlände familj efter familj, bland andra en trött nybliven mamma med ett spädbarn som endast var femton dagar gammalt. Ingen av alla dessa människor som klev av tågen var den andra lik, men blicken i deras ögon var gemensam för dem alla. De hade tagit sig hit. Överlevt.

Plötsligt strömmade de till. Fina, underbara, änglalika människor från alla håll. Människor som kom för att hjälpa till. Människor från Malmö. Människor från grannkommuner. Människor som kom med vad de kunde avvara. Människor som hälsade små barn välkomna med medhavda gosedjur. Små mjuka luddiga gosedjur som lyckade locka fram leenden i ansikten på barn som precis genomlidit mer än någon människa någonsin ska behöva uppleva. Någon köpte pizza, någon köpte bröd, någon kom med dryck. Plötsligt fanns tio bilar på plats redo att köra människor vidare till varma sängar och mat. Det kliver fram en kvinna som säger till en familj med två vuxna och fyra små barn ”ni kan sova hos mig och min familj inatt”. Människor som öppnar sina hem för andra människor, personer som de aldrig träffat förr. Människor som inte bara öppnade sina dörrar utan även sina hjärtan.

Det är helt riktigt att det går mörka vindar genom vårt land. Främlingsfientliga krafter som sprider hat och rädsla. Det stämmer att de numera har allt för många anhängare. Men…

Jag vill med denna text påminna om den stora kärlek som också finns i det här landet. Jag vill påminna om den stora befolkningsgrupp som aldrig skulle få för sig att rösta på ett rasistiskt parti, som är villiga att kliva fram när det behövs, som sprider medmänsklighet, godhet och kärlek till andra. Vi är fler…..”