Men tyst nu era grodor!

(Slänger in det här först: Tack för era fina kommentarer om vägen till karriären! Så kul att läsa.)

Nu är det sent på kvällen. Vi lämnade Nkingasjukhuset idag och åkte sex timmar till Mwanza. Här ska vi bo en natt på ett ganska fint hotell vid Victoriasjön (det kostar som ett halvt rum på Scandic) eftersom vi behöver åka till flygplatsen imorgon bitti.

Det var lite vemodigt att säga hejdå till ledningen på sjukhuset och till fantastiska Maggan Edin som har bott och jobbat där till och från i mer än halva sitt liv. Vilket gäng de är och vilken skillnad de gör!

Jag hade till och med nästan vant mig vid att borsta tänderna med fem spindlar i badrummet och sov gott fast hyenorna lät på fältet utanför.

Och jag har fått träffa så många människor jag aldrig kommer att glömma.

Tjejen i gult heter Susan och är 21 år. Både första och andra gången hon var gravid födde hon hemma. Men eftersom bebisarna föddes för tidigt båda gångerna kunde de inte rädda dem i hemmiljö. Susan har tvingats begrava två nyfödda.

När hon blev gravid en tredje gång tog hennes mamma med henne till sjukhuset för att få hjälp att rädda livet på bebisen, om hon skulle föda för tidigt igen. Och nu gick allt bra.

En stolt (och ung!) mormor håller sitt barnbarn, som ännu inte har fått något namn.

Nu ska jag sova under mitt trygga myggnät. Det är ett otroligt liv på de stora grodorna i dammen utanför, de piper faktiskt extremt högt. Hoppas de också ska sova snart. Regner öser ned, det är regnperiod här.

Den här fina ödlan såg jag idag.

Hälsningar från Victoriasjön.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.