Bloggare som bantar

Hur känner du för bloggare som bantar offentligt?

  1. Men Hanna, vilket tröttsamt samtalsämne… kan vi/samhället försöka sluta analysera och bedöma allt kvinnor gör och kanske istället rikta blicken mot en man som omväxling?
  2. Det peppar mig till livsstilsförändringar. 
  3. Jag fattar att offentliga personer också påverkas av samhälle och ideal men skulle uppskatta om de höll tyst om sin bantning, inte minst för att undvika att trigga människor, ex med ätstörningshistorik.  
  4. Couldn’t care less. 

Jag orkade inte fixa ett formulär så man får rösta i kommentarsfältet. 

Jag tänker att man kan reagera lite olika beroende på vilken person som skriver om sin bantning, att man har olika förväntningar på olika bloggare beroende på hur de byggt sitt personliga varumärke. Jag fattar till exempel varför UC fick kritik, medan Jessica Lagergren får pepp. De har sån extremt olika ton och tilltal i sina inlägg. Och också olika målgrupp? 

Och NEJ, jag går inte och funderar på ett samarbete med VV eller nåt sånt. Tycker bara ämnet är intressant. Jag väljer således inte svarsalternativ 1, jag är överlag så ointresserad av vad offentliga män sysslar med i jämförelse med hur intresserad jag är av olika kvinnor och deras förehavanden. 

26 reaktioner på ”Bloggare som bantar”

  1. En stark 3:a från mig – vill jag läsa om bantning/träning så går jag in på bloggar och sajter som ägnar sig uteslutande åt dessa ämnen. De ”vanliga” bloggar jag läser är ju intressanta av helt andra anledningar och då stressar det mig att nås av bantingstips/träningshets även där.

  2. Alltså rent intellektuellt nr 3. MEN är väl helt skadad och är super fascinerad av att följaviktresor och före/efter bilder.
    Att växa upp med mamma och två systrar som alla är supersmala och har svårt för att gå upp i vikt, och själv vara den ”mulliga” (jämfört med dom då) så har jag nog alltid haft en sån dröm. Att jag ska göra en sån där förvandling själv. Försöker jobba på det men det finns där och eggar på den där fascinationen.

  3. Helt klart nummer 3. Tycker folk rent generellt kan hålla käften om vad dom äter om det inte handlar om HALLÅ KOLLA VAD GÖTT! Det finns alldeles för mycket stigma i vad en äter och vem som äter och hur en ska äta så mat har gått från att vara nåt nödvändigt gott till nån form av tävling i självbehärskning. Hatar det.

  4. Tycker det är jättesvårt. Egentligen tycker jag nr.3 för jag är noll intresserad av bantning o pepp till det. Men det kan ju också vara svårt att se ”perfekta” kroppar som tappat i vikt utan att det verkar som att någon förändring gjort. Ytterligare en sån där illusion på sociala medier. Får nog inte fram nått vettigt här i min amningshjärna :/

  5. I grunden 4 även om jag har förståelse för övriga alt också. Bloggare måste få skriva om det de vill och det är ju ”bara” att hoppa över inlägg eller sluta följa om man inte vill läsa. På samma sätt som vissa tröttnar på att läsa bloggar som kommer att handla mest om barn när bloggaren får barn eller mest om en resa när bloggaren reser är det för mig förståeligt att man kan vilja blogga om vikt/träning. OBS dock att jag personligen tycker det sistnämnda är rätt trist läsning och dessutom i efterhand tycker att jag själv kunde ha låtit bli att skriva om vikt som jag gjorde efter min första graviditet. Tycker Instagram är möjligen mer problematiskt än bloggar utifrån vikt/skönhetshets pga bild/utseendefokus.

  6. 3 typ. Jag jobbar på en arbetsplats med 99 % kvinnor, och blir helt tokig på vissas fixering vid vad de stoppar i sig och inte, och jag tror att alla påverkas av kommentarer som ”jag borde ju verkligen inte äta den här bullen” och ”oj, vilken stor portion du får till lunch”. Är livrädd för vad vi skickar iväg för kroppsideal till nästa generation. Har på nära håll sett hur skev kroppsbild barn till ständigt bantande mödrar får.

    1. Åh <3

      Jag tog faktiskt upp detta på mitt medarbetarsamtal igår. Ätstörningskulturen vi har på jobbet. Vi firar relativt ofta olika saker och det är nästan alltid tårta och DÅ kommer kommentarerna. "jag ska bara ta en liiiiten bit" osv. Vi kom fram till att chefen skulle lyssna med lite andra öron under våren och att vi sedan skulle ta upp om det verkligen är så att folk VILL att vi ska köpa tårta varje gång nåt ska firas.

      Och håller SÅÅÅÅ med det där med bantande mödrar och deras döttrar. Min mamma bantade inte (och bantar fortfarande inte) men jag minns jättetydligt EN enda gång när hon skulle göra nån "detox" och bara åt kålsoppa. Jag var 11 år. Nu är jag 36. Det satte ett väldigt djupt minne i mig, så jag undrar verkligen hur det är för barn vars mammor ständigt har olika dieter?

  7. 3. Tycker nog överlag att om man måste skriva om sin bantning, så är det bättre att åtminstone visa ”hela resan” och kanske problematisera det hela, istället för att plötsligt lägga upp en smalbild och skriva hur nöjd man är med sin nya kropp.

  8. 3,5. Alltså både 3 och 4. MEN är ”tacksam” över att när jag i tonåren hade nån släng av bulimi och ortorexi inte hade tillgång till såna här bloggar, sociala medier etc pga att det va längesen. Eller jo lunarstorm och MSN-chatten kanske men det va inte direkt samma grej, hehe. Med den osäkerheten jag kände då, samt var så lättpåverkad, så hade det varit katastrof om jag lätt hade kunnat få tillgång till en anorexi-blogg eller liknande. Det tror jag faktiskt.

  9. Vi pratar lite om det här på Twitter, hur olika bloggare bemöts olika i samma ämne beroende på förväntan och så. jag kan fortfarande inte förstå hur mycket kritik UC fick. Jag läste inte hennes blogg regelbundet när hon fick ner i vikt men av det jag läste så skrev hon mest att hon hade börjat träna, gå mer. Inte ett stavelse om siffror, hur mycket hon vägde nu el så. (Men som sagt jag läste den bara sporadiskt) Sen en dag berättade hon att hon nåt sin målvikt. Åter igen inga siffror i kg el likn. Personligen kan jag tycka att det är mycket mer harmlöst att skriva så än att ta bilder på vågen, lägga upp bilder på den, prata kalorier hit och dit. Så nej, även om hennes läsare förväntar sig något annat får de sätta hennes sätt i perspektiv till hur andra har gjort.

    Nummer 3, att låta bli att skriva om saker eller prata om dom för att det kan trigga någon, nej, jag tycker inte det är ett bra sätt. Det kan man generellt överföra till många ämnen. Ska offentliga sportpersonligeheter el bloggare som skriver om träning sluta med det för att det kan trigga igång personer som lidit av ortorexi etc. För mig är det klart en 4. Couldn’t care less. Men det finns såklart andra ämnen som jag suckar, känner mig stressad el känner mig otillräcklig inför. Men detta är inte ett utav det.

  10. Jag tycker någon slags blandning av 3 och 4. Jag struntar i vad folk gör med sina kroppar och jag vill inte höra om varför de gör det. Men jag mår inte heller bra av att förhålla mig till min kropp hela tiden och bantare är en slags påminnelse om kroppen. Jag avföljer strikt bantare. Tar mitt ansvar alltså :-/

  11. 5. Annat: Tycker att allt är intressant att läsa om hos de livsstilsbloggar jag följer, även ev dieter. Märker att de flesta svarar 3 här och den där triggergrejen går mig helt förbi (men skrämmer mig lite hur allt mer ska tystas ned pga. triggervarningar). Obs! Fattar att jag är lyckligt lottad som inte påverkas negativt av mat, dieter, träning och dylikt.

  12. 1 och 3 även om jag inte tycker du är tröttsam, Hanna. Bantning överlag är problematisk MEN det är ALLTID kvinnor som får kritik i dessa lägen. Om vi bantar, om vi är tjocka och äter massor, om vi visar vår kropp eller om vi inte gör det. Så är det inte för män ALDRIG. Så för min del problematiserar jag hellre runt ettan än klankar på kvinnor som väljer att banta för att samhället skriker åt dem att de inte duger.

  13. Jag vill säga att jag inte bryr mig alls. Men det gör jag. Mer av nyfikenhet om varför. Sen förvånas jag ofta över vilka som bantar. Ofta de som ser ut att ej behöva det. Sen ordet ”banta”. Ryser. Det är så 80/90-tal och fruktansvärt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.