Det är synd om männen

När jag var yngre beklagade sig ofta mina vänner över att det var så svårt att berätta om jobbiga saker för sina pojkvänner. Att deras killar hade svårt för att bara lyssna, bekräfta och finnas där. Istället verkade pojkvännerna uppleva en förväntan om att hjälpa till med att lösa ett problem, och när det inte gick blev de frustrerade och drog sig undan samtalen.

Grejen är att tjejerna knappast ville ha konkret hjälp med att hantera sin jobbiga chef eller sin pappas fru. De ville bara få älta, diskutera, få bekräftelse på att de tänkte rätt.

Och jag vet, det blir extremt generaliserande när man använder sig av upplevda exempel för att driva en tes. Men det får ni leva med.

För just det här var det starkaste med Avicii: True Stories, tycker jagf. Jag såg inte ens hela dokumentären, orkade inte. Men precis som Jessica skriver: ”Att vara rotlös, omgiven av människor som inte bekräftar de känslor du känner. Vilken jävla mardröm.”

Ja, vilken mardröm. Att gång på gång försöka berätta om hur man känner och få så otroligt lite bekräftelse tillbaka. Att allt bara handlar om pengar.

Jag brukar tänka på hur viktigt det är att vi lär, framför allt vår son, att prata om sina känslor. Att sätta ord på hur han känner, att våga vara ledsen, berätta om varför han känner sig arg.

Men jag inser att det är minst lika viktigt att han lär sig att lyssna och bemöta andra och hur de känner. Att på sikt kunna härbärgera både sina egna, och andras, känslor.

Det här kan jag väl inte läsa nog många gånger, ur en artikel i SvD:

Om ett litet barn blir argt eller ledsen är det viktigt att föräldern kan spegla barnets känslor. Det betyder att föräldern är närvarande, lyssnar och härbärgerar barnets känslor inom sig. Med ansiktsuttryck och annat kroppspråk visar man ­empati, att man förstår hur det känns. Med ord sätter man namn på den aktuella känslan. Därmed känner barnet sig sett och hört, skapar ett språk för känslorna och förstår att det inte är så farligt att känna på ett visst sätt. Barnet finner tröst och lugn.

Det går snett i barnets utveckling om föräldern upprepade gånger misstolkar barnets känslor, slätar över dem för att man inte står ut med negativa känslor eller inte klarar av att härbärgera dem, utan blir minst lika arg och ledsen själv. Det får barnet att bli förvirrat, att trycka ned sina egna känslor och bli rädd för dem.

12 reaktioner på ”Det är synd om männen”

  1. Så otroligt klokt! Försöker verkligen göra precis som texten i SvD säger. Och skulle jag få en son skulle jag lägga i växel 100!

  2. Ja, kände exakt så kring dokumentären. Jag läste boken ”Ta det som en man” av Hampus Nessvold också, fint med kille som skriver till andra unga killar om dessa ämnen. Tänker så himla mycket på det här överlag nu innan jag själv blir pojkmamma.

  3. Gawd vad jag fick dåligt samvete nu. Har en nästan-åttaåring härhemma som sparkar bakut hela tiden, är sur, grinig och explosiv i hunöret och det är himla svårt faktiskt att hela tiden spegla henne och härbärgera de där känslorna åt henne😟 Ofta blir jag irriterad och tappar tålamodet.

  4. Har delat ditt inlägg med typ alla jag känner som har barn. Så viktigt!

    Vet inte hur många gånger jag hört ”Du är ju stor pojk nu och stora pojkar gråter ju inte, eller hur?!”. Hörde det senast i helgen när en pappa sa det till sin typ 3-åring. Hjärtat går sönder ändå.

    Min mamma har varit lärare i hela sitt liv och jobbade ibland även med yngre barn och hon säger att hon alltid tyckte det var så jobbigt att höra arga föräldrar fråga sina barn ”VARFÖR gjorde du så där?!” ”VARFÖR var du inte mer försiktig?!” osv. Små barn vet inte varför de gör saker, de blir bara stressade/ledsna av den frågan. Herregud, JAG vet ju inte varför jag gör hälften av alla grejer jag gör…! Hon har i alla fall fått lära sig att man istället kan säga ”Jag ser att du är arg. Vad var det som hände som gjorde dig arg?” Osv. Sen är det ju inte så lätt att vara så pedagogisk alla gånger, men att överhuvudtaget reflektera över det gör skillnad tänker jag.

    1. Så fina tankar och tips från din mamma! Jättesvårt att vara pedagogisk men också en övningsgrej, samt något man behöver bli medveten om. Herregud, alla jag känner som köper hund läser böcker och går kurser men föräldraskapet ska man bara kunna av naturen?

      Jag borde läsa mer, bli bättre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.