Nike Women’s 10 km

I lördags kom min syster Sara hem sent från en konferens i Amsterdam. Hon stressade förbi sin lägenhet, lämnade packningen och tog bussen för att heja och springa med mig en bit när jag tagit mig över tunga Västerbron. Det betydde så mycket, världens bästa hejaklack. På bilden är vi i Italien på semester, Sara närmast i bild. Lillebror Erik sitter förmodligen i sulkyn nedanför med kritvitt hår och runda kinder.

Jag var hemskt opepp innan start. Här är jag på väg hemifrån och känner mig ungefär lika ”rädd” som jag ser ut. Jag är också väldigt stressad för direkt hissen landat ska jag springa mitt snabbaste till pendeln och möta en kompis. Vi missade att det var sommartider i kollektivtrafiken och att det tåg vi tänkt ta inte skulle gå.

Väl på plats i Kungsträdgården var det bra och peppig uppvärmning med Icona Pop (och Erik Hassle) och jag drogs med av alla glada kvinnor som värmde upp. Även om jag personligen inte värmer upp något inför att jogga en mil, sparar hellre på krafterna. 

 Jag började springa i ett ganska snabbt tempo (för att vara jag), försökte hålla en kille i gul tröja i sikte, han var nämligen farthållare för oss som satsade på 70 min.

Eftersom jag gärna springer med mobilen i handen (vill kunna byta låt enkelt) så såg jag Saras sms om att hon skulle hinna fram och heja på direkt efter Västerbron. Det gav extra pepp och jag travade mig längs svängen på väg uppåt bron och förbi flera som börjat gå och vips var jag mitt på bron och på väg nedåt igen. Det värsta var över och ungefär halva loppet kvar.

På upploppet sprang jag så fort jag bara kunde, kände av ljumskar och fogar men det kändes ändå bra. Och jag gick i mål på en tid som kändes helt otroligt bra. Alltså, med tanke på att jag var HELT otränad när jag började springa i april, har hunnit springa 21 gånger sedan dess (totalt 11 mil) och har övervikt motsvarande ungefär en extra femåring att bära på.

Jag är så sjukt nöjd och stolt över mig själv!

Syrran kom och mötte mig vid målgången och efter att jag tvingat i mig en Gainomax och stretchat gick vi och firade med ett varsitt glas vin. Ja, i träningskläder.

27 reaktioner på ”Nike Women’s 10 km”

  1. Så JÄVLA GRYMT! Kanske är för tidigt att fråga, men: hur gör du med springet nu efter loppet? Ska du fortsätta? Stor kram!

    1. Tack fina! Sorry att jag trippelpostat om detta på Insta, FB och här, men så himla skönt att känna att kroppen klarar av något. Ja, jag kollar upp nästa lopp nu. Måste tyvärr ha morot/piska.

  2. Jag vet knappt varför men jag blev tårögd av detta inlägg! Liksom stolt över dig okända människa på internet! 🙂 Och lite pepp på att själv ta upp löpningen igen. För några år sedan anmälde jag mig till Tjejmilen efter att några år i rad sprungit 5 km-lopp. Men jag lyckades aldrig springa en mil i sträck och när loppet kom kände jag mig krasslig och hoppade över det och sen har jag aldrig vågat mig på milen igen och har typ slutat springa helt. Sprang du hela sträckan? Sjukt bra och imponerande isåfall! Jag har på något vis låst mig vid att jag borde klara att springa hela tiden utan att gå något, och det kan jag ju inte och därför känner jag mig alltid lite misslyckad. Dumt. Aja, heja dig! Svinduktigt!

    1. Men gud vad snällt skrivet! Ja, jag sprang hela, vågade inte ens dricka vatten för ville inte komma ur fas. Men då springer jag ju i ett ganska lågt tempo, i vanliga fall mycket långsammare än på loppet. En som kommenterar bloggen ibland skrev så himla bra, att man blir så mycket starkare på ett lopp än på sina vanliga rundor. Och det stämmer verkligen. Kan jag, kan du!! Varmt tack och kram.

      1. Nja jo till viss del stämmer det ju men med tanke på att jag inte ens klarat mina 5 km-lopp (Topploppet) utan att gå en del så är nog en mil utan gångpaus out of the question. Jag behöver nog mer ”jobba på det mentala” och börja lära mig att tycka att milen plus gångpaus är okej det med liksom.

  3. Du är så jäkla bra! Jag tänkte på dig i lördags när jag vaknade och blev så glad när jag läste på FB hur bra det gått.

  4. Kanon! Jag har sprungit en mil en gång och ska springa Tjejmilen. Dags att börja öva igen snart. Blev peppad av detta inlägg!

  5. SÅ sjukt imponerande!! Jag har haft 5km som mål forever. Känner mig alltid ”för tung” för att springa annat än i intervaller men skulle verkligen vilja klara ett mil-lopp någon gång!

  6. Åh vad du är duktig! Så jäkla starkt!
    Vilken grym tid också.
    Min kille säger också att man är snabbare på lopp men då blir jag så nervös. Tänk om jag dras med i början och springer ur fas och tar ut mig helt så jag inte orkar slutföra. Gud, tänker så mycket på hur det ska gå.
    Tänkte att jag ska testspringa slingan mitt race är innan. Så jag vet. Tror det är lite backigare än vad jag är van vid.
    iallafall så pepp att se hur bra det gick för dig!
    Lev på det här länge nu!
    Under timmen på tjejmilen nu då?

  7. Riktigt bra jobbat 🙂 Jag har precis kommit igång att springa själv! Grymt imponerad av tiden! Skitbra ju

  8. (Fortsättning) Jag blir så himla inspirerad av dig och din löpning! Än så länge är jag dålig på att omsätta peppen i handling, men snart så…

  9. Wow Hanna! Så sjukt bra jobbat!!! Blir superpeppad att ta tag i löpning. Hatar liksom att springa, tror mest att det är det mentala ”att det inte händer nöe”… Berätta gärna hur du började ta dig an att börja löpträna!

  10. Så jäkla starkt, blir mycket inspirerad. En mil är så himla långt. Har själv mentala spärrar gällande löpning (kommer från barndomen) men lyckades komma igång med att jogga innan jag blev gravid förra året. Bebisen är snart 3 månader och jag tänker jag ska se ut ett lopp i nästa vår/sommar (tänker långsiktigt heh). Och vara snäll mot mig själv. Jag är liksom mitt eget största motstånd. Och att jogga/springa är liksom den träning jag ser mig ha möjlighet att utöva under småbarnsåren pga så tillgängligt. Tack för inspiration!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.