Jag klarade det, i alla fall nätt och jämnt 

Det var så kul med halvmaran! Jag hade fått ganska bra uppladdning, Arve sov helt ok natten innan och samma dag jag skulle springa var vi bara hemma, barnen fick kolla på obegränsat med teve och förutom att jag skurade badrummet försökte jag ta det ganska lugnt. Vi vilade middag tillsammans. Sen kom M hem från jobbresa till Karlstad och jag åkte in till stan. Med nummerlappen fastnålad, tidtagningschip på skon och på jättebra humör. Jag var på jättebra humör även på nummerlappsutdelningen denna gång. Skönt. 

 

Det var sånt myller av folk i Kungsträdgården när jag kom fram, kändes mycket härligt att vara en del av det. Jag hade gått på toa på Åhléns så jag kunde gå direkt och lämna in min väska och sen mot starten utan att behöva köa nånstans. 

Eftersom jag vunnit min start i nån Facebooktävling (tack kexchoklad!) hamnade jag i en bättre startgrupp (D) än jag hade anmält mig till själv. Jag ställde mig längst bak till höger i fållan så att jag inte skulle vara i vägen för någon. Sen gick startskottet och jag kände mig ovanligt pigg och stark, lätta ben redan från start. Annars brukar jag tycka att de första två kilometrarna kan vara ganska tunga. 

Efter första tunneln laggade runkeeper och sa att jag sprungit 800 meter mer än jag hade, men jag gissade att jag låg nånstans runt 6.30-7/km och det kändes precis lagom. Jag drack vatten redan vid första kontrollen, som planerat. Jag passerade 5 km på 34:21, lite snabbare än jag hade tänkt men med lätta ben. Det kändes så kul att springa! 

Vid 7 km stod Katarina med familj och hejade på, då blev jag så glad att jag höll på att snubbla på nån upphöjning i gatan hehe. Vikten av att ha nån som hejar på, helt ovärderligt är det.   

  
Sen sprang jag vidare, passerade milen på 1:09:43, jättenöjd med det tempot. Då hade jag druckit sportdryck och vatten vid varje kontroll och ätit en mini-kexchoklad som jag själv hade med mig (hade en pytteliten necessär i handen med dextrosol och två små kexchoklad). Kände mig pigg och fräsch. Andra löpare tjoade glatt när vi passerade milen och det kändes coolt att ha klarat nästan halva loppet. 

Nånstans efter femton km (som jag passerade på 1:47:17, så himla himla nöjd med den tiden, att springa de 5 km på under 38 min när jag bara sprungit mer än en mil tre gånger, kändes bra) så kändes det som om mina ben stelnade till som två krokar. Jag fortsatte springa (sprang hela loppet utom några meter när jag drack vatten) men det gick så sjukt långsamt och i den där backen mot tanto, kändes det som om jag liksom stapplade fram. Helt stum liksom. 

Jag tvivlade aldrig på att jag skulle ta mig i mål och eftersom jag sprungit på ganska bra innan visste jag att jag skulle klara maxtiden, men jag kände mig så avundsjuk på de som kunde springa nedför sista backen, själv fick jag bromsa för det kändes som om jag skulle slå sönder lårmusklerna annars. Ändå var det så himla kul, jag hade inga negativa tankar utan kände mig mest så glad över att jag kommit så långt och närmade mig målet. Dock att sista 6 km tog mer än 50 minuter. 

Sen i alla fall äntligen över mållinjen, kände den där känslan i bröstet som att börja storgråta men vara lite för trött för att orka böla. Jag slutade på totalt 2:39:00. Hurra, på rätt sida om maxtiden! Så glad och stolt. Efter målet fick man kaffe och bulle, det hade börjat regna massor och jag ville inte bli stillastående och stelna till så jag mölade i mig bullen (det smakade ungefär lika bra som mackan efter förlossningen), drog på mig jacka, tog en selfie, drack en gainomax från goodie bagen och ställde mig i den korta kön för att få en stunds gratis massage av Axelssons. Det var så sjukt bra erbjudande (plus bra prioriterat av mig), vilken grej att få massage direkt efter ett lopp. Kände mig helt kär i de två tjejer som försökte lossa upp mina stenhårda lårmuskler och spända vader, skönaste massage jag någonsin fått. 

Sen promenerade jag sakta mot tunnelbanan, åkte hem, tog en varm dusch och hjälpte M att lägga barnen. 

Idag har jag knappt nån träningsvärk eller stelhet, känner mig mest glad och nöjd. Och imponerad av ett sjukt bra arrangemang. Ja, det är dyrt att springa lopp. Men värt varenda krona när allt runtomkring håller så hög klass.  

 
 

15 thoughts on “Jag klarade det, i alla fall nätt och jämnt ”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.