Jag vill inte inspirera andra

När jag hade fött Juni sa en gravid kompis ungefär:

”när jag känner mig livrädd för förlossningen tänker jag att jag i alla fall inte är lika rädd som du var, och du fixade det ju” 

Fin komplimang ändå, alltid kan man stötta någon med sin mesighet  <3

Det värsta är att det känns lite likadant med löpningen. ”Kan Hanna så kan jag.” Alltså, jag tycker jättemycket om att skriva om löpning och lopp, dels för att det är kul att få pepp men huvudsakligen för att det är skönt för min självbild, jag har väldigt svårt att se mig själv som en person som tränar.

Men jag vill absolut inte framstå som att jag försöker inspirera andra. Jag tycker inte ens man ska prioritera träning om man är en stressad småbarnsmamma som sover dåligt. För även om träning ger energi på sätt och vis, är det ändå inte återhämtning. Du kan inte träna dig pigg om du inte får tillräckligt med vila och sömn.

b4c454668b4a8de7de1b4221f28c43f7wallpaper_desktop02-e1367846076612noexcuses_1_20131030_1988728265
Jag är allergisk mot sån här ”pepp”, liksom skuldbeläggande, att ingen ursäkt är god nog för att hoppa över ett träningspass. Ja, allt handlar om prioriteringar. Men i vissa faser i livet är rätt prioritering att ta det lite lugnt, att sänka kraven på sig själv.

PS Däremot tycker jag den här är lite fin, försöker ofta tänka så:

be3e7b51b0d6f113378c80464bdd6578

 

7 reaktioner på ”Jag vill inte inspirera andra”

  1. Tänker mycket på sånt här just nu, för jag är så nyfrälst av att vara ute ur småbarnsåren. Jag läste ett gammalt inlägg från min blogg, och MINDES inte ens att det var så här livet var, i flera år? http://www.popjunkien.se/2011/03/27/jattedaligt-blev-jattebra/

    Blir både ledsen och typ arg på mig själv för att jag inte vilade mer. Krävde ensamma nätter oftare etc. Och inte gick på kalas med öroninflammation?!?!

    Det sköna är att man glömmer, det ledsamma är att så många småbarnsföräldrar (=mammor va?) lever det där dubbelarbetande och skuldbeläggande livet i det tysta. Samt förbannar sig själva för att de inte JOGGAR?! Sorry för ej helt relaterad rant, men jag tycker du har en bra poäng.

  2. Jag tycker dina springinlägg är superinspirerande och har själv plockat fram löpskorna efter att ha följt din träning. Du är så tuff som fixat en halvmara och jag skulle vara så stolt över mig själv om jag en dag lyckades med samma grej. Så gôtt att du (på bloggen och Insta) fokuserar på prestation och inte på vikt eller hälsa. Heja, heja!

    1. Men vad snällt skrivet! Jag fokuserar verkligen på prestation, vilket är så konstigt egentligen. Jag började springa mest pga panik för typ fettlever och sånt och nu vill jag bara bli bättre. Måste bara komma ihåg att utgå från mina förutsättningar och inte jämföra mig med andra.. Tack snälla!

  3. Jag springer flera mil i veckan, alltså ca 5 ibland 6. Marathon nästa! Sprang också Stockholm halvmara. Tränar hårt.
    Men du Hanna! Så himla tuff! Förstå mig rätt. Jag tyckte halvmaran var skitjobbig, är så stolt över mig själv. Men för dig måste det ha varit ännu jobbigare. Ändå fullföljde du. Du sprang under mycket längre tid än mig. Nästan som om du sprang mitt lopp och sedan fortsatte en mil till. Är så himla imponerad.

  4. Men du är en inspirationskälla av bara farten när det gäller löpning. Antagligen för att det inte är något du fokuserar på. Men det är så mycket lättare att ta till sig din träning, eftersom du liksom jag jobbar heltid med något helt annat och roddar två barn och ett hushåll plus socialt liv. De som liksom ÄR träning kan jag också bli inspirerad av på sätt och vis, men mest känns det ju ouppnåeligt plus att de oftast jobbar med träning på nåt vis så det blir helt skevt att ha dem som utgångsläge. Jag gillar tanken ”kan Hanna så kan jag”. Tillgängligt, realistiskt och uppmuntrande pepp! Du är ju just nu min största springidol! Who needs Bolt liksom? Fortsätt snälla att blogga om träning mao!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.