Röd i ansiktet

(Inlägg jag skrev i måndags)

Prick klockan sju imorse skickade jag ut ett pressmeddelande jag förberett kvällen innan. Sen gjorde jag pannkakor till frukost eftersom barnen har gympa och fotboll på måndagseftermiddagar och det kändes bra att de fick en rejäl start på dagen.

Jag hann med allt jag tänkt mig på jobbet men åkte hemåt med ett senare pendeltåg än jag planerat. Vid Årstaberg ringde Martin. Va, är du i Årstaberg? sa vi båda. Så satt han mot fönstret på prick samma plats som jag, fast spegelvänt. Alla medpassagerare skrattade. Jag blev lite röd i ansiktet och skrattade också.

Martin undrade dock varför jag var så sen, jag skulle väl hämta idag? Arve får nämligen lite panik när vi blir sena (avdelningarna slås ihop 16.30) så vi satsar på att komma 16.20.

Men gud! kände jag och fick stress, tog upp telefonen för att ringa förskolan och be dem förklara för Arve att jag var på väg. Varpå jag ringde till den förra förskolan. Blev förvirrad och bad om ursäkt, ringde till rätt förskola. Medpassagerarna undrade väl vad vi höll på med.

Kom i alla fall bara fem minuter sent och Martin hämtade bilen under tiden. Sen åkte vi till Arves avslutning i Bamsegympan medan Juni tränade fotboll i isande regn.

Och fast jag till och med kommit ihåg att köpa en varsin liten bukett till ledarna som tack för terminen och haft en jättebra dag på jobbet slutade dagen med att jag framstod som världens mest förvirrade person.

Vad väger tyngst i era liv? När ni lyckats med något eller när ni misslyckas eller klantar till det en smula? Jag brukar skämta om det när jag gör något tokigt (skämta inför vänner eller kollegor alltså), eftersom jag tänker att det är underförstått att jag generellt är kompetent och uppstyrd. Men kanske får det mig bara att framstå som förvirrad?

Jaja, ny dag, nya tag.

PS sen hände detta:

19 reaktioner på ”Röd i ansiktet”

  1. Haha, så jäkla kul! 🙂 Både tåg-incidenten och Martins fighting face.

    Min skämtsamma, förvirrade sida trumfar nog den organiserade. Jag har märkt på senare tid att jag skämtar vid inte så bra tillfällen alla gånger, samt att jag använder det som någon försvarsmekanism. Jag har en kompis på sjukhus och det va ganska illa ett tag. När vi pratade i telefon så sa hon ”Ja, det är skit, och nu sitter det en jävla ful fågel och glor på mig genom fönstret!” varpå jag säger ”Jaså, det kanske är dödskorpen som kommer för att hämta dig?!” Fick så dåligt samvete efter….VARFÖR säger jag så? Kan tydligen inte hantera jobbigheter längre…

  2. Det väger absolut tyngst när jag framstår som förvirrad och kufig. Men jag ÄLSKAR att du tänker att det är underförstått att du är kompetent och och uppstyrd. Fan vilken bra inställning.
    Och jag tittar på instabilden ibland och skrattar glatt.
    Ungar gråter för allt. Så känsliga.

  3. Båda dessa händelser inträffade under en och samma helg i vintras, (jag pratar egentligen inte om saken pga är rädd att nån ska ringa soc). Hursomhelst, varsågod: 1) barnet bad mig välja ut en lagom läskig bok från min bokhylla, jag gör så och han börjar läsa. Tio minuter senare kommer han ut och ba: ”mamma, hon jobbar med att runka av män, ska jag verkligen läsa den här?”. Till mitt försvar – det var en spökhistoria och hennes yrke var en ytterst liten del av det hela. Men ja, vi bytte bok.
    2) barnet ber om glögg, jag fixar. En klunk senare meddelar att han glöggen liksom är väldigt varm i halsen och smakar konstigt. Efter det fick han alkoholfri glögg.

    Ridå. (Snälla anmäl mig inte.)

  4. Skämtar sjuukt mkt om att jag är lite misslyckad och saker gåt fel, särskilt på jobb. Tänker att det är bra för att sänka prestationskrav osv. Men inser ju att det också är ett sätt att inte få folk att förvänta sig nåt pga är rädd att misslyckas. Dumt egentligen, det är bra att skämta men borde ta mig själv på större allvar.

  5. Funderar mycket över det med framgång och misslyckande just nu. Har en tendens att få ångest när jag misslyckas och därför, som nåt slags försvar, försöka komma över det så fort som möjligt. Å andra sidan, när jag verkligen lyckas med något som jag planerat och genomfört, något som var lite på gränsen för vad jag känner mig säker på, så försöker jag verkligen vila i den lyckade känslan men det är svårt. Jag vet inte om detta har med mitt ganska höga grundtempo att göra eller om det beror på det uppskruvade tempot i arbetslivet och vardagen. Kanske fler som känner så? Frustrerande, för jag tror verkligen att man bör reflektera över både med-och motgångar för att lära sig och utvecklas.
    Jag tänker mycket på det när jag är med barnen, att stanna upp och som du citerade ”härbärgera känslor” och inte släta över. Även försöka njuta av harmoniska stunder, osammanhängande små berättelser, mjuka armar runt min hals. Men.
    Vardagen suger musten ur mig, känner jag. Tvätten, disken, hinna till skolan, packa väskor, vad ska vi äta, vem ska handla, fotbollsmatch på lördag, fyller mormor år nu igen, hinna njuta, hinna se varandra, bilen ska tvättas, BVC på tisdag och kan du hämta om jag tar det, torktumlaren trasig, var är alla fingervantar och fyraåringen som vägrar ha annat än shorts, föräldramötet och jobbmöte, vem packar matsäck OSV OSV I EVIGHET. Är ju ingen unik snöflinga precis. Men min man sa att folk tittar på tv mer än någonsin, men ingen har tid att engagera sig i samfälligheten och i år blir det ingen brasa på valborg för ingen hade tid att ställa upp som brandvakt.

    Vad var det du frågade nu igen?

    1. Men tack för denna kommentar, så mycket liknande tankar som jag har… Framför allt om att vila i den lyckade känslan och i fina stunder.

      Plus så deppigt när det ideella engagemanget dör ut…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.