Alla våra barn 

Jag är den där mamman som arrangerar barnen i en kö till rutschkanan och säger till eget och andras barn att ta det lugnt med småttingar etc. Antar att det räckte att jobba i skolvärlden i några år för att bli bekväm i den rollen? Och ja, egna barn – andras ungar gäller väl mig också. Men att det finns vuxna som inte tycker att det är självklart att stanna när de ser ett ensamt barn vid vägkanten mitt i natten. Eller hur det kan finnas så många berättelser om barn som far illa, där vuxna sett men inget ingripit? Det är helt ofattbart. Om man misstänker att barn far illa på riktigt så kan man (ska man!) göra en orosanmälan. Och ingrip hellre en gång för mycket än för lite, om du ser något som känns fel. Oavsett om det är en tvååring som blir av med spaden eller en femåring som kommit ifrån sina föräldrar på Ikea. 

Slut på meddelande! 

7 reaktioner på ”Alla våra barn ”

  1. Jag har också spenderat några arbetsår i skolvärlden och det sätter sina spår, helt klart. Det händer då och då att föräldrar ser förvånade ut när t ex deras lite större barn blivit upplyft, placerat i en gunga och fått fart medan de hämtat småsyskonet som gjort annat. Jag tycker att det är lite konstigt, att inte hjälpa ett litet barn med något enkelt när en ändå står där precis bredvid.
    Jag jobbade mest på högstadiet och det sitter i det också, när jag ser tonåringar ute på stan på helgkvällar så blir det automatiskt att jag kollar dem lite extra. Hur mår de? Om de ska åka med min buss så är det ytterst sällan som någon inte får åka med även om det saknas pengar på busskortet. Jag tänker att det är bättre att de åker med och kommer dit de vill än går och dräller och hamnar fel.

  2. Åh vad bra skrivet! Sen jag började jobba natt på akutmottagning så har jag gjort orosanmälan till soc (måste enligt lag) ca 2ggr/vecka där det misstänks att minderåriga barn far illa på ett eller annat sätt (vanligast att föräldrarna är packade och skadade på något sätt och vill ”gå före kön” pga barnet/barnen är ensam hemma typ). Blir lika ledsen varje gång.

  3. Jag är sån där som hittar borttappade barn. En gång hittade jag en unge på Stockholmsmässan som stod och gallskrek med en popcornsburk i handen. En massa människor runt, ingen som frågade barnet om hen hade tappat bort föräldrarna. Jag plockade upp ungen i famnen och traskade iväg mot enda stället jag visste att det fanns vakter, ingången. Kändes som om jag höll på att stjäla barnet. Men vi hittade informationsdisken o de ropade ut vart ungen fanns o familjen återförenades strax efter. Skönt. Har även hittat barn på ICA som sett väldigt ensamma och vilsna ut o hjälpt dem hitta föräldrar.

    Kanske ett sommarjobb på dagis i femtonårsåldern åxå räcker för att man ska ha såna spröt ute?

  4. Jag har tappat alla artighetsfasoner och ingriper också alltid. Folk blir Ibland obekväma men jag tänker inte sitta på ålderns höst och ångra att jag inte gjorde något. Jag ”uppfostrar” också släktingars barn en del vilket inte alltid är poppis. Men att ha hyfs redan som barn och ungdom är något jättebra och som kan ge massa fördelar i livet. Till exempel brukar jag påpekat vänligt men mycket bestämt för släktingars barn att en säger TACK (när en får en present – vilket vissa inte gör) och att en inte sticker ned fingrar eller händer i framdukad mat hursomhelst – i båda situationerna har vuxna i närheten försökt ”skoja bort” situationen eller bortförklara varför barnet gjort som hen gjort. Jag tycker sådana vuxna är taskigt mot barnen som på så vis inte lär barn hur en beter sig artigt och vettigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.