Fråga Hanna (del 1 av 3)

Tack för alla frågor! Delade upp dem efter ämne och svarar på så många jag hinner ikväll, tar resten imorgon!

KONSUMTION/KLÄDER ETC.

Emma: Vad ska jag köpa för väska? Vill ha en crossbody och gärna i mocka, max ca 5000 kronor.

Svar: The Bo Bardi av Bukvy? Fast jag skulle satsa på den blå. (Förresten, vad sjukt det är när man aldrig hört om ett märke och sen ser det ”överallt”.)

 

Jessica: Som nybliven hundägare som snart kliver in i hösten: praktiska, snygga och vätetåliga kängor? Har du något gött förslag?

Svar: Under förra årets Way Out West blev mina docs så blöta att de fortfarande var genomsura kvällen efter. Martin var dock helt torrskodd i sina Blundstones så jag gick raka vägen till Naturkompaniet och köpte mig ett par. Älskar dem.

Medicin (lol!)

Sara: Varför får man ibland som kramp när man bajsat? I självaste rumpan alltså.

Svar: Jag antar att du inte syftar på proctaglia fugax som bland andra Pernilla Wahlgren är drabbad av utan tror det beror på att du varit för snabb på toan så att tarmen inte riktigt har hunnit med. Ta det lite lugnare om det går.

karriär

Mari: Visst är du någon form av kommunikatör/informatör? Vad har du för utbildning. Är det galet att skola om sig när man som jag är 36 år?

Svar: Jag har pluggat ett kommunikatörsprogram på universitetet.

NEJ, verkligen inte galet. Du ska väl jobba i minst 30 år till, kanske 35. Men om jag vore 36 och hade råd att ta lån (?) skulle jag ta en genväg genom att köpa den här utbildningen på Berghs och satsa på att få en bra praktikplats som ger jobb, efteråt. Om du inte älskar det klassiska studentlivet förstås, då är det ju bara att köra på universitet.

Erika: Oh, då ska du få ge mig livsråd! Situationen ser ut som följer: Jag och min man bor i en trevlig stad där även hela hans familj finns (som vi älskar att umgås med). Mitt jobb inom forskning, som jag också älskar, är dock i en annan stad en och en halv timmes resväg bort. Dvs tre timmar pendling om dagen. Liknade jobb finns ej i hemstaden. Min man pendlar också fast åt andra hållet, dock mycket kortare, samt har större förutsättningar att hitta nytt bra jobb. Nu har vi nyligen fått barn och jag är föräldraledig. Men hur gör vi sen!?
1. Jag jobbar kvar, vi bor kvar, vi får antagligen hjälp av farföräldrar med avlastning men jag missar massor av tid med mitt barn.
2. Jag försöker byta jobb till något närmre men som ligger inom ett helt annat område trots att jag egentligen vill fortsätta på det jag har nu.
3. Jag drar igång projekt jätteövertalningskampanj för att få min man att gå med på att flytta samt byta jobb.
4. Alternativ jag inte kommit på än pga låst i mitt tankemönster!?

Svar: Åh gud vad svårt. Om du hade haft ett mindre coolt jobb (jag är imponerad av typ allt inom forskning) så hade jag rekommenderat att du förhandlat med din arbetsgivare och fått jobba hemifrån 1-2 dagar i veckan men jag antar att du behöver tillgång till nån form av lab eller data eller så?

Jag vet verkligen hur det är att pendla till jobb, har visserligen bara en dryg timme enkel resa, men ändå.

Här är mina fem ören: Jag tycker verkligen att du ska jobba kvar och se om det går att få till nån bra lösning efter föräldraledigheten.

Måste du vara på jobbet 8 timmar om dagen eller kan du typ läsa in någonting under pendlingstiden? Det är så olika kultur på olika arbetsplatser. (Förlåt idiotiska frågor men har ju inte koll på din arbetssituation.)

Har du möjlighet att jobba 75%? Då kan du vara ledig en dag i veckan och gå en halvtimme tidigare/komma senare övriga dagar. Det bästa vore ju om din man också kunde gå ned i tid så en kan lämna ”sent” och en hämta ”tidigt”, min erfarenhet är att det inte känns lika tufft att missa tid med barnet om man vet att hen har det bra med den andra föräldern. Och med all vab och planeringsdagar på förskolan osv så får man faktiskt ganska mycket tid med barnen ändå.

Men om det känns för tufft så röstar jag på att ni testar att flytta närmre ditt jobb och att din man byter jobb.

Hejar verkligen på din forskarkarriär!

Jenny: Hur mycket av din arbetstid använder du till att jobba och hur mycket fulsurfar du?

Svar: Ingen aning! Ska seriöst försöka klocka detta nån dag. Men en del surfande ingår i jobbet och dessutom lägger jag en del ”fritid” på omvärldsbevakning av andra organisationer, på att svara på frågor i våra olika kanaler osv, tänka jobb osv. Har på allvar aldrig haft dåligt samvete för att jag fulsurfat på arbetstid.

Lina: VAD ska jag skriva om i c-uppsatsen? Och VAR ska jag söka praktik?

Svar: Du ska skriva om nåt med det digitala landskapet, många kommunikationschefer har lite dåligt samvete för att de inte orkar hänga med i allt nytt digitalt så det kommer vara bra kunskap när du ska söka jobb. Typ digitalisering i kombination med employer branding? Eller i kombination med internkommunikation? Och du ska praktisera på Karlstads kommun, Konsumtionsverket eller MSB. Eller något av de andra platser där man rekryterar kommunikatörer relativt ofta. Seriöst vet jag tre kommunikatörer som frågat mig om råd ang praktikplats och fått jobb. Det är ju 100% deras egen förtjänst men bara säger… heheheheheheh.

Anonym: Hur ser du på umgänget med kollegor, fikar du alltid på utsatta tider, umgås på konferenser etc eller kör du ibland lite ditt eget race? (Otydlig fråga, men jag kan ibland känna att jag mest är intresserad av själva jobbet, inte så mycket av neutralt småprat på raster – och ibland hellre läser bloggar på toa än fikar🙈)

Svar: Jag dricker inte kaffe eller te så jag går i princip bara på fikarasterna när det är riktigt fika. Sen jag började jobba på kontor har jag varit väldigt ointresserad av fikaraster (det var såklart skillnad när jag jobbade på ex. ICA, då ville jag inte missa en sekund av pausen). En gång fick jag kritik för det på ett medarbetarsamtal! Min chef påpekade att jag inte skulle känna att jag var duktigare än nån annan för att jag satt kvar framför datorn när det var fika och att rasterna var en viktig del av dagen. Obs, det var för flera arbetsplatser sen. Älskar mina kollegor men jobbar hellre in fikarasterna än att sitta där med ett glas vatten.

Träning

Marie: Hur går det med träningen? Du sprang massa förut. Har du slutat med det eller gör du det i ”smyg: 😀

Svar: Jag tappade det helt nån gång i våras, tyvärr. Mådde väldigt bra av att ha lite bättre kondition så jag skulle vilja börja om igen, men är så trögstartad bara. Att få in träning i ett redan ganska tight schema, komma ihåg att packa träningskläder kvällen innan osv… det tar verkligen emot. Det är dåliga ursäkter och vill man så kan man osv. Men det är mycket enklare att planera in sånt jag tycker är kul än fler ”måsten”.

Livet

Jenny: Hur tror du att en utomstående 20-åring, 40-åring och 65-åring skulle se på dels dig och det liv du lever samt se på din familj?

Svar: Så bra fråga. Men jag har tänkt jättelänge och kommer fram till samma svar på typ alla tre… Jag tänker att en del personer tycker att det är härligt att vi bor nära stan och gör olika saker medan andra tänker att det verkar stressigt och att det vore bättre, särskilt för barnen, med ett lugnare liv? 20-åringen tänker endera att det finns hopp för framtiden, att man kan gå på konsert och åka på resor med vänner även om 17 år, men kan lika gärna tänka ”cringe” om nu 20-åringar använder det uttrycket (det kanske finns en åldersgräns på 15 år) och tycker att tant borde sluta leka 25.

Ola: Hur känner du kring att få ihop livet med barn kontra utelivet? Du verkar få till rätt många utekvällar, är det för att ni har grymma barnvaktstillgångar eller för att ni växelkör och kanske inte har så mycket tid i soffan samtidigt du och Martin?

Svar: Vi har precis testat en ny barnvakt (som verkar jättegullig och kompetent) och som vi kan anlita nån gång ibland. Och några gånger om året kommer mina föräldrar hit och tar barnen en hel helg, är så tacksam för det. Men annars växelkör vi mest. Jag vill inte vara borta från barnen mer än i snitt en kväll i veckan och gör gärna kompromisser – som att komma sent till en fest för att kunna lägga barnen innan (då märker de inte ens att jag är borta) eller genom att komma hem tidigt en kväll (som efter konserten igår) och hinna umgås med min man nån timme innan läggdags. Vi har nog fyra ”helkvällar” i soffan/vecka om man slår ut det på ett år. Jag vet inte om det räknas som mycket eller lite?

Nu MÅSTE jag sova, hörs imorgon.

5 reaktioner på ”Fråga Hanna (del 1 av 3)”

  1. Tack för input Hanna! Jag har varit inne lite på samma tankegångar – att pussla med hemmajobb när det är möjligt osv – men tänkt att det kanske varit naivt. Hade ej med VAB och studiedagar i åtanke heller och det får det att kännas lite mer överkomligt. Får testa och se helt enkelt, funkar det inte kan man ju lösa det då istället!

  2. Till Erika: Jag vill bara säga att vänta till efter föräldraledigheten och testa. Jag och min man pendlar båda till våra drömjobb i en annan stad ca en och en halvtimme bort enkel väg och vill bara säga att det går.
    Som forskare borde du kunna vara ganska fri i hur du lägger upp dina tider och i var du jobbar.
    Vi gör så att vi växlar så att en hämtar och en lämnar varje dag, men olika varje dag. Så i snitt lämnar jag tre dagar ena veckan och två dagar andra veckan. På så sätt får man både morgon och eftermiddagstid med barnen och kan hantera möten på jobbet så att det inte märks så mycket att vi inte är fullt åtta timmar på kontoret.
    Sedan jobbar vi båda på tåget – det är nästan två timmar varje dag som är ostörd tid att läsa rapporter och artiklar – sjukt effektivt. Står du i valet mellan att åka kollektivt och köra bil kan det alltså vara värt att åka kollektivt för att kunna kombinera pendlandet med jobb.
    En annan sak vi gör som kanske är den jobbigaste, men som är värt det, är att den som hämtar åker in sjukt tidigt till jobbet (vi är på plats strax efter sju). På så sätt hinner man få mycket gjort trots att vi går från jobbet ca 14.30. En annan sak vi gör är att den som lämnar ändå åker hem ganska tidigt, så att den är ungefär kvart över fem. Så vi äter middag ihop och hjälps åt att natta barnen. Så det blir ändå ganska mycket tid tillsammans.
    En sak vi inte gör är jobbar mycket hemma efter läggning, Vi gör heller inte så mycket annat än jobba och vara med barnen i veckorna. Vi har också strömlinjeformat vårt hushåll – där vi kan spara tid gör vi det (köper maten på nätet t.ex., veckoplanerar matsedeln, har fasta rutiner kring tvätt och städning, vardagsmaten är sådant som går att laga med ganska liten insats etc). Folk i omgivningen kan bli frustrerade på att vi är så rutinstyrda, men det är vårt sätt att få ihop det.
    Ett annat råd är att inte be om ursäkt för att du gör de här valen. Jag pratade med mina närmsta chefer och sa att jag inte ville gå ner i tid, men hade behov av att vara flexibel på det här sättet och lade upp det som så att vi kan väl testa. Funkar det inte så ändrar vi. Och då var de med på tåget. Sedan säger jag sällan att jag ska hämta/lämna barn vid mötesbokningar etc. Jag säger bara att jag inte kan alternativt att jag behöver gå. Tänker som så att män sällan talar om varför de inte kan närvara på saker, så varför ska jag. Och så pusslar vi med kalendrarna. Massor. I mitt jobb behöver jag gå på en hel del möten där jag inte kan styra min tid och min man har sin undervisning (han forskar också 😀) – men vi remitterar scheman och möten med varandra innan vi bokar. T.ex. ber min man vid schemaläggning om att helst få undervisning mellan tio och tre och om det inte går att den ska ligga på antingen förmiddagen eller eftermiddagen. Vet jag om att jag har saker jag inte kan styra över, bokar jag in det med honom så fort jag får reda på det, så att han inte lägger saker där. Etc.
    Det jag vill säga så länge man har ett jobb som inte kräver fysisk närvaro utan är mycket läsa/skriva/mejla går det definitivt att få till det så att man hinner träffa sina barn. Det handlar mycket om att våga testa.
    Just det – när vårt barn gick sitt första år på förskolan gick vi båda ner 90% och var hemma med honom en dag varannan vecka var. (Han var alltså hemma varje vecka) Det kan också vara värt att testa, för att få mer tid tillsammans.

    1. Anna mn: Tusen tack för massa bra tankar! Också betryggande att höra att andra kan få ihop det på något vis ändå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.