IGENKÄNNINGEN!

”Jag börjar klura på hur Mattias ska lösa det hela, så att Märta får lite extra trevligt fredagsmys nu när hon liksom inte är inbjuden på mitt och Majas galej. Hur ska Mattias hinna? När ska han handla allt gott? Vad ska han själv få i sig? Jag presenterar några olika alternativ hur han kan lägga upp det hela. Han verkar ju inte alls ha gjort en utförlig plan??”

Haha, igenkänningen i detta. Han verkar ju inte alls ha gjort en utförlig plan?? – skrattar högt!

Jag irriterar mig dock lite på en kommentar som Louise/Hej hej vardag fått på inlägget. Den handlar om att hon ska börja gå i terapi för att släppa såna här tankar. Men hallå: många såna här kontrollbehov uppstår ju för att kvinnor är uppfostrade att ta ansvar för att alla har det bra och ÄR DET SÅ FEL EGENTLIGEN? Att vilja att andra ska ha det bra, att tänka sig in i andras situation och känna empati? Då tycker jag snarare att somliga pappor kan gå i terapi för att försöka möta mammors behov av att veta att andra familjemedlemmar har det bra.

Louise skriver: Sedan toppar jag hela faderutten med att gå runt och ha dåligt samvete gentemot feminismen. Att jag, som är stolt feminist, inte släpper mer på familjekontrollen och inte är mer självständig och cool.

Kan knappt ens tänka mig tvärtom, att en man går runt och har dåligt samvete för: Att jag, som är stolt feminist, inte gör mer för att min partner ska kunna släppa på familjekontrollen och känna sig mer självständig och cool. 

Nej för feminismen är väl också kvinnors ansvar?

Men ja, som förälder är det såklart svårt när det handlar om ens barn och deras framtid och att vara en GOD FÖREBILD. För jag vill å ena sidan uppfostra Juni till en omtänksam person men samtidigt vill jag inte att hon ska behöva ta mer ansvar för allas välmående än en eventuell partner. Det är mycket enklare med Arve, som pojke och lillebror får man ju bara maximera försöken att göra honom empatisk, omhändertagande och snäll.

Snarare än att lära flickor att vara tuffare/mindre empatiska/ta för sig/inte vara så duktiga borde fokus vara på hur vi ska lära pojkar att vara mjukare. För det skulle ha vinster på så många fler plan än i hemmen, samhälleligt och allt.

13 reaktioner på ”IGENKÄNNINGEN!”

  1. Jag var/är ”jättebra” (om det nu är bra) på det där med att släppa kontrollbehovet kring allt. Utom barnet. Och det är en ganska bra strategi (har dock en man som är projektledartypen så har ju stor hjälp av det!). Typ alltså: ”jaha du har bjudit gäster ikväll, och vad ska vi äta, och allt är jätteostädat och toapapperet är slut och jag kommer från jobbet 19.00. Okej. Skoj! Vi ses!” Eller min favorit: ”Jaha, torktumlat ALLT säger du, inklusive jeans och ylletröjor. Vad fort du måste blivit klar med tvätten!” (Va?!? Är jeansen för små nu??!?!).
    Bra = samma sak händer inte igen och jag slipper gnäll-rollen.
    Men när det kommer till barnet står jag inte ut. Känner att min största lycka är när hon är glad och mår bra och att min största sorg/frustration är när hon inte har det bra. Eller nej, min största lycka är när hon och pappan har det bra tillsammans. Glada och friska båda två samtidigt. Och det har jag dåligt samvete för. Känner att jag bör skaffa hobby eller förverkliga mig själv för att vara en cool (feministisk) människa.

  2. Men å, kände att jag faktiskt måste nämna att min man känner dåligt samvete för att han inte gör mer för att jag ska kunna släppa kontrollen kring barnet. Nog hans största dåliga samvete tillsammans med det faktum att jag tar större ansvar dvs lägger mer tid och energi barnet i stort. Men jag stör mig på det. Eller alltså på att inget händer. Han bara känner sig dålig och att bara gå omkring och vara medveten och besvärad räcker för att han ska vara ”feminist”.

  3. Just av den anledningen är jag glad över att ha pojkar!! Så mycket som jag inte behöver tänka på just för att jag inte uppfostrar flickor… Tror jag hade känt mycket mer press på min roll som både mamma och kvinna om jag hade en dotter. Har inte direkt tänkt på det förut förrän nu!

    1. Vad intressant! Så känner jag med konstigt nog. Att erbjuda empati och mjukhet känns lätt gentemot alla fäller man kan hamna i med tjejer!

  4. Jag håller ju med om mycket ur ett feministiskt perspektiv. I synnerhet de sista styckena. So true! Och jag vet att det ser ut såhär för väldigt många (vilket är en grymt viktig aspekt i den feministiska kampen). Och jag vill verkligen inte att min egna erfarenhet ska förstås som talande för alla. Eller ni vet ”Så är det inte alls, för jag känner en som…”.

    Samtidigt – från kaos-delen/improvisatören i parförhållandet (läs mig) kan jag inte låta bli att önska – låtom oss alla ha mindre förväntingar på hur andra ska lösa problemen. Över lag. På jobbet. I kömpiskretsen. I familjelivet. Som med barnuppfostran – servera inte lösningarna (fast ja, det är ju jävligt svårt). Ofta gör vi ju alla så, i olika sammanhang, med kärlek och omtanke som förtecken. Och omtanke om varandra ska vi ju alla ha, samt försöka så och odla hos våra barn (och ja verkligen – i synnerhet hos pojkarna). Men så många gånger jag kan tänka ”JAG KAN OCKSÅ VARA FÖRÄLDER!!!” (Ja, med tre utropstecken, För typ så känns det ibland. Som att inte vara betrodd. När man är personen i konstellationen som fått rollen som den mindre planerande. Och den andra vill förekomma och hjälpa till.)

    I min ursprungsfamilj är jag däremot projektledare de luxe. Och tycker ibland synd om mig själv. Och tänker ofta ”Vad fan – gå in och ta åt er av ansvar istället för att tycka synd om att jag har så mycket…”. För att jag vet att saker inte löser sig av sig självt. Samtidigt jobbar jag på att backa, för jag hetsgöder mina syskon som jävla lever-gäss och trycker ner färdiga lösningar i halsen på dem. I all välmening. Och det blir ju på något sätt en självuppfyllande profetia. Jag curlar. Och de känner säkert i vissa sammanhang att de ska göra rätt enligt min mall, gör mig nöjd, istället för att välja sin egna väg. Jag skapar osäkerhet.

    Min syrra är väldigt rationell och säger ”Vuxen människa – eget ansvar”. Och så lätt är det ju inte alla gånger. Men FAN vad skönt det är när jag ibland lyssnar på henne. För det är ju ganska sjukt att mina förväntningar och lösningar på något sätt ska vara bättre än de som de själva kommer fram till. Konsekvensen är ju sällan på liv och död. Bara mer eller mindre rätt enligt MINA uppfattningar.

    Ja, det här var ju väldigt långt för att säga – inte släpp kontrollen, inte gå i terapi – men låt oss alla vara med tillåtande mot oss själva och varandra. Puss å kram från Doktor Nyåker.

  5. Jag älskar när andra berättar om de här kontrollbehoven, för då kan jag känna mig så himla nöjd – och lite feministiskt överlägsen sådär, i hemlighet – för jag har inte det minsta av detta. *pöser av självgodhet*

    Men lite mer allvarligt: Jag är uppväxt ensam med en ensamstående mamma och har alltså aldrig behövt se en kvinna förhålla sig till en man i vardagen. Är det därför jag är så obrydd? Eller handlar det om personlighet? Eller båda?

    Jag tänker ganska ofta på det där, för jag har också så lite mammaskuld att det vore oförskämt mot mina vänner som verkligen lider av det att påstå att jag känner någon.

    Det kanske är något fel på mig?!

  6. Så himla mycket intressant här, och en jätteviktig diskussion. Jag håller väldigt mycket med Lina (eller dr Nyåker som hon kallade sig…vet ej vem hon är..?) I alla fall, många gånger så finns det ju faktiskt en föreställning om vad som är trevligt/gött/mysigt enligt mitt sätt att se det och den föreställningen stämmer kanske inte alls. Håll nere förväntningarna. Jag har aldrig, på allvar, bekymrat mig för hur männen (jag har flera pappor till mina barn) ska lösa det när jag är borta (och jag har varit borta en hel del pga jobb/roligheter) eller hur det ska fixa myset så det blir bra när jag är borta och de har alltid haft jättemysigt, fast inte alls på det sätt jag gör det på. Och, jag kan tänka när jag läser detta att ”lägg krutet på rätt saker”…..alltså se till att dela lika på ansvar, arbetsinsats i hemmet etc men släpp den här typen av funderingar för det kommer ju bara stressa sönder dig…men sen inser jag ju att det givetvis inte är så enkelt om man verkligen är en person som funkar så.
    Men, diskussionen i stort är så intressant ur flera aspekter när man pratar om det här med att fler män borde ta ansvar för hur andra mår på det stora hela, att vi inte lyckas lära våra pojkar det när de är små..? Att vi skulle lägga mer krut på det… och att man kan gå omkring och känna sig som en dålig feminist för att man tänker såhär, vad kommer det sig? (kanske kommer sig av mitt inlägg i detta, typ släpp det och sikta på viktigare saker…sorry i så fall) Jag tänker också att kontrollbehov inte är samma som att känna empati för andra i det här sammanhanget utan att man måste inse att det blir inte så som jag hade gjort det men han gör så istället och det funkar det med….

    Men faaan Hanna va babblig jag blev. Och jag vill verkligen inte framstå som cool obrydd men hoppas du fattar vad jag menar…
    Vi måste träffas och prata om detta helt enkelt.
    Kram

  7. Exakt så! Jag fattar inte varför vi ska uppfostra tjejer att bli mer som killar, det är ju killarna som ska bli som tjejerna! Anstränger mig för att uppfostra vår son till att bli så ”tjejig” som möjligt. Ser enbart fördelar med det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.