Kräsna barn 

Ibland när man pratar om föräldraskap kan det hända att nån ursäktar sig med att hen inte har egna barn och kanske därför inte borde ha några åsikter. 

Det tycker jag är synd, såklart man måste få ha åsikter om ämnen man inte har egen erfarenhet av. Dessutom är föräldraskap så individuellt, det är inte precis som om man är proffs för att man själv lever med ett eller flera barn. 

Jag skulle däremot önska en större ödmjukhet hos alla som tycker saker om barn och föräldraskap, föräldrar eller ej. Det är klart man ska få ha ambitioner i sitt föräldraskap – verkligen! Men kanske också inse att de flesta andra också har haft det. Sen blir det inte alltid exakt som man tänkt sig. 

Jag trodde till exempel inte att min 1,5-åring skulle åka hem från lekparken utan skor och strumpor en oktoberdag. Men vad gör man när ungen fått för sig att vara barfota och tar av rubbet så fort man börjat rulla vagnen igen? 

  

Cissi Wallin har ändrat ståndpunkt många gånger genom tiderna, om kropp, bantning och inte minst föräldraskap. Kudos för det! Men det borde väl också ge en viss ödmjukhet? Tydligen inte. Nu skriver hon nämligen:

KRÄSNA BARN? SKYLL DIG SJÄLV!

Själv känner jag att det är svårt att tvinga barn till att utföra grundläggande fysiska behov, som sömn, mat. Man kan göra sitt bästa, ge barnet så goda förutsättningar som möjligt. Men genom enbart bestämdhet få nån att somna eller äta? Svårt. 

Jag var extremt kräsen som barn. Jag äcklades av konsistenser, lukter, hade också lite bacillskräck. Under låg- och mellanstadiet åt jag sällan skolmaten, kanske en knäckemacka och mjölk. Men fast jag var jättehungrig var det ändå ett värre alternativ att behöver äta skolmaten än att ha ett hål i magen. 

Mina föräldrar var ganska stränga runt mat, skulle jag säga. Man fick äta det som serverades, inga alternativ. Flera gånger blev jag utan dessert för att jag knappt smakat på söndagsmiddagen. Hos dagmamman minns jag att jag inte kunde äta ens en sked flingor när hon glömt att jag inte ville ha socker på filen. Alltså, jag svalt verkligen inte och det gick ingen nöd på mig. Men poängen är att det inte hjälpte att låta mig gå hungrig.

Och när det handlar om riktig små barn (ibland även vuxna?) påverkar hunger både humöret och sömnen. 

Skönt när andra ger en mer nyanserad bild. I detta fall, Ebba von Sydow:

Kost och hälsa är ju alltid laddat. Jag hade milt uttryckt en annan bild av hur det “skulle” vara innan jag själv hade en 2-åring och en 4-åring hemma. Puh.

Ta det där med att “de äter, bara de faktiskt blir hungriga“. Hallå, är det bara våra barn som inte alls äter upp paprikan och kycklinggrytan då, utan istället blir jättegnälliga? Visst, det tar inte MYCKET längre tid att rulla egna köttbullar – men ibland har jag liksom inte den tiden, ändå? Och hur är det MÖJLIGT att vår 2-åring kan upptäcka en yttepytteliten laxbit, även om jag fullständigt bäddat in den i mitt godaste potatismos?! Och rynka ihop hela lilla ansiktet och säga “inte gott, mamma”. Jag säger då det. Jag tänker såhär: jag gör så gott jag kan. Barnen är friska, glada och nöjda. Det får vara gott nog. Med vänliga hälsningar från köttbulleträsket.

31 reaktioner på ”Kräsna barn ”

  1. Visste väl att du skulle ha vettigt att säga angående detta. Tack! Håller med dig om allt. Tror hon verkligen att man inte försöker introducera annan mat än pannkaka? (Pannkaka är ju för övrigt min bästa lur-mat där jag faktiskt kan få i honom både ägg och morot hehe)

  2. Var exakt som du när jag var liten! Mina föräldrar var tvärtom väldigt ”coola” kring maten. Vi fick för det mesta bara sånt vi gillade och pappa ställde sig gärna vid spisen om jag ”beställde något”. Hehe. Alltså cissi wallin skriver så mycket strunt. Så mycket åsikter och sedan ”buhuuu alla andra mammor är sååååå DÖMANDE”. Lol.

      1. Gud menade alltså inte att ifrågasätta diagnosen, det var ej ironiska citationstecken, kändes bara dumt att skriva diagnos då jag inte vet om hon själv kallar det så eller inte.

        1. Fattar vad du menar. Kanske är det så. Men cynikern i mig tror dock att det handlar om trafik till bloggen och att det är lättare att skriva den typen krönikor. I mitt fb-flöde rullade även förbi nån krönika av henne om att ”föräldrar måste sluta kolla i mobilen och börja umgås med sina barn!” jisses.

      1. Ja jag äter faktiskt det mesta! Så jag kommer nog köra på samma strategi. Mat ska vara glädje! Eller ingenting. Min pappa blev RASANDE när han fick höra att de försökte tvinga i mig blodpudding i skolan. Det var fint tycker jag. Minns att det kändes så bra när pappa blev arg. 🙂

  3. Det är alltid lätt att tycka saker tvärsäkert om sådant som funkar med barnen.
    Vår son slår oss och har gjort så sedan han var liten. Vet inte alla gånger jag har hört ”säg till en gång på skarpen så slutar han”. Tror ni inte vi har gjort det? Tror ni inte att vi har testat allt? Det är ju samma som att säga ”låt dem gå hungriga så äter de till slut”. Det är enkelt för den som har ett barn som inte strular. Tror inte att det finns några som är större experter på olika ätmetoder än föräldrar med kräsna barn. Precis som vi kan och har testat vartenda förhållningssätt kring barn som slår. Sedan kan det ju vara så att man kan behöva hjälp att bryta situationen med hjälp av någon utomstående, men då ska det ju vara med hjälp av någon som kan utan ett massa tyckande.
    Jag tycker att dietisten Sara Ask är så befriande, just för att hon själv har barn som ”inte äter” hemma.

  4. Det hör väl mer till regel än undantag att barn är kräsna med mat. Och som expertisen säger: låt ungen äta det den vill då. Makaroner i ett år är bättre än att skapa ångest kring maten.

  5. Det finns ju många (mer eller mindre professionella) tyckare. Men en sak som, i alla fall hos mig, utvecklats efter-barn är just ödmjukhet. För att man försöker/gör så gott man kan just nu/inte orkar just nu/väljer den lätta vägen. Och jag kan mycket väl förstå att man serverar pannkaka 7 dagar i veckan om man har barn som matvägrar. Varför skulle man inte? Hur kul blir livet med hungriga/gnälliga barn där varje måltid är en kamp?

    Samma sak med sov-inlägget hos nämnda bloggare. Jag såg antalet kommentarer och orkade inte ge mig in i diskussionen. Men hur många tvångssöver egentligen sina barn? Problemet med sena kvällar för mina två-åringar är att dagen efter blir så j*vla gnällig, eftersom de envisas med att vakna samma tid, oavsett när de somnat på kvällen. Men det är kanske ett pris jag ska vara villig att betala för att inte vara en-sån-förälder-som?

    Kan tycka att nämnda bloggare ofta skriver (kritiska) inlägg som handlar om krav som ställs på föräldrar/mammor etc, men vad är då inte sömn- och matinlägget?

    Generellt kan jag tycka att man borde slappna av lite. Kan inte småbarnsföräldrar få göra vad som krävs för att få en fungerande vardag för just sin familj?

  6. Åh ja, mig lyckades hon också provocera till en lång kommentar.. Och håller med Hanna som kommenterade först, tror de liksom att man bara introducerat pasta, pannkakor och vitt bröd och sedan struntat i resten? Mina har ätit precis allt tills de var två år och sedan i princip vänt över natten till att nästan inte äta någonting. Den äldsta började gilla mat och att testa nytt när han var fem år, håller tummarna att det kan få bli så för mellanbarnet också. Och annars får det gå bra ändå. Vet så många som genom tvång fått osunda relationer till mat, det misstaget tänker jag inte göra i alla fall.

  7. Med reservation för att jag än så länge har ett barn som är lite för litet för kräsenhet (tror jag) kommer jag att tänka på tre saker:
    1. Man ska ju ha så många konfliktområden med sina barn ändå. Sömn, farliga saker, kläder osv osv. Om det nu är så att någon matcurlar sina barn det grövsta, så är det kanske för att man helt enkelt varit klok och sansad och valt sina strider. Jag hoppas att jag är en sådan förälder.
    2. Jag minns också saker jag verkligen äcklades av som barn. Ofta ville jag gärna gilla. Provade ofta men smaken liksom tog över hela munnen. Var ca (ok exakt) 29 innan jag lärde mig äta ost och då hade jag provat några gånger per år i minst 20 års tid. Nu: älskar ost. Är 31.
    3. Pannkaka är väl för farao supermat!?

  8. Wallin är sjuuhuukt provocerande.

    1) skriver ett vasst inlägg
    2) avslutar med frågan ”vad tycker du?”
    3) skriver ett nytt inlägg om samma sak för att påtala att alla andra är så himla elaka/låsta/tröga fast hon eg fått rätt snälla kommentarer.

    Så trött på det (men läser – och förfäras – ändå ibland)

  9. Så himla märkligt, läste den där artikeln tidigare och tänkte…what? Jag har fyra barn, två av dem har gått runt på kanske fem rätter (pannkaka, köttbullar, spaghetti köttfärssås…you know) och två av dem har smakat och tyckt om det mesta som serverats. Jag har ju inte använt någon annan taktik till dem direkt. Vi har nästan alltid ätit lagad middag ihop på eftermiddagen, jag har dukat fram det som finns och försökt få dem att smaka men inte lagt jättestor vikt vid det eftersom jag tänkt att jag inte vill göra en grej av det. Det betyder ju att ibland har de bara ätit ris eller pasta eller inget alls och sen tagit macka eller youghurt. Jag har heller aldrig nekat dem macka eller youghurt eftersom jag inte ser vitsen med att ”straffa ” dem för att de inte äter.

    Pernilla

    1. Hennes svarskommentar hade varit: ”Jamen nu menar jag ju inte dig utan dom föräldrar som BARA lagat köttbullar till sina barn i hela deras uppväxt eftersom dom inte orkar ge barnet olika smakupplevelser. Det är ju dom som jag irriterar mig på. Ta inte åååt dig.”
      HeHe

  10. Oj, nu kom jag på en grej till. Jag har dessutom alltid låtit dem äta efterrätt om det serveras även om de inte ätit mat. Med vänlig hälsning mycket inkonsekvent och slapp mamma.

    1. Och vi har bara efteråt så att jag kan använda det som muta. Om du smakar lite av allt får du efterrätt. Funkar alltid! Och efterrätt kan vara torkade aprikoser. Eller en liten bit vuxenchoklad. Man tager vad man havet. Barnet verkar bli nöjd med det mesta.

  11. Hennes ”journalistik” är i allmänhet väldigt oproffsig och i synnerhet oerhört naiv.
    Hon skiter ideligen i det blå skåpet med sånahär inlägg och bidrar bara till mer mamma- skamming, och det blir bara (för min egen del) svårt att se på henne som en seriös journalist/mediaprofil. Så synd (eftersom jag ändå tyckt att hon varit ganska mkt fem power, nu not so much).

  12. Jag vill ju oftast att E ska smaka, men sen släpper vi det. Jag var lite förberedd sen innan om en rough patch runt 2-3 tills de var 5 eller så då min syrras barn som käkat allt plötsligt ba’ ”nä de e fahlit”. Syster tog det med ro, gav kidsen pannkaka varvat med spagetti och köttfärssås (med planterad morot i) i typ 1,5 år. Sen vände det. För bägge. Min bästis när jag var liten var extremt känslig med maten, hade svårt både för smak och viss textur, hennes päron var väldigt chill, tvingade inte och nu som 33 äter hon allt. De överlever, men lite av det kan nog härledas lite till allmänna hälsohetsen just nu, vi sockerknaaarkar ju våra baaarn, och det känns som högstatus med matglada (fast bara så länge det är eko, sockerfritt, glutenfritt och hemlagat) barn.

    Jag hoppas ju lite att att hennes son kommer krångla lite med maten sen och att han inte blir som jag som glatt smakade på allt och aldrig rynkade på näsan åt nåt annat än avokado och lakrits. Fast då kommer hon ju blåsa upp det hela som hon gärna gör och ”man kan inte påpeka att det kunde varit värre för det är såååå jobbigt för mig” (och nej jag håller med, men hon känns exceptionellt fantasilös och ibland väldigt bortskämd, hur många har möjlighet till barnvakt 1gg i veckan eller ens 1gg i månaden? Jag har så här långt med 5 månaders bebis rätt svårt med egentid öht pga att han konsekvent vägrar flaska osv osv osv)

    Extra roligt när hon ba’ ”sluta skamma kvinnor/mammor/whatever och sen gör hon exakt det”, klättra ur din egen jävligt priviligierade navel nån himla gång tänker jag då.

  13. Men ja. Har barn som haft väldigt svårt att somna och som vi testat så mycket med. Fanns det en knapp hade det ju varit smidigt. Så trött på att alla som har barn som har lätt för att somna/äta/fixa stora sällskap eller vad det nu kan vara utgår från att det handlar om hur just deras sätt varit. Så skönt när man får höra mer om barn som individer. Tror det vore nyttigt om fler tog till sig det, oavsett om man har barn som äter eller ej. Att man pratar om det på ett annat sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.