Och klockan 23.35 ställer jag in saltet och passar på att torka ur lite i köksskåpet

Vi vaknade i mina föräldrars hus imorse, och hade ganska gott om tid innan vi behövde åka. Men mitt yngsta barn är så rädd just nu, främst för att jag ska försvinna. Jag vet inte om det beror på att jag skrämt honom med ”‘nu går vi” när han krånglat in absurdum när vi varit på väg någonstans eller på att jag var borta en vecka i våras eller att han är i en känslig ålder. Det spelar nog in att han varit väldigt förstoppad till och från, det har såklart varit väldigt jobbigt och otäckt för honom. När vi kommit hem från Grekland bokade jag i alla fall en tid hos doktorn och vi fick jättebra förstoppningsmedicin som började verka just idag. Detta kanske är att hänga ut sitt barn men han är tre år och får väl stämma mig när han blir femton om han läser detta inlägg. 

Vart var jag nu igen… jo, vi hade ganska gott om tid men barnet var mig i hasorna hela tiden och jag ville lämna huset i ungefär samma skick som när vi kom och allt tog bara sån tid, handtorka bort svarta fotavtryck på badrumsgolvet, oj där stod nattens vällingflaska, vad behöver jag ha lättillgängligt i bilen och vad kan packas där bak, nej jag har inte packat fler t-shirts, kan du ta en klänning? var lade jag nycklarna?

Samtidigt insåg jag att det bara var mitt fel. Nu är jag stressad för att jag bokat in för många aktiviteter, jag har ju läst om hur viktigt det är att barn får ha det tråkigt så de inte blir stressade, men de ville ju så gärna gå på Dolly Style. Och nu ska vi på barnkalas i Stockholm och man måste såklart inte gå på allt, men barnen vill förstås inte missa kalaset och det passar ju ganska bra att komma iväg i tid när vi ändå ska hemåt. 

Min teori är att män sällan är så självkritiska i sitt föräldraskap?

Nåväl, nu är det sent och jag håller på att packa upp efter helgen och packa ned inför jobbresa och ser på hemmet med kritiska ögon fast det egentligen är ganska välstädat när plockade vi egentligen senast ur böckerna ur bokhyllan och dammade, hur många skor kan man egentligen ha i en hall?

Kan jag bara ge mig själv en break?!

4 reaktioner på ”Och klockan 23.35 ställer jag in saltet och passar på att torka ur lite i köksskåpet”

  1. Ja det är pms:en.
    Du är en jättebra mamma!

    Saker jag gör:
    -Skriker på barnen fast jag vet att set inte fungerar, t o m svär åt dem.
    -Sitter jättemycket (alltså JÄTTEMYCKET) med telefonen.
    -Orkar aldrig gå upp med dem på morgonen, är jättesur när jag inte får sova.
    -badar eller duschar dem typ aldrig.
    -leker aldrig eller sällan med dem.
    -pysslar aldrig eller sällan med dem.
    -tränar aldrig saker med dem t ex räkna, rita huvudfotingar osv

    Men! Jag blir aldrig full inför mina barn. Vi har inga allvarliga konflikter eller våld hemma. Inget missbruk. De får massa kärlek, mat och rutiner. Vi har ordnad ekonomi. De var leksaker. De får träffa och leka med andra barn. Och då är en faktiskt en BRA förälder.
    (Men ja, jag kämpar också med detta.) puss!

  2. Man vill ju förstås bo som man själv trivs, men om det hjälper kan jag säga att vi aldrig har plockat böckerna ur hyllan för att damma varken i föräldrahemmet eller något av mina hem, är 37 år. Stryk det tycker jag. Hoppas du får det stimulerande i Almedalen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.