Om förskoleåren

Fotografen Minna skrev ett så fint inlägg på Facebook. (Det är jag som har fetat vissa stycken, sånt jag tyckte var extra rörande).

”I våras slutade Smilla på förskolan. En sådan självklar del av ens liv, som plötsligt tar slut. Jag minns inte så värst mycket från när jag själv gick på dagis, men jag har ju såklart de gamla gruppbilderna uppe på vinden. 

I april frågade jag därför alla föräldrar i Smillas förskolegrupp om de ville att jag var med och fotograferade under en vanlig dag på förskolan. Så att vi alla kunde få foton på hur barnen lekte, relationerna mellan dem, hur det såg ut i matsalen, vad de tyckte om maten, hur det såg ut i ”deras skog”, när de skrev sina namn med darriga bokstäver, tvättade händerna och korvade på sig överdragsbyxorna. 

Och de två dagarna som jag hängde med de här underbara fem- och sexåringarna var – på riktigt – helt fantastiska! 

Ett gäng roliga, smarta, nyfikna och sammansvetsade barn som nu är spridda i olika skolor i Enskede och de flesta av dem kommer på sikt att tappa kontakten med varandra och bli reduserade till diffusa minnen (talar av egen erfarenhet här…). 

Men nu finns de i alla fall kvar i ett tjockt album hemma hos oss och Smilla kanske inte kommer att ha lika diffusa minnen från förskolan som jag har ifrån mitt dagis.

Om nån i framtiden är intresserad av något liknande på er förskola – så lova att hojta till!!!!”

Juni pratar en del om förskolan hemma. Och det är tydligt att det som alldeles nyss var hennes självklara vardag, en viktig del av hennes verklighet, förvandlats till minnen. Att det redan känns avlägset, att pedagogerna blir allt mer främmande. Från de tryggaste man har om dagarna, till några man nästan är lite blyg inför. 

Det är såklart bara som det ska vara men sentimental som jag är så blev jag alldeles rörd av att läsa Minnas rader. 

Nu har Juni ett nytt gäng, i skolan. Där går två av kompisarna från förskolan. Men de andra, de kommer bara vara allt mer avlägsna minnen av de där åren mellan tre och fem. 

6 reaktioner på ”Om förskoleåren”

  1. Sååå fint! ”gråtemoji”
    Jag var väldigt känslosam sista halvåret så sparade ner bilderna från förskolans ”uppdateringar på nätet” och fotade även på fotona som fanns uppsatta på förskolan. Frågade även om jag fick fota – bara mitt barn – vid t.ex. hans plats.

    Framkallade och det märktes hur mycket mitt barn tyckte om att se ”minnena”.
    Bra idé!

  2. Igenkänning, ett stort steg för hela familjen känns det som! När 5/6-åringarna slutade förskolan fick alla varsitt usb med tusen (överdriver inte) bilder på sig själva som personalen tagit under alla år de gått där. Jättefint! Jag beställde ett album med en del av bilderna som nu finns kvar som minne.

  3. Åh, så fint! Förra veckan fick Sigge en så fin inbjudan i brevlådan av sin gamla avdelning och tre gamla kompisar som fortf går kvar hade skickat med teckningar. Igår var han där i en dryg timme och träffade de andra 6-åringarna varav de flesta börjat på Herrhagsskolan. Det va så fint, jag blev tjock i halsen när jag lämnade honom och var tvungen att gå in på Poppys gamla avdelning och krama pedagog och säga ”GUD VAD STOR DU BLVIVIT!!!” till tre barn som undrade vem jag var… Summan av kardemumman; så fin tradition de har på Vasalunden, att barnen som slutat kommer tillbaka och hälsar på! <3 Jag hörde att de fick sitta och berätta vad deras lärare heter, hur hen set ut och vilken tid de äter mat på den nya skolan. De yngre barnen och de andra åhörarna lyssnade intresserat. Fantastiskt!

  4. Åh jag vet! Jag tar med stora E in när vi lämnar lillebrorsan även fast de inte gick på samma avdelning och hon myser av sitt gamla sammanhang och har frågat om och fått att jag ska hämta lite tidigare så att hon får vara en stund och träffa sina kompisar när jag hämtar lillebror. Häromdagen var hennes klass (ensam från sin avdelning och bara 4 andra från hennes förskola i nya klassen) på biblioteket på den skola några av hennes gamla kompisar nu går på. ”Jag såg X och Y och Z och jag vinkade allt jag kunde och de såg mig och vi vinkade men de kunde inte komma in!” Snörp i hjärtat!!!

    Vilken grej, med foton så. Går Arve kvar så att Juni får se sitt gamla sammanhang något?

  5. Eftersom lillasyster är kvar på föris är storebror oftast med och hämtar/lämnar henne. Han är just nu väldigt nostalgisk och längtar tillbaka och häromdagen uttryckte han sig såhär: ”Jag önskar man kunde vrida tillbaka klockan så att jag och alla kompisarna kunde gå på lupinen igen”. 😢 Lilla hjärtar. Så fin idé med bilderna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.