Självhatet

Idag gick jag ut och sprang på förmiddagen, fast jag avskyr att springa tidigare på dygnet än eftermiddag och fast det var jättevarmt och soligt och jag var sjukt opepp. Det gick så långsamt och jag byggde upp en oerhörd irritation under rundan. På rent självhat sprang jag 1,2 mil, eller sprang och sprang, såg väl ut som en extremt gammal människa alternativt nån slags zombie som hasade fram med sur uppsyn? och irriterade mig på olika saker i samtiden, bland annat egen och andras dubbelmoral. 

Jag håller med Peppe om att det är vansinnigt störande att människor som åtminstone gör något ska bli hårdare dömda än de som skiter i allt (om jag behöver läsa en till artikel om hur feministerna skiter i förtryckta invandrarkvinnor vet jag inte vad jag gör, det är såklart ett superviktigt ämne, men så tjatigt angreppssätt i längden, gör nåt själv då?) men när en inredningsbloggare skriver om hållbarhet i ca vart tionde inlägg medan övriga nio handlar om nyheter på marknaden? Eller när bloggare som flyger tio gånger om året (exempel: en flygresa till Thailand för en enda person – en flygstol – ger lika mycket utsläpp som en genomsnittlig personbil ger under ett helt år) skryter om att hen bara köper ekologiska grönsaker. Ja, sånt sprang jag och störde mig på för att kanalisera all ilska. Fast jag väl mest var sur på mig själv, egentligen. 

Jag brukar alltid lyssna på musik i lurarna, men eftersom det ändå gick så långsamt kunde jag lika gärna testa att lyssna på En varg söker sin podd. Blev då istället upprörd över patriarkatet och Amy Winehouse öde, men hellre det. 

Det är inte helt ovanligt att jag är sur när jag springer. Ibland känns det som om alla som tränar regelbundet är glada hurtisar som går runt och är höga på endorfiner för jämnan. Själv tycker jag att ca fyra av fem pass är mer eller mindre vidriga. Tränar främst för att hjärtat ska må bra, och resten av kroppen. Det är bra för dödsångesten. Men så himla härligt är det knappast, åtminstone långtifrån varje gång. 

När jag kom hem gick vi till sjön, via lunch i centrum, och jag badade för första gången i år. Jag är tokig i att bada men bara om det är rimlig temperatur i vattnet. Det var det verkligen idag, så himla skönt. Barnen var nöjda, alla nöjda. 

Guilty:  

6 reaktioner på ”Självhatet”

  1. Djupt impad men tänker samtidigt att det kan slå över. Träningshetsen är helt sjuk nu och en ska bli bättre, starkare etc. Du måste vara snäll mot dig själv, hjärtat mår säkert helt prima av en 6-km-runda också! träningsskador och framförallt självhat är inte så bra för själen eller just nånting. Kram

    1. Jag lyssnar mkt på kroppen, eftersom jag har övervikt känns det viktigt att inte äventyra knän eller andra kroppsdelar. Jag blir ofta på lika dåligt humör av att ex städa så det är väl bara nån kamp mot inre latmask? Plus känslan av att man kämpar på och ändå är det så mycket kvar, städar ett rum, upptäcker en garderob som behöver sorteras etc. Springer två ggr i veckan, gör så dåliga framsteg. Ja, du vet. Tack ändå för påminnelsen. Kramar

  2. Det går inte att engagera sig i alla feministiska initiativ i världen. Inte heller i alla antirasistiska arrangemang heller eller alla andra projekt som ska göra världen bättre. Men det betyder inte att folk ska få peka finger åt oss och säga ”men öh hur kan du kalla dig XX om du inte hjälper till här”. Man tar slut som människa då om man ska hjälpa alla och allt. Men debatten kring feminism och invandrarkvinnor har handlat om att höga företrädare för uttalade feministiska partier som V förnekar att det existerar och istället skriver debattartiklar där man kallar det där ”generaliseringar och ryktesspridning”, att gå emot egna partivänner som öppenhjärtligt beskriver det som händer när man utsätts för småpåvar och hedersförtryck. Och som feminist väntar jag mig lite mer av ett feministiskt parti än det här. Så ja, jag tar mig friheten att kritisera deltidsfeminister som di Marca som förnekar religiöst och hedersförtryck och delar bra debattartiklar kring ämnet. Som du skriver ovan lackar jag också ur på folk som dömer andra för att de inte gör tillräckligt medan de kanske inte gör något själva alls, men debatten om invandrarkvinnor i socialt utsatta områden i Sverige handlar inte om att orka engagera sig. Det handlar om att kvinnor berättar om en situation som de utsätts för dagligen och som sen förnekas av andra feminister . Och det lackar jag också ut på. Som jag skrev ovan behöver man inte och kan knappast inte heller engagera sig i alla feministiska perspektiv. Men att folk som kallar sig för feminister förnekar andra kvinnors berättelser om förtryck, ja, då tar jag mig friheten att dela in det i andras flöden och kalla dom för vad dom är, deltidsfeminister.

    I övrigt, bra kämpat med träningen. Blir lite motiverad pga dödsångest själv.

  3. Usch, nu kanske jag lät onödigt hård. Men min kritik vänder sig alltså till de som förnekar religiöst och hedersförtryck eller andra problem för att det inte passar in i deras bild. Det är de jag kallar deltidsfeminister. Inga andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.