Tänker ändå på en trea 

Om det kom en fe och erbjöd mig smärtfri sterilisering via ett trollslag just i denna stund skulle jag tacka ja. Jag följer bloggare som just nu går igenom mer eller mindre jobbiga graviditeter med sina tredje barn och efter det väntar sömnlösa nätter och allt slit som det ändå är med bebisar och toddlers. Framför allt de två första åren, tycker jag. Det beror såklart på vilken typ av barn man får och på hur mycket man älskar bebistiden. Och det är såklart otroligt mysigt och gosigt och jag skulle absolut inte vilja ha det ogjort. Dessutom ska man ha barnet resten av livet förhoppningsvis och såklart det är värt några slitiga år om man vill ha tre barn. Eller fyra eller fem. Men jag är så otroligt nöjd med – och tacksam över – mina två barn. Också tacksam för den lite lugnare tiden som infallit, jag tycker att mycket blir enklare när barn fyllt tre. 

Efter middagen (som alla åt för egen hand, utan att spilla mer än några torra flingor på golvet) åkte Martin för att träffa en vän och jag lade mig på soffan med en bok medan barnen roade sig själva. 

Och om ni undrar varför jag tänker en del på det här med ett eventuellt tredje barn är det för att det är en väldigt vanlig fråga hos tvåbarnsföräldrar, särskilt om man närmar sig 40. Och dit har jag 2 år och 7 månader! Man vill ju inte ångra sig när det är för sent. 

34 reaktioner på ”Tänker ändå på en trea ”

  1. Förstår din känsla!

    Just bebistiden är fin tycker jag. Speciellt efter några månader. Glittrande leende och så. Men graviditeterna jag haft… jag kan knappt gå på ett år pga av foglossning. Och… lilla detaljen att min man inte vill ha fler! Vi är ju två i det här.

    Jo, en annan fråga! Har du någon tatuering? Varit sugen på det? Några tankar? Jag tänker på det endel nämligen.

    1. Ja, bebistiden är magisk. Men jag blir lite stressad av att vara ALLT för barnet, dygnet runt. Det är så intensivt. Hoppas din man ändrar sig om du vill ha en trea!

      Jag har inte en enda tatuering. När Arve var liten tänkte jag skriva ”man kämpar på” på ena underarmen, längs med så att det liksom skulle synas om man håller armen som när man kollar på klockan. Men det blev aldrig av. Nu på Way Out West var det jättebra tatuerare på hotellet och gratis. Men jag vågade aldrig. Hehe så pinsamt men delvis pga är så mesig med smärta och blod.

      Vad funderar du på för något?

  2. jag är gravid nu för första gången, (har vågat bli det efter att jag har läst bland annat din blogg som ger en sån fin och nyanserad bild av att ha barn (: ). men redan nu tänker jag att 2 räcker… kanske blir man bebisgalen, men nja.

    1. Åh vad fint! Varmt grattis! Minns när jag berättade att jag var gravid och vänner som redan hade barn blev tårögda. Nu fattar jag varför, man unnar verkligen andra att få uppleva detta. Kram!

  3. Har velat fram och tillbaka och känt att jag inte är helt klar men nu har jag kommit fram till att jag inte vill ha fler! Två egna och en snart-tonårs-bonus räcker gott och väl. Så skönt när de börjar bli större och jag får rysningar av att tänka på att bända ner en 1,5-åring i overall, eller alla sömnlösa nätter och låta min kropp tillhöra nån annan under så lång tid. Börjar också närma mig 40 och vill inte börja om.
    Så nu tjatar jag dagligen på att min man ska sterilisera sig. För snubbar är det ett enkelt ingrepp i lokalbedövning, för mig sövning, op och ärr (vill INTE sätta in nickelskruvar i äggledarna) plus har burit och fött två barn så nu är det hans tur.

    1. Ja men tre barn har nästan blivit ”norm” eller vad man ska kalla det så det är inte konstigt att man funderar. Men haha blott overallen är faktiskt ett argument…

  4. Åh har du några tips på bloggar där folk inte väntar första barnet utan andra eller tredje? Väntar själv mitt andra och känner att jag skulle behöva läsa mer på temat flerbarnsfamilj. Undrar förresten om du kanske vill skriva några rader om ert åldersspann mellan barnen? Kommer ha typ samma (3 år om jag minns rätt?) plus samma kön. Är själv (duktig) storasyster till en lillebror och funderar mycket på hur man undviker att ”skapa” en ”duktig flicka” och ”busig lillebror”.

    1. Är tydligen hjärndödstrött nu för kommer bara på flera som redan fått sina tredje barn, som Elaine, mama’s got the magic, Ebba von Sydow.

      En som jag tycker skrev en del om att få barn nummer två är Josefin Knave, kanske kan kolla hennes arkiv?

      Jag tänkte också mycket på det där med duktig storasyster. I vårt fall är det nästan lite tvärtom, Juni har alltid varit duktig visserligen men också fått ta mycket plats och hon är både dramatisk och busig och retas med sin lillebror. Medan han är mer godmodig i humöret, i alla fall som de är just nu. Sånt kan ju ändras. Men om man är medveten och jobbar på det kanske man kan förhindra i alla fall lite av det duktiga hos storasyskonet.

    2. Jag finns också! *tipsar skamlöst om mig själv* Har väl inte skrivit ihjäl mig det senaste året, men det jag har skrivit handlar nog bara om graviditet och barn.

      Jag och Knave var förövrigt med i samma föräldragrupp (som fortfarande är aktiv) och det är många av oss som fick barn under sommaren 2014 som fick syskon till våra förstfödda nu 2017, med bara ett par månaders mellanrum. Så mycket för originalitet alltså… 🙂

  5. Som jag längtar efter det du skriver om, den lugnare tiden. Så skönt att ni har kommit dit! Är mitt i tvåårstrotsen och det är en tid jag inte vill ha mer av någonsin faktiskt…

    1. Åh herregud vad den är tung ibland. När det bara låser sig hos barnet och inget hjälper och man märker att hela deras kropp drivs av nån uråldrig biologisk drift att börja vara självständig, ta egna beslut, men de är alldeles för små för att man ska kunna förklara saker för dem. Mitt enda råd (som du inte bad om men här kommer det ändå) är att när man tror att ens unge blir världens mest ouppfostrade för att man väljer bort så många strider, verkar det ändå gå in hur man ska uppföra sig. De ser ju hur andra gör och lär sig av det. stor kram!

      1. Precis det som gör mig tokig! Låsningen och skrikandet. Vi undviker att åka till affärer, för då blir det skrikfest när hon inte får som hon vill. Just den känslan, att hela tiden begränsas gör mig ledsen och det känns som att det är enklast att bara vara hemma. Vi jobbar mycket med mutor i den här familjen för att överhuvudtaget kunna få saker och ting gjorda eller bara kunna åka från dagis; glass, Pippi på TV och iPad är det som lockar en tvååring som bestämt sig och inte går att resonera med..Mvh en trött mamma

        1. Mutor är så himla bra! Juni åkte ibland till förskolan i vagnen utan overall mitt i vintern. Insvept i filtar med iPad och söt, varm choklad i pipmugg. Nu är hon 6 år, klär på sig och borstar tänderna själv och enda gången det blir fel är när kläderna krånglar och då hjälps vi åt att lösa det och jag är så GLAD att vi mutade oss igenom den svåraste tiden.

  6. Jag vill nog innerst inne ha en nummer 3. Men så många hinder i vägen. Att min sambo ej vill, ekonomiskt, att vi inte har avlastning, men framför för att det blir ÄNNU mera projektlederi för mig. Den sista anledningen är nog det som hindrar mig. Och att han inte vill såklart. Idag hade jag för övrigt en diskussion med en bekant på feejan som inte fattade varför man tycker saker är jobbiga om man nu skaffade barn. Varför klagar man? Visste man inte att det var blöjbyte, brist på sömn, hämta lämna förskolan etc. Och varför skaffar man fler barn om man vet hur det är. (Hennes unge är några månader.) Skrev nåt pedagogiskt om att man får tycka saker är tunga även om det är det finaste man har. Men vad jag egentligen ville skriva var ”nu låter du som en av de där människorna som undrar varför man skaffar barn om man ändå inte vill vara med dom” men hej god debatton istället. Nåväl, som du säger, det blir bättre sen. Satsa på en trea. De andra kommer sköta sig själva och det blir lättare med en tredje då. Tänker jag.

    1. Ja, jag vet inte om vårt förhållande skulle fixa en trea. För det blir ju den som är gravid och ammar som drar största lasset. För även om det är ett väldigt härligt och fint lass och man är tacksam över att ha fått möjlighet att dra det, så är det onekligen tungt. Och såklart man får klaga!!

      Men man (jag) kanske också ska tänka efter en extra gång om man verkligen behöver fler barn. Jag har ärligt talat ingen längtan efter ett tredje. Men jag har å andra sidan inte drivits av en liksom biologisk barnlängtan med ettan eller tvåan heller, bara en vetskap om att jag nån gång vill ha barn och att jag vill ge barnet ett syskon.

      Parentes: Det här låter så fånigt men för mig är det viktigt att kunna gå ut ibland, alltså på teater och sånt men också att åka bort en helg med min man och att kunna gå ut och dricka vin ibland flera gånger på en månad. Och det känns som om allt blir svårare med tre barn, för även om trean mest för hänga på är det ändå tre som ska läggas och läxor ska läsas osv. Mina barn har också varit väldigt mammiga så det är ett par år av graviditet och spädbarnstiden. Nä, det är som om jag kör en övertalningskampanj med mig själv hehe men jag tror verkligen inte att det blir fler barn gjorda i denna familj…

  7. Tycker det är så svårt det där med fler barn! Jag har ju ett som jag älskar otroligt mycket, men jag är lite som du tror jag. Det är viktigt för mig att kunna gå ut ibland, åka på festival, äta middag med min kille, jobba mycket osv. och nu har jag iofs kunnat göra sånt pga haft turen att få ett barn som jag har kunnat lämna till barnvakt utan några problem. Men andra barnet kanske inte alls är så enkelt. Jag hade gärna nöjt mig med ett, men tror också att syskon är bra. Svårt! Grubblar mycket på det just nu. Förlåt för svammel, haha!

    1. Fattar verkligen! Och syskon är ju verkligen inte ett måste.

      Jag tyckte faktiskt att det var lättare med två barn än ett, de roar ju varandra, trots åldersskillnaden. Även enklare att lämna till barnvakt för fick mindre dåligt samvete när jag lämnade båda. Konstigt nog.

      Vill ändå hävda att det finns många barn med en dålig relation till syskon och att det kan vara hur fint som helst att vara enda barnet. Kram!

      1. Fint att läsa, Hanna!

        Förut tyckte jag det kändes lite tragiskt liksom med ”bara” ett barn. Tänkte typ att den som bara fått ett barn är lite misslyckad. Fördomsfullt! (På flera sätt.)

        Men nu har jag, sedan ganska länge, landat i att det är bra som det är nu; ett barn (samt ett till, som börjar kännas som bonusbarn).
        Separerade från mitt barns pappa när hon var 4, nu är hon (snart) 8. Och jag ska fyflla 40.

        Det var en befrielse att på riktigt börja känna att det är okej med ett barn (och att inte få fler).
        Det var bl a eftersom jag mådde väldigt dåligt ett tag och fick kämpa för att orka med dagarna, som jag började acceptera att ha ”bara” ett barn. Då fick jag liksom försöka stryka alla tankar på att göra nägot ”extra”. Jag tänkte då att det är ganska bra ”bara” att kunna ha bostad, jobb och så (det grundläggande), och ETT barn, och att det får räcka.

        En sak som gjort det lite svårt att acceptera att inte få fler barn, är att mina två syskon är så viktiga för mig.

        Men jag har svårt att se hur jag skulle orka och hinna? (Jag har min dotter halva tiden och ibland är även det lite tight!)

        Tänker ibland på hur mycket tid, energi och uppmärksamhet en liten bebis skulle kräva. Det skulle innebära mindre tid för mig och min dotter, mindre möjlighet att styra bara hon och jag … Det går ju att göra fler och fler saker ihop också, i takt med att hon blir äldre.
        Hon pratar om syskon ibland (vill ha!) men jag vet inte om jag skulle orka och dessutom skulle det påverka och begränsa oss mycket. Tänker jag …
        (Men ibland snuddar tanken ändå vld: kanske …)

        Vore intressant att höra mer om dina tankar om detta!

        Kram!

  8. När mitt andra barn föddes för fyra månader sedan så kände jag varken mig tydligt klar eller sugen på fler. Men nu! Så pepp på ett tredje barn! Tittar avundsjukt på Ebba v S och Elaine som precis fått sina tredje. Där alla liksom ”är där”. Så jag har nog landat i att jag vill vara med om det här igen (graviditet, förlossning, bebis, barn), men att jag måste sansa mig lite till lilla är två-ish innan det på riktigt kan vara dags. (OBS. Har hittills haft väldigt lättskötta natt-trötta bebisar vilket eventuellt kan spela in i det tidiga längtet…)

    1. Ja men jag tror faktiskt det spelar in ganska mycket, vilken typ av bebis man haft. Orkar inte vanka runt i mörk lägenhet en tredje gång, tror jag. Heja dig och bebbarna!

  9. Tessan i Hormoner och Hemorrojder skriver ju om hur det kan vara att vara gravid med nummer tre också.

    Vi hade bestämt oss för och känt att vi var klara, men när nummer två blev fyra år kände vi ändå att det fanns plats för en liten till hemma hos oss. Då hade vi fått vila en lite längre stund från det konstanta passet (har 2,5 år mellan barnen) och efter en tuff början på graviditeten (på olika sätt) kommer vi att bli fem i familjen från och med januari om allt går bra. Det känns oerhört stort och storasyskonen som då kommer att vara 7,5 samt 5 längtar, pratar och frågar dagligen om bebisen i magen. De är väldigt tydliga med att det kommer vara hela familjens bebis. Inte bara min och pappans 🙂

    Tack för en bra blogg!

    1. JAAA det var ju henne jag tänkte på från början! Tack!!

      Åh gud vad mysigt det låter! Jag älskat ju att vara tre barn i familjen, mina syskon är bäst. Hoppas att du får en fortsatt enklare graviditet och att allt går toppen. Kramar

      1. Ja, både jag och min man är tre syskon i våra respektive familjer också och det har verkligen spelat in i det här beslutet.

        Tack snälla 🙂

  10. Haha, fick min lilla trea för 18 månader sedan och han är en sån fantastisk liten unge, och de två stora också och jag begriper inte hur man inte kan vilja ha minst 10 stycken. 🙂 I alla fall fyra.. det är en sorg, det där, att tänka att den tiden är förbi, aldrig mer en mjölkdoftande silkeslen bebis? Men jag är eventuellt lite speciell, tror jag. Folk tittar på mig och min man med skräck i blicken pga fyrbarnsfamilj.

    xxx

    1. Jag är inte så bebistokig tror jag. Alltså: har såklart avgudat mina egna och kommer alltid minnas känslan av dem i famnen och doften och AMNINGEN. Men inte så att jag vill leva i det ständigt. Äsch, fyra barn är väl inget, jag känner de som har både fem, sex och sju hehe.

  11. Tänker också. Och vill, på sätt och vis. Men vet inte om jag vill för att jag verkligen VILL eller för att vi bestämt att det inte blir fler? För oss är det både ålder, hälsa och ekonomi som påverkar. Också osäker på om relationen orkar med. Vi har ingen avlastning alls. Jag är 36, men sambon 10 år äldre. Och för vår del krävs IVF. Och det är dyyyrt.

    Men åh, en del av mig vill verkligen uppleva graviditet och hela baletten igen.

    1. Ja men det är ju mycket som påverkar åt båda håll… beslut där man bara har en viss tid på sig att bestämma sig blir ju så avgörande.

      Vad tungt att helt sakna avlastning. Vi har precis hittat en barnvakt vi ska anlita nån gång ibland, hoppas det funkar.

  12. Jag har ett barn som är 14 månader och för mig har det pendlat friskt när jag tänker på att skaffa fler barn. Under första halvan av super-spy-graviditeten: ”åh fy vad sorgligt att det bara blir ett barn för oss och att det var såhär hemskt för mig att vara gravid”. Under andra halvan av graviditeten när jag inte spydde lika mycket ”ääeeh men kanske att jag skulle palla ett till barn ändå? så mysigt att gå omkring och känna sig såhär fin..” Under de fem första månaderna med en MYCKET missnöjd och krävande bebis ”aldrig mer aldrig mer, jag älskar henne men detta var nog mitt livs största misskalkylering”. Nu när hon är lite större och fortfarande är krävande men även GLAD så känner jag återigen att ”men kanske en till så småningom ändå…”. Jag tänker att det kommer hålla på sådär för mig beroende på vilka mer eller mindre jobbiga faser hon går igenom och hur bra eller dåligt jag lyckas hantera dem. 🙂

  13. Men vad skönt att du är så säker på vad du vill! Själv funderar jag på ett tredje barn var och varannan dag. Pendlar mellan ja och nej och kanske mest hela tiden. Det visar väl sig med tiden! Ett argument emot är ju just lugnet som du beskriver. Minns när en hade en 6-månaders och en nybliven 2åring och skulle vara ensam hemma en kväll och vilket KAOS det alltid blev på ena eller andra sättet. Och nu grejar en med sitt eller hänger med barnen och tycker det är mysigt att få vara själv med dem. Nej, det blir nog ingen trea. Eller? 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.