Var är jag, vem är du?

Usch, att bli abrupt väckt ur djupsömn är så otäckt. Det gör mig ibland helt förvirrad: jag fattar inte var jag är eller vem som är i rummet. Häromkvällen tog det mig flera sekunder att fatta att jag var hemma. Och då tittade jag ändå på ljusslingan och en tavla och försökte få grepp om var jag befann mig, liksom trevade runt i medvetandet utan att koppla det till mitt hem. Så obehagligt. 

Jag känner visserligen ett par personer som ibland drabbas av att vakna utan att kunna röra en muskel, dvs sömnparalys, och det verkar ju extremt mycket värre. 

Mitt värsta uppvaknande var i alla fall när Arve var spädbarn och jag vaknar och ett av barnen är borta. I den lilla sängen bredvid min ligger Juni och sover lugnt och bredvid mig, i stora sängen, sover Arve. Men den andra bebisen är borta! Har den ramlat ned på golvet? Tänk om jag har råkat lägga täcket över den? Jag ställer mig upp och slänger ned täcken och kuddar på golvet för att försöka hitta barnet. Är helt hysterisk. Då kommer Martin in och jag vaknar liksom till på riktigt och han hjälper mig att inse att vi ”bara” har två barn och att de sover lugnt. Då börjar jag gråta för allt känns så konstigt och för att jag har varit så säker på att ett barn var borta, jag gick ju liksom inte i sömnen utan minns allt väldigt väl. Sen somnar jag om. 

Sömnbrist alltså, man fattar att det påverkar hjärnan på ett dåligt sätt.

Eller, det här uppvaknandet var kanske ännu värre, men det var ju inte relaterat till djupsömn/förvirring. Vi bor på hotell och jag vaknar mitt i natten och Juni är borta. Innan jag fått på mig glasögonen och tänt lampan och börjat leta har redan en evighet gått och jag ropar på Martin, som sover i en bäddsoffa i vardagsrummet, i panik. På Junis sida av sängen har vi ställt en spjälsäng som skydd så hon inte ska ramla ned och hade hon krupit över mig hade jag väl vaknat? Eller? Har hon gått på toaletten? Men hon är bara tre år och har aldrig gått upp själv förut, alltid väckt mig. 

Vi hittar henne till slut, en rejäl bit in under sängen. Hon har knuffat bort spjälsängen i sömnen, så att det har blivit en pytteliten glipa mellan den och sängen. Glidit genom den, ramlat ned på det iskalla, hårda klinkergolvet, rullat in en bit under sängen och fortsatt sova. Hjärtklappningen, fy vad läskigt. 

9 reaktioner på ”Var är jag, vem är du?”

  1. Usch jag känner så väl igen mig. Obehaget är obeskrivligt. Det har hänt vid ett flertal tillfällen att jag undrat var vårt nu ettåriga barn är då jag vaknat mitt i natten. Jag har trott att han krupit iväg, ramlat ner, kvävts av täcket osv då han i själva verket sovit i sin spjälsäng vid fotändan av min säng.

  2. Oskar var nyfödd. Jag vaknar till av att jag sitter upp i sängen med ett tygbylte i armarna. Tänkte att jag somnat när jag ammade. Bara det att jag hittar inget barn i tygbyltet. Får precis som du skräckkänslor av att han kvävts pga att jag somnat och jag rafsar runt i sängen. Skriker på min man att tända lampan för Oskar är borta. Vet att jag tänker ”vi klarade inte ens av att ta hand om honom i en vecka…”. Sen kommer jag på något sätt till sans och kommer ihåg att jag lagt honom i hans säng som stod vid vår fotända. Kastar mig ner dit och där ligger han och sover som ingenting. Efter det gick jag ALLTID upp och ammade, satte mig i en stol eller soffa. Ville aldrig ens riskera att behöva känna så igen. brr…

  3. Har haft sömnparalys ca 10 gånger i mitt liv.. så jäääädra obehagligt! Tror de infaller när jag är superstressad eller genomgår förändringar i livet.. det här med att inte veta vart barnet är har också hänt massa gånger.. även fast hon typ aldrig sovit i vår säng så vaknar jag i panik att hon ramlat ned/ligger under täcket.. ammade sittandes upp i vår säng, kollandes telefon för att ej somna när hon var spädis. Har extremt lätt för att somna… väldigt intressant inlägg!

  4. Usch vad obehagligt.
    När vårt första barn var nyfödd vaknade jag en natt och hittade honom i fotändan på sängen. Blev tokarg på min kille för att han lagt honom där tills han bara ”men Lina, det där är katten. Bebisen ligger i sin säng.”

  5. Jag drömde en gång för länge länge sedan att jag
    fick trillingar.. gick på stan med dem i armarna och
    så lade jag ifrån mig en på ett tvättställ och det var halt
    och ungen åkte i golvet.. Det gjorde inget tyckte jag och gick
    vidare med de två barn jag hade kvar, en på varje arm.
    Kände mig riktigt hemsk när jag vaknade och undrade hur
    det gick med barnet som for i golvet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.