Glad att ingen annan hör 

Har ni testat Kaninen som så gärna ville somna? Jag köpte den som ljudbok för flera år sen. Juni synade den efter en lyssning så den blev inte så effektfull, hon tyckte att det var världens tråkigaste godnattsaga. Nu testade jag att låna den som bok (jag älskar Stockholms bibliotek och utbudet av e-böcker, det tar tre sekunder att ladda ned och man läser smidigt i en app) och så har jag läst den för Juni några kvällar när hon ska somna. Jag tror hon tycker det är lite gött med den avslappnande berättelsen.

Dock att jag låter helt knäpp när jag läser. Det fetade ska man betona och det kursiverade läser man långsamt. Ungefär så här är hela boken.

En Myras liv

Det började med Bella & Gustav, sen Skorstensjul och nu läser vi en ny kapitelbok. Jag tycker inte att man behöver stressa med kapitelböcker, Juni tycker fortfarande att många enkla böcker vi läste när hon var två år roliga. Men det är ändå mysigt att plocka upp och fortsätta på samma berättelse kväll efter kväll. Nu läser vi En Myras liv av Linn Gottfridsson, med illustrationer av Emma Adbåge. Den är jättefin! Juni skrattar högt åt tokigheter, känner igen sig i när föräldrarna pratar engelska och funderar på hur det är i skolan.

Myran heter egentligen Morgan Andersson, men det är det bara tandläkaren och okända personer som säger. Alla andra säger Myran. Till och med fröken i skolan. Myran är sex år och går i förskoleklass. I klassen går också Melker som tycker att allt är äckligt, Eva som bara gillar vit mat och så Myrans bästis Henny såklart. Oftast är Myran glad, men det är jobbigt när Henny leker med Felicia i klassen. Då är det tur att Diego har flyttat in i lägenheten ovanpå. Han är sju år och säger att Myran visst kan få en egen katt, fast mamma är allergisk. Myran är också allergisk, fast inte mot katter utan mot bråk. Särskilt när mamma och pappa bråkar på engelska för att Myran inte ska förstå att de kanske vill skiljas.

Fotnot: Jag fick boken på posten av förlaget, efter att jag skrivit att jag tänkte köpa den på instagram.

Skorstensjul

Inför jul läser jag och Juni en slags julkalender i bokform, ett kapitel per dag. Berättelsen är så himla fin och jag tror att både jag och J tycker det är lika härligt när det är dags för ett nytt kapitel. Illustrationerna är dessutom helt magiska!

 

Skorstensjul av Mårten Sandén och Lina Bodén.  

Det är en kall decembernatt när Stella, Mago och Issa stiger av tåget på Stockholms Centralstation. De har rymt från barnhemmet för att leta efter Magos pappa. Mago har skrivit en massa brev till honom, och nu väntar de bara på att han ska dyka upp.

På Centralstationen möter de ingen pappa, däremot träffar de på en rundmagad farbror med smutsigt skägg. Han har en fiollåda framför sig och en skylt där det står: ”Snälla, jag är hungrig.” Farbrorn heter Niklasson och har glömt bort vem han är. Barnen bestämmer sig för att hjälpa honom att minnas. Till sin hjälp får de den snälla Miriam i antikaffären och, inte minst, de modiga och påhittiga skorstensbarnen. Och det är bråttom! Om inte Niklasson kommer på vem han är före julafton riskerar hela julen att bli inställd.

Åh, den nya värld som öppnar sig när man kan börja läsa kapitelböcker för sitt äldsta barn! Vi är långt ifrån att överge vanliga bilderböcker och jag tänker köpa nya Pija Lindenbaum i julklapp, men det är kul att läsa till exempel Bella & Gustav (ok, den räknas kanske inte som kapitelbok, men ändå mer text och färre bilder plus J skrattar ihjäl sig) som omväxling. 

Nytt till bokhyllan 

Äntligen kom dagen när vi kunde börja fylla de nedersta hyllorna i bokhyllan igen. Jag köpte mässingsfärgade bokstöd och färgsorterade glatt in böcker. 

Och apropå böcker eller avdelningen ”När man är vaken lite för mycket på natten”:

Detta köp kommer sig av att nån lagt upp en bild på boken ”Susanne flyttar till Vällingby” och jag fick längtan efter typ Merri Vik. Glömde väl min fåniga fobi för okända personers gamla saker. 

 

Med bil i stan

Igår tog jag bilen till jobbet. Jag hjälpte Tilda (annars känd som vår inneboende) att flytta sina saker till nya lägenheten i Täby och sen for jag vidare till jobbet i Vällingby. På kvällen hade vi bokklubb. Vi försöker alltid att träffas på en restaurang som matchar boken på något sätt. Det kan vara bokens tema, författarens favoritställe, ursprungsland. Den här gången har vi läst Mats Strandbergs Färjan och på Oaxen Slip, som vi valde, ser man ju i alla fall färjorna åka förbi.

frjan

Jag älskar att köra bil i Stockholm. När jag ska till och från jobbet åker jag dock nästan alltid kollektivt för att slippa fastna i nån galen kö. En fredag behövde jag bilen till jobbet. När jag skulle hem tog det två timmar att köra 25 km. Då grät jag nästan. Men igår åkte hade jag gott om tid på mig och dessutom valde jag en väg som inte brukar vara så tillproppad.

Först åkte jag förbi Tensta, Rinkeby och Kista och blev sentimental när jag tänkte på syrrans studentlägenhet i Kista galleria. Man tog bara hissen massor av våningar ned och så var man i själva gallerian. Minns när vi gick till H&M sent en söndagskväll, det kändes väldigt exotiskt för mig då, detta var kanske 2004? Tänkte också på var jag brukade parkera bilen och när jag gick med hunden på fältet när jag bodde hos syrran och hennes dåvarande kille en månad. Ja, jag är en sentimental person.

Sen åkte jag förbi Solna och Sundbyberg och tyckte att både Ursvik och Järvastaden såg ut som ganska mysiga områden att googla på vid ett senare tillfälle. Vidare över Gärdet och ut på Djurgården. Åh vad det fortfarande är spännande att åka runt i den här stan, det kommer det kanske alltid att vara?

Jag parkerade, samtidigt som jag pratade i telefon, köpte en biljett och lämnade kvar mitt visakort i parkeringsautomaten. Restaurangen var såklart toppen, jag hade nog kunnat äta tjugo gratinerade havskräftor, och tiden gick alldeles för snabbt. Så bra diskussioner i min bokklubb, så bra personer. På väg till söderort igen spärrade jag kortet, som såklart inte satt kvar i automaten, köpte välling, Torky och knäckebröd och åkte hem till man och sovande barn.

Det är något som inte stämmer

För en vecka sen skrev jag (på Facebook) att det kommer blir svårt att se på årets julkalender utan att tänka på boken ”Det är något som inte stämmer” av Martina Haag. Jag hetsläste den under tiden Arve sov middag. OBS menar inte att spekulera i detta. Men äsch, ni fattar om ni läser den. Jag kan absolut rekommendera den, köpte mitt ex som e-bok från adlibris. 

 

Diskutera istället för att cencurera! 

Stark rubrik va? Nej men på allvar. I helgen läste pappa högt ur tidningen om att Hammarö kommun (där jag är uppväxt) censurerat en bok. 

Anledning: ett antal upprörda föräldrar vill inte att deras högstadiebarn ska läsa en detaljerad skildring av en grov våldtäkt. Hammarö kommun har använt boken i tio år, men nu är den inte längre lämplig

Jag citerar Peter Franke ur hans ledare i VF:

”Vad är det föräldrarna och Hammarö kommun vill skydda sina tonåringar från? Verkligheten? Det anmäldes över 20 000 sexualbrott i Sverige i fjol, enligt Brottsförebyggande rådet. 6 700 rubricerades som våldtäkt och i alldeles för många fall utsattes tonåringar för övergrepp.

Kort kjol är en mycket angelägen (och bitvis obehaglig) ungdomsbok och det är oerhört viktigt att frågor om sexuellt våld diskuteras i skolorna. Dock tydligen inte i Hammarö kommun.”

Hos Rabén & Sjögren kan du läsa mer och under två veckor ladda ned boken gratis

Ska vi va?

Man älskar ju Pija Lindenbaum. En dag när jag och Juni var på väg till dansen körde jag förbi Teater 3 och Juni ropade till, pga bilderna vid entrén. Nu har jag köpt biljetter till ”Ska vi va”, det blir inte förrän i slutet av februari, men det gör inget. Jag köpte ju biljetter för längesen till ”Kärleken kommer att skilja oss åt”, och den ska jag och Martin se först i maj.  

   

Och nu, när jag ändå skulle beställa Färjan (nästa bokklubbsbok) köpte jag både När Åkes mamma glömde bort och Siv sover vilse. 

Konversation mellan Barbro Lindgren och Karolina Ramqvist

Ikväll har jag och Malin varit på Brunnsgatan 4, på poddinspelning. Jag tycker mycket om Ramqvists sätt att skriva och har läst hennes tre senaste med stor behållning. Men Barbro Lindgren, hur Hemligheterserien och Lilla Sparvel påverkade mig som tioåring. Hur jag än idag är tokig i Loranga, Masarin och Dartanjang och som jag tycker om Max och Vems lilla mössa och Benny. Och då har jag  inte ens (ännu) läst hennes vuxenböcker. Samtalet var så fint, vilken underbar person hon är, Barbro. Sån humor, klokheten. Det var en ära att vara på plats.  

 Dock att jag blev så oerhört ledsen när Karolina frågade Barbro om Kjellegubben. Kjellegubben var ju liksom som min lillebror, jag associerade alltid till Erik när jag läste om hennes kärlek till sin lillebror med de runda kinderna. Jag framstår väl inte som nåt stort Barbro Lindgren-fan nu, men jag hade helt missat att hennes lillebror dog när han var 20, i en olycka. Jag höll på att börja storgråta och satt där i salongen och torkade tårar. Vad är det ens med mig och den här blödigheten nu för tiden? Jag kunde knappt säga något när jag fick en bok signerad för jag ville bara brista ut i storgråt. Herregud vad sorgligt! Ja men ni vet, illustrationerna på den där runda lillebrorsan. 

Nu kan jag inte skriva mer om det för då kommer jag börja böla på tunnelbaneperrongen. 

Så mycket att läsa

Berättade jag att jag var på författarkväll på Kulturhuset förra veckan? Det var så härligt! Jag gick dit tillsammans med Anna-Karin och på plats träffade jag både Sophie och Åsa, alla tre känner jag via internet. Jag fick Linna Johanssons bok signerad och nu vill jag bara börja läsa. Men först ska jag läsa ut bokklubbsboken, Julian Barnes ”Känslan av ett slut”. 

På fredag åker jag till bokmässan och nu försöker jag göra nåt slags program för de två dagar jag är där. Det ska bli så kul! 

Linna och Lollo. 

   

Tisdag

Mmm, när det känns som om man går till jobbet i mysdress…  

 
Jag ska köpa med fika på vägen för den här veckan är det ett halvår sen jag började på mitt jobb. Jag är så oerhört glad över att jag fick den här möjligheten. Organisation, arbetsuppgifter, kollegor, chefer – allt känns jättebra. 

Efter jobbet ska jag på Release me, på Kulturhuset. 

”Release Me är tillbaka! Höstens bästa after work-häng kombinerar böcker och bar med de mest aktuella författarna i samtal och läsningar. Programledare är som tidigare Mats Almegård. Ny tid för säsongen är 18.00.
Till första tillfället kommer skribenten och redaktören Linna Johansson som äntligen debuterar skönlitterärt, journalisten Duraid Al-Khamisi som skriver självbiografiskt om sin familjs möte med Sverige, Jesper Weithz som återvänder efter kritikerrosade Det som inte växer är döende och Stina Stoor som ger ut sin första novellsamling.”

Och innan dess ska jag svara på alla kommentarer, ursäkta segheten!