Vad gör du mot bättre vetande?

Ja, vad gör du egentligen fast du inte borde. Eller tvärtom: gör ej fast du borde.

Här är två av mina:

  1. Knyter aldrig upp skor (inte ens mina löparskor) utan kör ned foten med hjälp av skohorn. Jag vet att det är sämre för skon och foten, men orka knyta upp och krångla när man är så nära att äntligen komma iväg att man bara har skorna kvar? Nej, snabbt ska det gå.

2. Jag är relativt ”duktig” med min lunchträning. Men obs att jag varken värmer upp eller stretchar. Det känns för omständligt, tar för mycket tid. Nej, jag går direkt på vikter och maskiner. Har ju i alla fall rört mig lite på väg till gymmet och hetsat med omklädningen så är ju inte precis iskall…

Kommer väl vara stel som en pinne när jag blir gammal. Men äsch, jag kommer ju ändå aldrig behöva böja mig ned och knyta skorna så vem bryr sig.

VAD GÖR DU mot bättre vetande?

Störiga listan

Vad är det absolut störigaste du vet?

Personer som är präktiga på ett självgott vis.

Vad tror du andra personer stör sig på med dig?

De tror att jag är präktig på ett självgott vis?

Nä men jag tror att personer som läser bloggen tillskriver mig olika drag ibland. Att jag är si eller så baserat på saker jag gör eller skriver.

Annars att jag tar mycket plats ibland? Eller att det kan märkas vilket humör jag är på? Vanligt morgonhumör:

Störigaste personlighetstypen på fest?

Den jag inte känner som verkar cool på ett trist sätt. Typ avståndstagande och iakttagande. Som inte hälsar glatt när man kommer dit. Antar att det är nån slags osäkerhet men det framstår som otrevligt.

Någonting du stör dig på i kommunaltrafiken?

Folk som har väskan på ett säte när det är mycket folk. Folk som inte flyttar in när det är mycket folk utan fortsätter sitta ytterst av två säten. Folk som ej reser sig upp för gravid/gammal/handikappad som behöver platsen mer.

Störigaste personen på kontoret?

Den som ej vill gott.

Internet?

Den självgoda som har åsikter där man fattar att hen egentligen tycker att hens eget liv är det rätta.

Typ som just nu skulle kunna skriva ”jag fattar inte hur du kan gå ut så mycket? Det verkar jättekul och sådär men jag hade aldrig haft råd att lägga så mycket på att äta ute då jag sparar en del i barnens fonder för att ge dem en bra start i livet”.

Eller motsvarande.

Haha så nöjd med det exemplet…

Det mest irriterande ljudet?

Mina egna ljud. Typ knarrande skor. Eller när jag somnat på flygplan och råkar göra ett snarkljud? FRUKTANSVÄRT. Är hellre vaken två dygn i sträck.

En grej du stör dig på med dig själv?

Tusen grejer såklart. Men mest när jag gör en (klantig) miss. Typ glömmer att ta med något, glömmer något jobbrelaterat eller ej förberett mig för något.

Det störigaste en person kan göra på dejt?

Ej vara nyfiken på den andra. Självcentrerad.

Det störigaste en person kan göra i ett förhållande?

Vara snål på olika sätt.

Någonting du stör dig på men som du vet är löjligt och du borde sluta bry dig?

När folk är ineffektiva i trafiken.

Är det störigt att störa sig på grejer?

Ja verkligen. Ibland är det också roligt? Det kan skapa en känsla av gemenskap men också splittring.

listan kommer från listornas drottning Sandra Beijer

Klimatet på nätet

Louise/Hej hej vardag skriver exakt vad jag tänker:

”Ibland (okej ofta) blir jag så trött på klimatet på sociala medier. Sammanhang som ska ge styrka eller bara glädje blir bisarra krav och hårda ord.

Ibland är kritik på sin plats. Sällan är massiv megakritik på sin plats men där hamnar allt ändå.

Och när folk slutar följa eller blir upprörda a la ”det trodde jag inte om dig” för att en person lyssnar på en podd som de själva inte gillar … ja då vill jag stänga ner skiten.”

(Vill poängtera att jag absolut inte har något emot personerna som skrev ”avföljer” eller ifrågasatte på Stilkontots inlägg. Jag är bara trött på klimatet på nätet och det är själva företeelsen jag vill lyfta, ej privatpersonerna. Ifall nån av dem läser här och känner sig utsatt för just det jag kritiserar – ett klimat där man reagerar med blixtens hastighet och allt är svart eller vitt.)

Google maps

Relaterar SÅ mycket till dessa rader hos HanaPee:

Hunnit med en mysig AW med min bästisar på Linsos jobb. Men det höll inte på att bli något eftersom Johanna vägrar använda google maps? Det är helt sjukt faktiskt. Varje gång vi ska ses så ringer hon och FRÅGAR efter vägen ”hur går jag om jag står vid pressbyrån?”. Varje gång skriker jag rakt ut ”använd kartan!!!!”. Detta har resulterat i att varje gång vi ses så är det dålig stämning de första två minuterna.”

VEM ANVÄNDER INTE GOOGLE MAPS? Nog för att appen kan visa fel ibland (blir tokig när den gör det eller när man ska försöka hitta och inte fattar att adressen ligger på en gata nedanför den gata man är på och man inte hittar trappor för att komma en våning ned, detta har bara hänt mig i Stockholm, eller när den visar att man ska köra förbi Åhléns city fast det blivit bussgata för längesen) men till exempel imorse visade den mig hux flux en 10 minuter snabbare väg till jobbet då det blivit stopp nånstans. Så otroligt värt. Och att försöka leta sig fram till nya adresser utan karta? Så märkligt.

Så träffande

Och då menar jag såklart inte bara utseendemässigt. Jag tänker att denna bild symboliserar hur man i princip alltid känt för eventuella romantiska aspekter av (den i fallet specifika) killen.

Inte som om detta händer så ofta som 38-årig gift småbarnsmamma men relaterar i minnet.

”Så ofta” ok aldrig.

Jag kan erkänna att det finns fragment av något fint i att tro att alla andra är ute efter ens kille, men ärligt talat.

PR med tjocka personer

Uppdaterat: Fick svar av Hope idag, de är medvetna om att de är begränsande i sina storlekar och håller på att utveckla/utöka sorteringen så att de kan erbjuda fler produkter i storlek 44-46. Vad fint!


Förlåt oredigerade bilder från stories men det är så mycket sånt här nu? Hope gör massor av bra saker. De är dessutom knappast unika i att haka på vågen där man gärna använder tjocka personer för PR-prylar, men aldrig till reklambilder. Men också: de tillverkar inte ens plagg i större storlekar än medium.

Nissens dörr

Nu är det snart dags för advent och detta nya med nissedörrar och nissehyss. Som om det inte räckte med alla paketkalendrar! Var kommer det ens ifrån?

Nä alla får förstås fira advent som de vill och barn verkar älska det. Såklart man vill att ens barn ska få en spännande advent och har man orken så…

Jag läste förresten nånstans att människor som verkligen går in för julpyntet är lite lyckligare personer. Det tror jag faktiskt på.

Om inte mina barn redan hade så mycket prylar skulle jag kunna tänka mig en paketkalender där de fick öppna vartannat paket. Jag och mina syskon hade en sån, där vi öppnade var tredje. Åtta små paket var, med hårsnoddar, strumpor osv. Det var supermysigt. Mamma är för övrigt även bra på att få julpynt att passa in i övrig inredning.

Tydligen inget drag jag ärvt.

Själv har jag i alla fall lovat att vi ska sätta upp adventsbelysningen i helgen. Och jag ser fram emot teves julkalender. Men jag tror inte nån nisse flyttar in här denna december heller. Trots att det finns nissedörrar i färdiga set på rusta.

Kvinnorna och ansvaret

Nån måste ju ta ansvar för klimatet. Men jag skulle ändå önska att ångestdrivna småbarnsmammor kunde slippa följa alla kanaler som påminner om jordens undergång. För att leva med det stresspåslaget ovanpå allt annat man får ta ansvar för som kvinna kan vara övermäktigt?

Pratar inte om mig själv här alltså. Jag har redan avföljt och tänker på apokalypsen så sällan jag kan. Tänker tillräckligt på barn som redan idag dör pga västvärlden, klimatet och den allmänna orättvisa i världen. Osv. Det är såklart viktigt att ta ansvar men ingen vinner på att nån går runt och mår seriöst dåligt sitt korta liv på jorden. Och det är så hemskt att det ofta är kvinnor som redan gör så mycket bra som drabbas av denna starka ångest.

Herregud blev precis attackerad av en gråsparv! Skrek och hoppade till, den krafsade mig i håret och försökte sen hoppa upp och picka på mitt ben. Varför skrev jag detta? Förlåt moder natur!

Om åsikter

Nä, nu har flera kompisar hört av sig med bilder på deras små gull (ja småbarn alltså) och frågat om det är sånt hår just deras barn har som jag syftade på, när jag skrev om min aversion för barnfrisyren ”tre hårstrån uppe på huvudet och långa lockar i nacken”.

Insåg att jag gått ifrån mitt motto som är: säg aldrig något offentligt som du inte skulle kunna säga till nåns ansikte. Och det är få vänner (kanske fem?) jag skulle kunna skämta om att deras barns hår med.

Knäppa killar, knäppa män

Skrattade till åt den här kommentaren i Jennys blogg (har saxat):

OBS! Apropå att skriva om den man lever med. Jag tänker att jag så klart inte får hela bilden. För mig är det givet. Att det är som när man vrider och vänder på IRL-vänners relationer. Man får höra/läsa om all skit. Ganska ofta tycker man att vännens partner är helt dum i huvudet och eldar upp sig. Sen får man ett sms några dagar senare: ”Vi pratade ut i tisdags och nu är allt toppen”. Själv sitter man där och bara: VA FAN? Eftersom man själv inte var med i det där förlösande pratet…

Älskar att vara en del av en generation där man kan prata om ungefär allt, med sina vänner.

Hockeyfrilla

Men tänk om det är nåt barn som bor där det inte finns några grannar att sälja jultidningar till? Och jag vill ju alltid köpa när nån förälder på jobbet säljer såna där bra kryddor och oljor för barnens fotbollslag. Angående förra inlägget alltså.

Den här bloggen blir bara mesigare och mesigare, de enda frågor där jag vågar stå för en åsikt är NEJ till SD och att det är otroligt fult när man inte klipper bort bebisfjunen utan låter de där tunna lockarna växa fritt i nacken.

(Sen fick jag en unge med PANIK för att klippa sig, som gick runt och såg helt förskräcklig ut i håret i typ två år. Karma is a bitch. Men jag hade åtminstone vett att skämmas. För frisyren alltså, inte för mitt ställningstagande om bebislockar.)

När det gäller SD har jag svårt att tro att nån läsare tänker rösta på dem så jag behöver väl inte predika för kören.

Curling

Mina barn må vara bortskämda på många sätt, men påminn mig gärna om jag nån gång får för mig att försöka sälja jultidningar åt dem.

Jag köper gärna av barn som frågar själva. Men nästa gång nån förälder vill sälja åt sina barn så swishar jag hellre en tjuga.

Bor man i lgh slipper man i alla fall skämmas för ogräset

Hög igenkänning i Malins inlägg om att se saker realistiskt… Angående hennes familjs sommarstuga och eventuella planer på att riva den och bygga en ny, de bor alltså även i hus:

”Jag vill inte stå i vägen för alla Nicklas drömmar, men såhär är det för mig. När N blir inspirerad till ett nytt byggprojekt och börjar prata om det är det inte på låtsas eller nån fri fantasi för mig. (…) Jag är istället direkt i verkligheten. Jag tänker på vad projektet skulle kosta i tid och pengar och innebära för familjen. Så det jag gör är att ifrågasätta och bromsa.”

Sån är jag också. Jag vill knappt bo i hus pga den ökade arbetsbörda det skulle medföra. Möjligtvis i så fall ett helt nybyggt som kräver minimalt med underhåll och har ytskikt som är lätta att hålla rena. Att bo i hus, ha två relativt små barn och riva sommarstugan för att bygga nytt känns inte ens kul att fantisera om.

Min gräns för vad som känns som en härlig fantasi går nog nånstans vid att jobba/bo utomlands något år. Men heja alla som sliter halvt ihjäl sig med sina projekt, ni är imponerande!

Om pengar och entrepenörer

Det här inlägget av Nina Åkestam fick jag ok på att skärmdumpa och blogga om. För även om det känns dumt att hänga ut en enskild person som exempel så säger den här typen av artiklar så mycket om vår samtid.

Och jag tänker på när jag kollade på Melrose Place och drömde om att bli som Amanda. Hon var nån slags PR-chef eller chef på reklambyrå? I alla fall minns jag det så.

Idag vet jag att man kan ha det riktigt bra ställt om man är chef/delägare på en stor reklambyrå. Men nån våning på Östermalm med den här typen av möbler kan man bara drömma om.

De första tre styckena här är så märkliga.

Picknick i nån snuskig park?

Vårtecken: bloggare skriver om att umgås genom att sitta på gräset i diverse parker och ha picknick/dricka vin. Det känns helt främmande för mig. Jag undrar om det beror på att de bloggare jag tänker på (bland andra Flora, Sandra B, Elsa B) har tillbringat ungdomsåren innanför tullarna medan jag växte upp i villaområde nära Vänern. För under varma sommardagar cyklade vi till en badplats och inte ens när jag flyttat hemifrån och bodde precis vid Herrhagsparken kom jag på tanken att gå ut i parken och sola. Det är ju viss skillnad på parkerna på söder och typ Skoghalls Folkets Park som väl var min närmsta riktiga park, och jag förstår att det var härligt att hänga i Vitabergsparken som sextonåring… Själv cyklade man väl runt på Lövnäs och letade efter något.

I alla fall så har denna avsaknad av parkkultur under min uppväxt gjort att jag känner mer avsmak än lockelse vid tanken på att sitta på nån äcklig gräsmatta. Associerar det till obekväm sittställning, glas med dryck som välter på filten och pollenallergi. Men för er som har andra associationer är Floras guide fin läsning.

Själv romantiserar jag att grilla på Petars altan, Valborgsfest hos Anna eller att cykla längs Hammaröleden med Jessica, på väg till nån fest.