På temat män och hot

Det här är en annan grej jag kom att tänka på angående män och hot. För ett tag sen träffade jag en tjej som också flyttat från Karlstad. En gång i tiden hade vi gemensamma vänner, via tidigare relationer. Och det här är en tjej som är väldigt lätt att tycka om så jag blev jätteglad över att se henne.

Efter en stund kom det fram att hon blev nervös när hon såg mig, för när hon gjorde slut med den killen hon var ihop med då så träffade hon en ny ganska snabbt. Vilket inte är något konstigt i tjugoårsåldern. Men då hotade hennes ex både henne och hennes nya kille ganska grovt, under en längre period. Och på något konstigt sätt fick hon för sig att alla hon kände genom exet också hatade henne pga uppbrottet.

Jag, som tagit bort hennes ex från Facebook pga rasistiska inlägg, och inte träffat honom på tio år eller så, blev helt chockad. Inte över att han hotat henne, jag har aldrig känt honom väl, bara varit på samma middagar och fester några gånger. Men över att hon var så säker på att folk tagit ställning mot henne. Jag blev nästan förnärmad.

Men såklart att en person som manipulerar och hotar kan få en att tro att alla är på dens sida. Usch.

Aldrig titta bort

En bekant till mig (vi kallar henne Maria) vädjar återigen om hjälp på Facebook. Ännu en gång har deras bildäck skurits sönder under natten, den här gången hennes partners, och hon undrar om någon har sett något som kan hjälpa dem att få stopp på detta.

Hennes ex – som är pappa till hennes barn – svarar: ”Verkar som om han (och syftar alltså på hennes partner) har fiender, måste gjort något fel i alla fall. Lycka till med att lösa det.”

Trasiga bildäck är inte den enda terror Maria och hennes partner står ut med. Och jag har tänkt så mycket på detta idag. Hur viktigt det är att inte titta bort om man misstänker att ens kompis utsätter sitt ex för hot. Eller om man misstänker att ett grannbarn far illa, att ens kollega blir psykiskt misshandlad av sin partner eller att ens kompis har problem med alkoholen.

Ändå gör vi det, hela tiden. Tänker att vi inte har hela storyn, att vi inte ska lägga oss i. Så tänker väl vännerna till den som skär sönder bildäck om nätterna, antar jag. För jag fattar att många av dem – hans vänner – har sett Marias rop på hjälp och ignorerat dem. Tänkt att det inte är deras sak att rota i.

Men det är just vad det är. Vi måste våga lägga oss i när nån verkar fara illa. Om inte annat för att hjälpa till, att ge nån som mår så dåligt att det går ut över andra, stöd och möjlighet att söka professionell hjälp.

Det går tyvärr inte att förlita sig på att polisen ska lösa allt. Lite civilkurage vore inte fel…

Eftertanken osv

AVSKYR när bloggare gör så här, men nu kom jag på att det kan bli pinsam stämning pga förra inlägget. Man vet aldrig vem som läser här, har jag lärt mig – även om jag ofta tänker att jag skriver till ett gäng kompisar.

Till dig som inte hann läsa, det var seriöst ett harmlöst och ganska ointressant läsning.

Och till er som hann kommentera. Ni är bäst ❤️

Socker – ett laddat ämne

Louise skriver så otroligt bra om barn och socker: Skapar vi en (ännu mer) ätstörd generation?

En mamma kommenterar att socker är helt oladdat hemma hos henne eftersom de aldrig har något sånt hemma. Förlåt, men det tror jag inte på. Jag tror att de enda fall där socker är oladdat är om man har barn som är ointresserade av sötsaker. För varför skulle det vara mindre laddat att äta en bulle ”en söndagsfika då hela familjen sitter ned tillsammans och fikar” än att ta en glass efter maten en helt vanlig tisdag för att man just då var sugen?

När jag växte upp hade jag en kompis som ALLTID hade en sån där fraktbox hemma, som hon fått när hennes föräldrar varit på flygresa. Det övergick mitt förstånd hur man klarade av att ha så mycket gott inom räckhåll utan att proppa i sig det. Men nej, hon sparade på det där i veckor, fast hon såklart fick äta av det när hon ville. Den familjen hade också alltid glas och bullar i frysen. Och micro för att värma bullarna till perfektion. Kompisen är än idag smal och vältränad.

Själv hade vi inga sötsaker hemma till vardags, men det hindrade inte mig och syrran från att veva ihop en kokosbollssmet och äta direkt ur bunken efter skolan.

OBS jag drar såklart inga slutsatser utifrån dessa två exempel. Menar bara att det sällan är så enkelt som att man inte har fika hemma.

Själv har jag både ett barn som är tokig i allt som är sött och ett barn som tackar nej till fika om han har något roligare för sig, och som ofta glömmer bort sin godispåse när han ätit ett par bitar.

Jag är väldigt glad för att de är olika för det lättar på mitt dåliga samvete. Som förälder kan man ju annars tänka sig att ALLT är ens eget fel, men jag åt väl lika många semlor under båda graviditeterna så båda borde ha fått sötsuget med fostervattnet.

Barn är olika och vi föräldrar styr inte allt, vi kan inte ens ge dem ett oladdat förhållande till mat. Men vi kan göra vårt bästa för att inte skuldbelägga?

Har du också fått ett nytt stjärntecken?

Nä, nu blev jag uppmärksammad på att datumen för stjärntecken ändrats ganska radikalt och även om jag inte precis går runt och tänker på astrologi och horoskop så kände jag mig lite kränkt av att plötsligt vara en fisk (även om det är en mer sympatisk personlighet). Jag som tycker att jag är en sån typisk vädur?

Uppdaterat: nehej nu googlade jag på detta (källkritisk va?) och det är tydligen omdiskuterat om man verkligen ska ändra datumen. Jag kan alltså fortsätta vara varm, entusiastisk, social, känslosam, stressad, impulsstyrd och aggressiv.

Känner du igen dig i ditt stjärntecken? Jag tror inte ens på horoskop, det känns så otroligt grunt att dela in människor efter födelsedatum, men fattar att astrologi är mer avancerat än så. Var och en blir salig på sin tro!

En annan slags vädur.

Är jag din bekant?

En del av er som läser här är nära vänner och familj. Men en del av er har jag aldrig träffat. Kanske har du läst bloggen sporadiskt i många år, kanske följer vi varandra på instagram? Kanske har du också en blogg, eller hade en? Där vi följde och kommenterade varandra? Kanske har du tänkt att du nån gång borde lämna en kommentar, men aldrig kommit dig för.

Jag tycker ofta det är svårt att veta vad jag ska kalla folk jag följer på internet. Både såna jag känner, fast bara där, eller som jag känner till. Ofta hänvisar jag till en bekant. ”På förskolan där en bekants barn går hände detta…” eller ”En bekant till mig blev lämnad av sin man.” Ibland säger jag ”en bloggare jag läser …”. Härligast är det ju när man pratar med vänner som läser samma bloggare. Där båda blir glada över att Sandra Beijer träffar en ny kille eller undrar om Hanna Pee kommer bli gravid innan året är slut.

Hur förhåller du dig till internetbekantskaper? Är jag din bekant?

Hanna Rosell spår 2018

Frågor lånade av Nöjesguiden.

Vad var det roligaste som hände 2017?
Att resa. Jag har njutit varje minut av varje resa. Från Kolmården till Palm Springs.

(Jag har också skämts varje minut, för miljön. Men det är tydligen för abstrakt och jag känner att just jag gör för liten skillnad i det stora hela för att det ska stoppa mig, fast jag sett jämförelser med isblock osv. Jag fattar att många av er känner hat nu.)

Vem gjorde oss stolta ute i världen 2017?
Vad? Samtyckeslagen.

Vad ser du fram emot mest 2018?
Kan 2018 bli naturupplevelsens år? Året då jag kommer ut på promenader mer regelbundet. Åker skidor. Spenderar mer tid i sommarstugan. Bokar in nån kortare vandring med vänner en vanlig lördag. Hoppas verkligen för det är något jag saknar.

Vad slutar vi med 2018?
Låtsas som om vi bryr oss om miljön genom att skriva om ”medveten konsumtion” osv, samtidigt som vi fortsätter flyga flera gånger om året.

Vad blir trendigt?
Den festival som tar Skankaloss plats när Nya Gagnef skriver att det är ”färdigrejvat”.

Vad blir årets stora skandal?
Valet.

Vem/vad har satt sin sista potatis?
Inte Alexander Bard i alla fall, vad det verkar.

Vem/vad kommer att få aningen för mycket utrymme i massmedia?
Olika gubbar som är ute och vevar mot ämnen som feminism.

Vem/vad kommer få aningen för lite utrymme i massmedia?
Katastrofer/konflikter som glöms bort. Kvinnors perspektiv i drabbade områden.

Vem skulle du vilja byta liv med 2018?
Nån extremt rik. Skulle göra hens år till the year of skänka pengar till bistånd.

Vad kommer vi låtsas gilla?
När nån bjuder på fika och det är raw food.

Vems klädstil vill vi sno?
Sväljer väl hövvet och byter kropp med typ Kenza då.

Vem kommer vi att störa oss på?
TV-personligheter med särskilda manér. Den sköna killen. Eller för den delen även tjejen som vill va den sköna killen.

Har du något nyårslöfte?
Nej.

Nu blev det så här

Igår ursäktade Juni något knasigt hon gjort med att ”jaja, nu blev det så här”. Och det har varit mitt motto hela hösten så jag fnissade till.

När jag var yngre tänkte jag ofta ”det ordnar sig” och det gjorde det såklart för det mesta. När Arve var liten tänkte jag ”man kämpar på” för herregud vad jag gjorde det då. Och nu handlar det mycket om att jag gör så gott jag kan, men ibland får jag ändå bara konstatera att saker blev som de blev.

Jaja, nu blev det så.

HALLÅ förresten, det var tydligen förlösande att på allvar fundera på att sluta blogga för nu känner jag hur det bara sprutar inlägg ur fingrarna. INGET känns för meningslöst att skriva om, allt ska ut. Förlåt och håll till godo.

Självporträtt:

Först till kvarn!

EXAKT så här har vi det också, som Mirijam skriver:

Så här: vi har en Googlekalender där vi skriver in jobbtider och sedan är det först till kvarn på resten av tiden. Exempelvis om Tobbe jobbar dagtur och jag skriver i att jag ska äta middag med Lotta efter jobbet så kan han inte komma sen och säga att han ska gå på spelning. Snooze you loose. Detta har lett till att vi 1) har väldigt bra koll på hur vardagen ser ut och b) blivit bättre på att skriva upp saker som vi ska göra för att slippa missa något kul på grund av ”jag ska bara…”. 

Nå, nu jobbar vi ju båda dagtid, men i övrigt prick samma tänk med först till kvarn. Sen kan man alltid vara flexibel, det vinner man ofta på i längden. Den här helgen skulle Martin till Karlstad på jobb medan jag skulle gå på Yung Lean på fredag. Då föreslog han att han skulle ta med sig barnen till Karlstad så jag kunde vara själv hemma och gå på konsert. PERFEKT! Att vara ensam hemma är dessutom den ultimata lyxen nu för tiden, tycker jag.

Sen fick Juni inbjudan till sin bästa kompis kalas på lördag förmiddag och det skulle vara total katastrof (för henne alltså) om hon inte skulle kunna gå. Så det slutar med att jag ställer in konserten (har ingen barnvakt) och att barnen stannar hemma med mig ändå. Det blir väl fler konserter och vad är väl en bal på slottet osv…

Ingen paketkalender

Ni vet att det inte är synd om barn som inte får en paketkalender? Och vad är förresten det där nya, där en Nisse flyttar in och gör hyss på natten? Jag tänker inte träslöjda nån himla dörr på kvällen när barnen somnat.

Det är såklart jättekul för barn vars föräldrar (mammor i 99% av fallen?) har intresse och ork till sånt här mys, fattar att det ger advent guldkant och att många faktiskt får energi eller slappnar av när de grejar med pyssel.

Men jag vägrar ha dåligt samvete inför mina barn, för att jag inte fixar dylikt. Det går inte precis nån nöd på dem när det gäller materiella saker.

Var snälla mot er själva inför julen. Gör det som känns kul, strunta i resten. Om du är en mamma som läser detta är du ändå bättre på att skapa traditioner än de allra flesta pappor. Och kolla på Mia/Tabita om du behöver pepp.

En ansiktsbehandling för ”fiffi”

Idag åkte vi till Lina och Fredrik och hängde i ett par timmar. Det är så skönt att umgås med folk där man liksom kommer in i deras vardag, får stekt korv till lunch och kan känna sig lite halvdisträ utan att det gör något. Så tycker jag i och för sig att det är med de flesta vi umgås med. Men vissa dagar är det extra skönt. Barnen lekte bra också. Bonus. 

Sen for jag till stan och gjorde lite ärenden. Sladdade in på en parkeringsficka utanför Svenskt Tenn med Skodan och bytte en grythandske åt mamma och drömde om ett snyggt och vansinnigt dyrt soffbord, körde hemåt via NK och glodde på folk genom regnvåta rutor. Varför älskar jag att köra bil i stan så mycket? 

Samtidig lyssnade jag på det senaste avsnittet av En varg söker sin pod och det kan jag rekommendera till ALLA. Det var så otroligt bra! 

Liv och Caroline utgår ifrån en bok de har läst och i samtalet behandlar de dagens feminism. Och ja jag vet, det är vad andra vågen-feminister har lyft länge men det är något med deras analyser och angreppssätt jag är väldigt svag för. 

Jag tänkte på ämnet feminism 2017 häromdagen, när Ulf Kristersson blev tillfrågad om han är feminist (och svarade nej). Jag känner att jag struntar fullkomligt i vem som kallar sig feminist eller ej. Det är ett så otroligt vitt begrepp nu, och det säger mig inte särskilt mycket om en persons värderingar. Mer än att den som kallar sig feminist förmodligen gillar nån typ av girl power. Som dock kan yttra sig på extremt olika sätt. 

Tror till exempel knappt att det är sant att jag uppfostrar min dotter i en tid där några av de mest framgångsrika företagarna/mediekändisarna tipsar om att man på deras salong kan göra en brasiliansk vaxning som är mer som ”en ansiktsbehandling för fiffi”. Och att de i samma veva berättar om att man kan köpa deo till underlivet på samma ställe, deras salong. 

Jag håller med Liv & Caroline om att man inte ska skamma individer utan ifrågasätta företeelser. Alla fattar väl att jag inte tycker det är fel att vaxa sig eller göra fillers eller vad man nu vill göra. Men att kalla sig feminist och försöka sälja på fler kvinnor brasiliansk vaxning på ens salonger… Och prata om intimdeo som om det vore ett verkligt behov hos kvinnor?????

Jaja. Nu sitter jag i alla fall här i soffan, med nån bha-syra i fejan och tycker seriöst att det är mysigt att tända några ljus, tvätta bort sminket och smörja in en ansiktsmask. Som nån ritual för mig själv. Också lurad av marknaden. 

Jag ser på Better Things (det är SÅ BRA!) och har en sovande och hostande treåring i famnen. Det regnar ute. 

Innan Juni somnade lyssnade vi på Katitzi. Det är så dramatiskt när det brinner i cirkusvagnen där bebisen Lennart sover, att vi fick avsluta med ett par avsnitt Bamse för att varva ned. Katitzi i Sveriges Radio är verkligen ett tips, för barn från ungefär sex år. 



PS Valerie Kyeyune Backström har också behandlat ämnet nyligen: reklam för fillers är inte feminism

Bra på att köra bil

Vad ”intressant” det är hur man ser på sig själv och sin förmåga. Jag tycker till exempel att jag är ganska bra på att köra bil. Jag känner mig aldrig nervös inför att köra långa turer på stora motorvägar eller att köra i hetsig innerstadstrafik. 

Ändå händer saker ibland. Idag körde jag till exempel mot enkelriktat. Det var i ett mindre område och vägen delade sig i två utan några markeringar eller nån sån skylt med pil som visar vilken sida man ska köra på (har även kollat upp detta via Google street view i efterhand för att vara säker). Vi skulle ta nästa vänster och filerna var så breda att bilar kunde mötas. Jaja man borde väl alltid hålla höger i såna lägen. Men äsch, det var 30-väg och vi mötte ingen. 

Väl framme i Göteborg råkade jag dessutom hamna på spårvagnsrälsen på ett ställe. När jag upptäckte det körde jag bara ned till bilvägen igen. Ingen big deal det heller. Dessutom låg en av Västtrafiks bilar bakom mig och fortsatte längs spåret så de verkar ju inte vara jättenoga med det där. 

Jag känner mig lite som en hundratjugoårig gubbe med stelopererad nacke och gråstarr som prompt ska behålla körkortet. Men tycker seriöst fortfarande att jag är en bra bilförare. Jag kan väl inte hjälpa att det är dåligt skyltat på vissa ställen?