Människor som…

Så här skrev en tjej som heter Bahareh Andersson på Facebook igår:

”Igår under eftermiddagen fick vi veta att en ström flyktingar var på väg mot Malmö Centralstation från Köpenhamn. Vi var ett par personer på plats som länge väntade på att tågen skulle börja anlända. Tågen var inställda under en stor del av kvällen på grund av en nedriven ledning. Vi hade ständig kontakt med aktivister i Köpenhamn som informerade oss om att bevakningen i Danmark var mycket hård och att det var svårt, nästan omöjligt, för människor att ta sig vidare till Malmö. 
Vi stannade ändå kvar och till slut började tågen rulla in. En familj med fyra små barn och två föräldrar var de första som anlände. Trötta, bleka, uppgivna och framförallt mycket rädda. Därefter anlände familj efter familj, bland andra en trött nybliven mamma med ett spädbarn som endast var femton dagar gammalt. Ingen av alla dessa människor som klev av tågen var den andra lik, men blicken i deras ögon var gemensam för dem alla. De hade tagit sig hit. Överlevt.

Plötsligt strömmade de till. Fina, underbara, änglalika människor från alla håll. Människor som kom för att hjälpa till. Människor från Malmö. Människor från grannkommuner. Människor som kom med vad de kunde avvara. Människor som hälsade små barn välkomna med medhavda gosedjur. Små mjuka luddiga gosedjur som lyckade locka fram leenden i ansikten på barn som precis genomlidit mer än någon människa någonsin ska behöva uppleva. Någon köpte pizza, någon köpte bröd, någon kom med dryck. Plötsligt fanns tio bilar på plats redo att köra människor vidare till varma sängar och mat. Det kliver fram en kvinna som säger till en familj med två vuxna och fyra små barn ”ni kan sova hos mig och min familj inatt”. Människor som öppnar sina hem för andra människor, personer som de aldrig träffat förr. Människor som inte bara öppnade sina dörrar utan även sina hjärtan.

Det är helt riktigt att det går mörka vindar genom vårt land. Främlingsfientliga krafter som sprider hat och rädsla. Det stämmer att de numera har allt för många anhängare. Men…

Jag vill med denna text påminna om den stora kärlek som också finns i det här landet. Jag vill påminna om den stora befolkningsgrupp som aldrig skulle få för sig att rösta på ett rasistiskt parti, som är villiga att kliva fram när det behövs, som sprider medmänsklighet, godhet och kärlek till andra. Vi är fler…..”

Panikångest

En gång för kanske åtta-nio år sen höll jag på att få panikångest när jag körde bil. Jag var i ett förhållande på upphällningen, hade ingen som kunde vakta hundarna när jag skulle åka och jobba natt och kände mig så stressad över olika saker. Men eftersom jag hade kompisar som haft panikångestattacker fattade jag precis vad det var som höll på att hända, körde till sidan av vägen, andades i fyrkant och lugnade mig. Nu menar jag inte att det alltid är så enkelt, men jag tror det är himla bra att stora bloggare skriver om panikångest. För det underlättar väl inte precis att tro att man får en hjärtattack eller så.

Lilla barn

Efter Tjejmilen mötte jag upp mina föräldrar och Juni vid Dramaten. Juni såg mig på långt håll och sprang för att möta mig. När hon var så nära att hon såg medaljen om min hals ropade hon så att alla runtomkring hörde JAG VISSTE VÄL ATT DU SKULLE VINNA, MAMMA! och flög upp i min famn.

Åh vad det är fint att ha en fyraåring.

Popaganda 

Min helg var så fin. I fredags åkte jag till Popaganda direkt från jobbet. När jag kom in på området kände jag direkt den efterlängtade känslan – festivalkänslan. Jag gick direkt till scenen där Angel Haze skulle spela och ställde mig längst fram. Så värt, det var en jättefin spelning, väldigt rörande och liksom stark och hen är så sjukt bra. När hen tog upp en tjej på scenen och sjöng för, inte ett öga torrt?

  
Sen träffade jag syrran och Johan och fler vänner och efter Robyn åkte jag hem och pussade på barnen.

På lördagen hade vi barnvakt så vi åkte in tillsammans och kom dit vid kl 18. Vi träffade Sara, Johan, Niklas och jag drack ca tolv glas cava och hade en helt fantastisk kväll. Äntligen fick jag se Lorentz live och Seinabo Sey som avslutning och herregud vad bra båda de spelningarna var.

Första gången med barnvakt kvällstid sen Arve föddes? (Nej, andra förresten, vi har ju varit på en fyrtioårsfest också, i början av sommaren.) Ganska välbehövligt om en så säger.

Tack mamma och pappa för att ni passade barnen!

 

Jag tar tillbaka allt!

Näe jag skäms över att jag hamnat i det här med ”dagens ungdom” ibland och generaliserat en hel generation. Jag åker just nu tunnelbana samtidigt som tre unga killar, skulle tro att de är 14-16 år ungefär. De flög upp när det kom en mamma med två små tjejer och erbjöd sin plats, två av dem gav en hemlös kille pengar direkt och de verkar så himla gulliga. Blev helt rörd och fick typ klump i halsen. <3 

 

Hejsan heee-eeeej

Bloggen tog visst semester. Under tiden har jag varit själv med barnen i två veckor under tiden min man (också) jobbat hårt på turné (som arrangör, ej rockstjärna), varit på Kolmården, Ulriksdals slott, i Arvika och träffat vänner. Nu är familjen återförenad och har det ungefär så här fint.  

 

Festival: inställd

Arve är i en ganska tuff separationsfas och under helgen, när vi var i annan miljö än hemma, har han så att säga hängt mig i kjolarna, gått efter mig som en gullig liten papegoja och bara ”mamma?” ”mamma?” och storgråtit så tåtarna sprutat när han råkat tappa mig utom synhåll (typ om jag gått till köket).

Det är helt ok när Martin är med honom (tack och lov), men att ha barnvakt just nu känns ganska tufft, inte minst för barnvaktens skull. Förutom att mina föräldrar fick gunga honom nästan oavbrutet i lekparken (då var han glad) när jag var ute och sprang (5 km i torsdags, 10 km i lördags!) så hade jag inte hjärta att lämna honom mer under helgen. Det blev alltså inte en enda konsert för mig.

Kände mig så ledsen för det i lördags natt, bitter liksom. Även om Martin jobbat hårt under helgen har han ändå träffat härliga personer, sett roliga spelningar, gått på efterfest. Jag har istället gått och lagt mig direkt barnen somnat för att orka ta nätterna själv. Det är ju inte Martins fel, men logik hjälper inte mot dåligt humör.

Det som däremot hjälpte: egentid. I söndags morse fick jag väcka min man fast han bara sovit fyra timmar och så susade jag iväg till spa med mamma. Det var en perfekt härlig dag! Och direkt så var liksom balansen återställd. Jag kom tillbaka som en nöjd och glad person, och det blir ju fler konserter.

Vem får man älska? VEM MAN VILL!

Blir helt rörd av detta. Framtiden!

Skärmklipp

Det här var andra året i rad som förskolan gick i pridetåg i samband med West Pride-festivalen. Förberedelserna hade pågått i en vecka. Ramsor som ”vem får man älska – vem man vill” och ”upp och nicka sockerdricka, alla ska få kärlekshicka” upprepades envist.

– Inför förra året frågade vi barnen vem man får älska. ”Vem de vill”, sa alla. Sedan dess har det varit vår slogan, förklarar förskoleläraren Sara Ghazi.