Mamma i nio år!

Det firar jag med att komma dragande med den gamla förlossningsberättelsen. Mest för att jag ville läsa den själv, fattar om ingen annan är intresserad….

BF var i alla fall den 27/4 2011. Vid klockan 21 den 28/4 började jag få förvärkar. De kom ungefär var tionde minut och ökade i intensitet under natten. Jag tog Panodil och försökte lindra med vetevärme och TENS. Vid tre ringde jag förlossningen och frågade om det smartaste vore att försöka sova mellan värkarna (som då kom var sjunde minut) eller att sitta i duschen för att få lindring. Mest ville jag nog höra en röst tror jag, ville inte väcka Martin riktigt så tidigt. Kvinnan som svarade var i alla fall jättegullig, kom med tips och kändes trygg. Jag duschade och försökte vila men vaknade förstås abrupt av varje värk.

En av de sista gravidbilderna med Juni. Ganska låg mage här…

Vid 7 väckte jag Martin och det var så skönt att vara två. Han fixade frukost, masserade och gjorde hela skillnaden. Vi gick och la oss igen och försökte vila och låta kroppen jobba i lugn och ro. Jag klockade värkarna som kom med intervall på 5-10 min. Vi var ännu ganska osäkra på om det var förvärkar eller början på riktiga värkar men försökte ändå vila och äta ordentligt (Martin lagade köttfärssås). Jag maxade dosen Panodil och rörde mig från sida till sida i värkarna. Kände mig spänd och glad.

Vid 16 åkte vi för att lämna hunden hos mina föräldrar. På väg hem ringde jag förlossningen och frågade om vi bara kunde få komma in för en bedömning. Hon som svarade trodde inte att förlossningsarbetet kommit igång än men att vi förstås fick komma in om vi nu ville det. Det ville vi.

Vi träffade en jättegullig barnmorska som undersökte mig. Och jag var öppen 4 cm! Jag och Martin gjorde high five av glädje, jag fick starkare tabletter än Panodil och så åkte vi hem igen. Barnmorskan hade dock “rört om lite” när hon undersökte, för att sätta mer fart på det hela och redan när vi kom hem var värkarna riktigt starka. Efter ett par mackor, ganska många värkar och strax före klockan 20 åkte vi in igen. Då var värkarna så starka att jag hävde mig ur bilen när vi fastnat i bilkö bakom en ambulans, klarade inte att sitta stilla.

När vi kom in var samma BM kvar, jag var öppen 6-7 cm och bad om epidural. Jag var ovanligt svårstucken men lustgasen (och världens bästa Martin) var till hjälp när hon satte kanylen. Det dröjde inte särskilt länge innan narkosläkaren kom och gjorde sitt jobb. Då hade jag så ont att jag knappt orkade bli rädd. Martin höll ihop mig och jag bad att få slippa höra om de olika momenten utan bara få klartecken när den var satt. Kände mig lättad efteråt, nu skulle det snart bli sådär lugnt och härligt som jag hört om efter en epidural. En stunds vila liksom. Men värkarna bara ökade i styrka och jag började få svårt att hantera det. Jag hängde på Martin, andades lustgas och bad att bedövningen skulle ta nån gång. Efter en timme kom BM in igen och vi berättade att jag inte kände nån skillnad. Hon konstaterade att den inte tagit och ringde på narkosläkaren som kom på nytt. Han var jättebra och proffsig men jag antar att det kan bli så där, att den inte tar. När han la den nya var jag stundtals helt borta, omtöcknad av smärta och hallucinerade nästan av lustgasen. När den äntligen tog hade förlossningen gått så långt att trycket var så starkt nedåt. Och där tar inte epiduralen.

Fick såna hallucinationer av lustgasen.

Jag var nu helt slut och hade så ont att jag har svårt att minnas detaljer. Fattade inte hur jag skulle fixa resten av förlossningen och bad om bäckenbottenbedövning. BM försökte förklara att det inte skulle hjälpa mot trycket men jag bad, förhandlade, tjatade (alltså, med min spruträdsla i åtanke kan man förstå desperationen jag kände) och till slut fick jag den tydligen. Martin berättade i efterhand att det var bra att jag inte såg sprutorna.

När det var dags att krysta var jag så påverkad av smärta, rädd och trött att jag inte ville mer. Dessutom hade jag glömt kissa på massa timmar och hade för täta värkar för att kunna så var tvungen att få kateter, vilken total olust. Var helt slut och ville bara tacka för mig. Kände mig precis som i förlossningsprogram på tv när folk ba: JAG KAN INTE! och vips är ungen ute. Men jag fattade verkligen inte hur jag skulle kunna krysta ut barnet, jag höll ju för fan på att gå sönder. Jag ville inte trycka på, kunde inte. Jag fick prova olika ställningar och jag försökte våga krysta, jag bad Martin hålla ena änden av en handduk och så drog jag i den andra för att liksom våga ta i. Men det gick bara inte att göra det helhjärtat, jag höll samtidigt emot mentalt. Typiskt nog hamnade jag i den sista ställning jag kunnat tänka mig, på rygg med benen i de där hållarna. Fast det var ganska bra. Med hjälp av två BM, en undersköterska och en barnläkare, lite värkstimulerande (och diskret prat om sugklocka) hittade jag så den kraft jag behövde för att våga ta i när krystvärkarna svepte över. Nu skulle barnet ut! Alltså, de ljud jag gjorde, Martin säger att jag lät som en tiger. Till slut kom hon äntligen och DEN LÄTTNADEN! Fast det där med att det helt slutar göra ont då, jag håller inte med. Kände mig ganska söndertrasad och tyckte det var sjukt jobbigt att bli undersökt och få några stygn. Moderkakan slank enkelt ut men när de sen skulle trycka och känna på magen, jag ville bara få vara ifred, vila ut med min man och mitt barn. Och det fick jag sen.

Är jättenöjd med bemötandet på förlossningen, alla var peppande, snälla och bra. Och fast föda barn är det värsta och läskigaste jag gjort är jag ganska stolt över att jag fixade det. Inte för att jag direkt hade nåt val, men ändå.

Lyckan!

Det resulterade dessutom i världens finaste unge (och ja, vi fattar att det är en subjektiv åsikt).

Bamse och hans vänner

Imorgon ska jag ta med Arve på detta i Globen:

Om fler vill gå finns det tre föreställningar imorgon och det passar tydligen bäst för barn mellan 2-7 år.

I den här familjen har vi en nära relation till Bamse om man säger så. Arve prenumererar på tidningen och jag har gjort en spellista på Spotify med nästan 13 timmar Bamsesagor. Perfekt när barnen ska somna.

/Bamse-influencern

Sätta tulpaner och odla basilika

Jag är så glad att barnen får hålla på i trädgården hos mina föräldrar. Under sommaren har de fått vara med och ta upp morötter och potatis, de har plockat jordgubbar, planterat om tomatplantor och chili, krattat och fixat. Sånt som vi inte sysslar så mycket med hemma i lägenheten.

Vi försökte visserligen (åtminstone halvhjärtat) i somras och köpte sex fina smultronplantor. De hann dock inte få bär innan semestern så jag satte in några såna där självbevattningsbehållare och hoppades på lagom med regn på balkongen. Men julisolen var för stark och de klarade sig inte mellan vattningarna. Arve blev så otroligt ledsen när vi kom hem från semestern och det var massor av torra små bär på hans plantor, som var långt bortom räddning.

Men nu är vi i alla fall hos mamma och pappa och här torkar inget bort! Det är ordning och reda i trädgården.

Idag var det dags att sätta tulpaner inför våren. Barnen fick följa med till affären och välja färger på lökarna igår och idag planterade de dem, med gödning och allt vad det var.

Sen krattade de och plockade ett par äpplen hos grannen som är bortrest.

Jag är ändå lite peppad på att odla. Hos Impecta finns massor av olika fröer och i vår ska jag satsa på basilika och chili. Sätta dem tidigt så vi hinner skörda innan semestern. Jag är tokig i basilika och det skulle vara himla roligt att odla egen, från frön.

Ja vi får se hur det går med det projektet… det senaste på växtfronten hemma är att jag dödat en murgröna. Martin har i alla fall precis planterat om vår gigantiska monstera, alltid något.

Premiär för Toy Story 4

Äntligen kom den dag som Arve sett fram emot i åtminstone ett års tid, och som jag och Juni också var riktigt peppade inför: en ny film om gänget i Toy Story.

Vi har sett de tidigare tre filmerna ca 100 gånger sammanlagt skulle jag tro.

Foto: Zap Events.

Vi hade äran att få gå på premiären på Rigoletto. Det var (som alltid när Zap Events fixar festen) väldigt proffsigt ordnat med jättegod mat, dryck och generöst med biosnacks och godis. Arve vann ett av priserna för bästa klädsel och var så lycklig.

Filmen var verkligen jättefin. Den har just nu 8,1/10 i betyg på imdb och det säger ändå något. Som alltid med Toy Story var det en varm och snäll berättelse om vänskap. Lite läskig och lagom spännande.

Foto: Cawa Media

/glad mamma

Kejsarsnitt

Nu snor jag helt enkelt en bild från Louise och Mia för att berätta att denna viktiga bok äntligen är här. Köp till alla den berör!


Så du födde barn med kejsarsnitt. Du har lite känslan av att ha sprungit ett maraton eller sju. Dina känslor är, som Prins Daniel skulle säga, all over the place. Och kanske känns det som att också kroppen är det – lite “all over the place”.

Plötsligt ska ni hem, du och barnet. Och den nysnittade kroppen.

Vill du fråga om något, nu innan ni åker hem? Jo ja, kanske bara en miljon saker. Men du kan tyvärr inte få dem från tungan och ut i luften. Okej, så ingenting alltså? Bra, tack och hej, all lycka till er!

 Men vad händer nu då?Efter succén med boken Mammaroll och snippkontroll så är nu Mia Fernando och Louise Winblad tillbaka med en bok helt vigd åt kejsarfödsel och livet och kroppen efter snittet. Med Kejsarfödsel : snittkoll och mammaroll vill författarna fylla i glappet som ofta uppstår när fokus skiftas från mödravård till barnavård efter ett kejsarsnitt, och de gör det med lika delar praktisk och konkret information som med värme och igenkänning.

Borta från barnen

Jag lyssnade på nåt avsnitt av fredagspodden där Amanda pratade om ångesten att lämna familjen, hur hon haft katastroftankar om att det skulle uppstå en brand i sommarstugan medan hon var i typ Borås på plåtning, etc. De tog det ganska långt och vågade skämta om hur Amanda skulle gå vidare med livet efteråt (skaffa nya barn osv) och det var så befriande.

På fredag åker Martin och barnen på sommarlov medan jag har lite annat för mig i en knapp vecka och jag är redan orolig för deras 30 mil i sommartrafik.

Känner intellektuellt sett noll dåligt samvete över att roa mig (och jobba) istället för att följa med, men nåt undermedvetet känslomässigt plan påminner mig om att jag VÄLJER att avstå dagar med barnen av egoistiska skäl och att jag får skylla mig själv om något händer dem = risken för att något händer ökar med tusentals procent.

Visst är åtminstone några av er lika knäppa?

Tack på förhand.

/sömnlös i söderort

När man har tid

På väg till förskolan låste det sig för Arve. Vi gick fel väg, han ville inte alls cykla genvägen över dumma rötter utan runt husen på asfalt och i nedförsbacke.

Jag blev otroligt irriterad, Juni hade bråttom till skolan och vi behövde bara komma fram (de går i samma byggnad).

Men när hon väl var lämnad hade jag gott om tid och vi kunde gå tillbaka, över rötterna och ta ”rätt” väg till förskolan. Det tog kanske drygt 5 minuter extra men hans frustration var som bortblåst när jag lämnade honom.

Så himla värdefullt (och ovanligt) att ha den där extra tiden.

Innan vi lämnade Juni hann jag såklart ryta i åt honom att ”vi måste lämna Juni nu jag hjälper dig sen!!!!” med hög och arg röst så menar ej att låta som en perfekt pedagogisk förälder. Man kämpar på så gott man kan.

Glöm ej detta, om föräldrapenning

Påminnelse till fellow föräldrar med barn i ettan (födda 2011):

Hur länge kan jag ta ut föräldrapenning?

Du kan ta ut föräldrapenning till och med den dag då ditt barn avslutat första året i grundskolan. Om ditt barn fyller 8 år efter skolavslutningen kan du ta ut föräldrapenning till och med den dagen barnet fyller 8 år.

Kan jag ta ut föräldrapenning enbart för dagar jag inte skulle ha arbetat?

Ja, om du tar ut föräldrapenning på lägstanivå. Men föräldrapenning på sjukpenningnivå kan du bara ta ut om du även tar ut föräldrapenning för dagar direkt före eller direkt efter exempelvis en helg eller andra dagar du inte skulle ha arbetat.

Några tips till andra som överdrivit sitt sparande: du kan ta ut en hel sjukpenninggrundande dag för att vara med ditt barn i skolan. Och du kan ta ut helgen före eller efter en föräldradag.

Om du till exempel arbetar måndag till och med fredag och vill ta ut föräldrapenning på sjukpenningnivå på lördagen och söndagen, måste du också ta ut föräldrapenning på sjukpenningnivå på fredagen eller måndagen. 
Du måste ta ut föräldrapenningen i samma omfattning på alla dagarna. I det här exemplet behöver du alltså ta ut föräldrapenning på sjukpenningnivå i samma omfattning för fredag, lördag, söndag eller lördag, söndag, måndag.

Men obs: om ditt barn är fött den 1 januari 2014 eller senare:

Hur länge kan jag ta ut föräldrapenning?

Du kan ta ut föräldrapenning till och med den dag barnet fyller 12 år eller när barnet slutar i årskurs 5 i grundskolan. Men från och med barnets 4-årsdag kan ni bara spara 96 dagar sammanlagt. Om du har tvillingar kan ni spara 132 dagar sammanlagt.

Kan jag ta ut föräldrapenning enbart för dagar jag inte skulle ha arbetat?

Ja, om du tar ut föräldrapenning på lägstanivå. Men föräldrapenning på sjukpenningnivå kan du bara ta ut om du även tar ut föräldrapenning för dagar direkt före eller direkt efter exempelvis en helg eller andra dagar du inte skulle ha arbetat.

Tar väl ett djupt andetag

Det här inlägget var en ganska bra påminnelse för mig inför jul. Det är så lätt att själv ”bli ett barn” i konflikter tycker jag!

Exempel från texten:

– Det här är ingen bra julafton.

Ouch! Kommentaren gör ont i föräldern som ägnat de senaste veckorna åt att skapa det perfekta julmyset och upplevelsen av att bli sårad väcker, även hos föräldern, en instinkt att såra tillbaka:

– Passar det inte så behöver du inte vara med!

Du kan se vart den här interaktionen håller på att ta vägen, eller hur? Resultatet blir knappast den mysiga, tindrande och tacksamma jul som föräldern lagt sig vinn om att skapa.

Hur kan man göra istället, för att undvika att hamna i nedåtgående spiraler som denna? Mitt tips är att lyssna med välvilja på det som barnet säger. Istället för att tolka in kritik i barnets ord, kan man försöka höra barnets fundering, känsla och behov – och svara på det.”

Läs mer här.

Om barnens utekläder

Inför jul försöker jag tänka ut praktiska saker som barnen behöver, istället för bara leksaker i paketen. Vi är ju i skogen och sommarstugan en del, och jag har letat efter nån slags friluftsbrallor som både ger lite skydd och som är slitstarka. Arve är peppad på snickarbyxor så nu har jag beställt ett par från engelbert strauss, ett företag som gör arbetskläder, yrkeskläder samt bygg- och fritidskläder. Där finns alltså även fina hängselbyxor för barn. Jag tänker att ett par såna håller riktigt länge. engelbert strauss gör arbetskläder som är designade för att skydda mot värme, kyla, vind och regn.

Annars är ju skalbyxor det allra bästa i skogen, tycker jag. När det gäller barnens ytterplagg har jag snöat in på vissa märken/modeller, vi är till exempel inne på åttonde säsongen med vinteroverall från Molo (de flesta köpta second hand, att lägga en bevakning hos Tradera är guld när man är på jakt efter något särskilt). Och när det gäller skalplagg har jag varit väldigt nöjd med Polarn & Pyrets hängselbyxor, jag tycker de är toppen. På bilden nedan i princip badade båda barnen och var ändå snustorra när vi kom hem:

Ok, det här blev en lång parentes. Men när jag ändå kom in på barnens utekläder kan jag väl lika gärna skriva klart om det. Vi kör på Polarns ullfrotté som mellanlager och när det är kallt har de ull (typ underställ) även närmast kroppen. Och ullstrumpor. Jag är glad att Juni fortfarande använder overall, det är praktiskt och varmt. Båda har skor från Kavat, de varmaste jag hittat. Och vantar man kan dra på utanpå overallärmarna. Med rejäl resår så de sitter ordentligt.

De skulle dock behöva en varsin mössa som är så tunn att den lätt får plats under hjälmen, men ändå tillräckligt varm och vindtät för att fixa tio minusgrader. Det är inte helt enkelt att hitta en modell utan nån tofs på. Det skulle jag kunna skriva upp på deras önskelista.

I lördags var vi på Skansen, på julmarknad. Martin höll på att frysa fötterna av sig men jag var varm i min nya dunjacka och kängor och även om barnen var stundtals gnälliga (en på trötta ben och den andra på att hon ramlat illa vid orm-rutschkanan) så var det i alla fall ingen som frös och det var så tillfredsställande att slippa det klaget. Barn som fryser alltså, det är omöjligt att rädda en sån dag, man kan lika gärna åka hem direkt. Men det slapp vi i alla fall, tack vare flera lager och varma skor.

Paketkalender med experiment

En rolig grej är att jag och barnen fått testa några luckor ur Forskarfabrikens julkalender.

Kalendern innehåller 24 färdiginslagna paket med magiska manicker, förbluffande föremål och engagerande experiment för nyfikna barn.

Det var så kul! Vi har testat att låta muggar ändra färg i värme eller kyla och lärt oss om molekyler. Känt på 100 miljoner år gamla stenar, använt pipett, gjort saltkristaller, pratat om mineraler och mycket annat.

Barnen älskade det verkligen och fortsatte experimentera på egen hand när vi var klara.

Forskarfabrikens julkalender:

  • Passar för barn mellan 6-12 år
  • Är utvecklad för att väcka barnens nyfikenhet
  • Innehåller 24 nya spännande och pedagogiska leksaker
  • Fokus på kökskemi och experiment
  • Svensk pedagogisk förklaring av varje produkt
  • Satsning på miljötänk bakom gåvor och emballage

Om anknytning och trots

1. Så fruktansvärt sorgligt. Men också intressant ang losskopplingen. Vet inte hur många gånger jag hört föräldrar säga att deras lilla barn ”straffat” dem för att de varit bortresta. Som om ett så litet barn skulle kunna vara strategiskt/manipulativt i sitt beteende.

2. Håller verkligen med om detta, från fyrbarnsmamman Annas frågestund i stories:

Önskeinlägg: småbarnsåren

”Utmaningar och glädjeämnen med att ha lite äldre barn (har själv en tvååring som stundtals driver mig till vansinne med sina viljedemonstrationer).”

Svar: I feel you. Tycker att mycket blir enklare när barn fyllt tre. Obs subjektiv åsikt baserad på två barn.

Fortsätter här med nån slags anekdotisk bevisföring eller vad man ska kalla det, ta det för vad det är. Men häromdagen läste jag Elsa Billgrens blogg och hon skrev:

Lynn är mitt inne i en trotsperiod där allt jag föreslår är fel. Man ska inte åka vagn. Man ska inte gå. Man ska inte sitta på axlarna. Man ska skrika, kolla på Bolibompa-appen och helst kasta sig ut i gatan när allt blir fel.

Då tänkte jag på när Juni åkte till förskolan i en lila pyjamas som var det enda hon ville ha på sig, inlindad i täcken eftersom hon vägrade overall och med en pipmugg varm choklad och en iPad i knäet.

Idag när jag kom hem hade hon spontant städat badrummet och sen läste hon en halv bok högt för sig själv och plockade fram och bort sin egen middag medan jag lade Arve.

Minsta motståndets lag tycker jag får råda med tvååringar. Inte för att det är enkelt ändå, men enklare. Jag tycker att risken för utbrott ökar för varje sak som gått emot dem.

All styrka, snart är ni igenom det värsta. Och det blir bara roligare ju större barnen blir, hittills i alla fall.

Utmaningar med en sjuåring är det ganska dramatiska sinnelaget samt att försöka få henne att berätta saker ur livet. Vill helst veta allt, vara hennes number 1 bollplank. Kommer knappast vara det, men kämpar väl på med mina frågor.

Foto från den långa period då vi gick kvällspromenad i ca en timme för att få denna kvällspigga unge att somna.

Bästa mamman i världen!

Jag är ganska självkritisk som förälder och tänker ofta på områden där det finns förbättringspotential. Men idag tänker jag gå runt och känna mig bra resten av dagen.

För när jag och Arve åkte till stan (han är med mig på jobbet idag) satt vi nästan hela resan bredvid en kvinna (som hade ursnygga strumpbyxor). Och när vi gått av kom hon ikapp oss och ville berömma mitt fina förhållningssätt till min son. Att det nästan gjorde henne rörd. Och då blev jag också alldeles rörd, såklart. Vilken otroligt fin komplimang! Och så stod vi där på Hötorget och var rörda nån sekund innan båda hastade vidare åt olika håll. Men jag kommer såklart alltid bära med mig de snälla orden.

Och nyss hörde jag Arve prata med min chef. Arve berättade att jag är snäll varje dag och bara har varit arg på honom två gånger någonsin och att jag ”faktiskt bara är 38 år”. Arve är verkligen i en period när han är otroligt kärleksfull och det är så MYSIGT.