Borta från barnen

Jag lyssnade på nåt avsnitt av fredagspodden där Amanda pratade om ångesten att lämna familjen, hur hon haft katastroftankar om att det skulle uppstå en brand i sommarstugan medan hon var i typ Borås på plåtning, etc. De tog det ganska långt och vågade skämta om hur Amanda skulle gå vidare med livet efteråt (skaffa nya barn osv) och det var så befriande.

På fredag åker Martin och barnen på sommarlov medan jag har lite annat för mig i en knapp vecka och jag är redan orolig för deras 30 mil i sommartrafik.

Känner intellektuellt sett noll dåligt samvete över att roa mig (och jobba) istället för att följa med, men nåt undermedvetet känslomässigt plan påminner mig om att jag VÄLJER att avstå dagar med barnen av egoistiska skäl och att jag får skylla mig själv om något händer dem = risken för att något händer ökar med tusentals procent.

Visst är åtminstone några av er lika knäppa?

Tack på förhand.

/sömnlös i söderort

När man har tid

På väg till förskolan låste det sig för Arve. Vi gick fel väg, han ville inte alls cykla genvägen över dumma rötter utan runt husen på asfalt och i nedförsbacke.

Jag blev otroligt irriterad, Juni hade bråttom till skolan och vi behövde bara komma fram (de går i samma byggnad).

Men när hon väl var lämnad hade jag gott om tid och vi kunde gå tillbaka, över rötterna och ta ”rätt” väg till förskolan. Det tog kanske drygt 5 minuter extra men hans frustration var som bortblåst när jag lämnade honom.

Så himla värdefullt (och ovanligt) att ha den där extra tiden.

Innan vi lämnade Juni hann jag såklart ryta i åt honom att ”vi måste lämna Juni nu jag hjälper dig sen!!!!” med hög och arg röst så menar ej att låta som en perfekt pedagogisk förälder. Man kämpar på så gott man kan.

Glöm ej detta, om föräldrapenning

Påminnelse till fellow föräldrar med barn i ettan (födda 2011):

Hur länge kan jag ta ut föräldrapenning?

Du kan ta ut föräldrapenning till och med den dag då ditt barn avslutat första året i grundskolan. Om ditt barn fyller 8 år efter skolavslutningen kan du ta ut föräldrapenning till och med den dagen barnet fyller 8 år.

Kan jag ta ut föräldrapenning enbart för dagar jag inte skulle ha arbetat?

Ja, om du tar ut föräldrapenning på lägstanivå. Men föräldrapenning på sjukpenningnivå kan du bara ta ut om du även tar ut föräldrapenning för dagar direkt före eller direkt efter exempelvis en helg eller andra dagar du inte skulle ha arbetat.

Några tips till andra som överdrivit sitt sparande: du kan ta ut en hel sjukpenninggrundande dag för att vara med ditt barn i skolan. Och du kan ta ut helgen före eller efter en föräldradag.

Om du till exempel arbetar måndag till och med fredag och vill ta ut föräldrapenning på sjukpenningnivå på lördagen och söndagen, måste du också ta ut föräldrapenning på sjukpenningnivå på fredagen eller måndagen. 
Du måste ta ut föräldrapenningen i samma omfattning på alla dagarna. I det här exemplet behöver du alltså ta ut föräldrapenning på sjukpenningnivå i samma omfattning för fredag, lördag, söndag eller lördag, söndag, måndag.

Men obs: om ditt barn är fött den 1 januari 2014 eller senare:

Hur länge kan jag ta ut föräldrapenning?

Du kan ta ut föräldrapenning till och med den dag barnet fyller 12 år eller när barnet slutar i årskurs 5 i grundskolan. Men från och med barnets 4-årsdag kan ni bara spara 96 dagar sammanlagt. Om du har tvillingar kan ni spara 132 dagar sammanlagt.

Kan jag ta ut föräldrapenning enbart för dagar jag inte skulle ha arbetat?

Ja, om du tar ut föräldrapenning på lägstanivå. Men föräldrapenning på sjukpenningnivå kan du bara ta ut om du även tar ut föräldrapenning för dagar direkt före eller direkt efter exempelvis en helg eller andra dagar du inte skulle ha arbetat.

Tar väl ett djupt andetag

Det här inlägget var en ganska bra påminnelse för mig inför jul. Det är så lätt att själv ”bli ett barn” i konflikter tycker jag!

Exempel från texten:

– Det här är ingen bra julafton.

Ouch! Kommentaren gör ont i föräldern som ägnat de senaste veckorna åt att skapa det perfekta julmyset och upplevelsen av att bli sårad väcker, även hos föräldern, en instinkt att såra tillbaka:

– Passar det inte så behöver du inte vara med!

Du kan se vart den här interaktionen håller på att ta vägen, eller hur? Resultatet blir knappast den mysiga, tindrande och tacksamma jul som föräldern lagt sig vinn om att skapa.

Hur kan man göra istället, för att undvika att hamna i nedåtgående spiraler som denna? Mitt tips är att lyssna med välvilja på det som barnet säger. Istället för att tolka in kritik i barnets ord, kan man försöka höra barnets fundering, känsla och behov – och svara på det.”

Läs mer här.

Om barnens utekläder

Inför jul försöker jag tänka ut praktiska saker som barnen behöver, istället för bara leksaker i paketen. Vi är ju i skogen och sommarstugan en del, och jag har letat efter nån slags friluftsbrallor som både ger lite skydd och som är slitstarka. Arve är peppad på snickarbyxor så nu har jag beställt ett par från engelbert strauss, ett företag som gör arbetskläder, yrkeskläder samt bygg- och fritidskläder. Där finns alltså även fina hängselbyxor för barn. Jag tänker att ett par såna håller riktigt länge. engelbert strauss gör arbetskläder som är designade för att skydda mot värme, kyla, vind och regn.

Annars är ju skalbyxor det allra bästa i skogen, tycker jag. När det gäller barnens ytterplagg har jag snöat in på vissa märken/modeller, vi är till exempel inne på åttonde säsongen med vinteroverall från Molo (de flesta köpta second hand, att lägga en bevakning hos Tradera är guld när man är på jakt efter något särskilt). Och när det gäller skalplagg har jag varit väldigt nöjd med Polarn & Pyrets hängselbyxor, jag tycker de är toppen. På bilden nedan i princip badade båda barnen och var ändå snustorra när vi kom hem:

Ok, det här blev en lång parentes. Men när jag ändå kom in på barnens utekläder kan jag väl lika gärna skriva klart om det. Vi kör på Polarns ullfrotté som mellanlager och när det är kallt har de ull (typ underställ) även närmast kroppen. Och ullstrumpor. Jag är glad att Juni fortfarande använder overall, det är praktiskt och varmt. Båda har skor från Kavat, de varmaste jag hittat. Och vantar man kan dra på utanpå overallärmarna. Med rejäl resår så de sitter ordentligt.

De skulle dock behöva en varsin mössa som är så tunn att den lätt får plats under hjälmen, men ändå tillräckligt varm och vindtät för att fixa tio minusgrader. Det är inte helt enkelt att hitta en modell utan nån tofs på. Det skulle jag kunna skriva upp på deras önskelista.

I lördags var vi på Skansen, på julmarknad. Martin höll på att frysa fötterna av sig men jag var varm i min nya dunjacka och kängor och även om barnen var stundtals gnälliga (en på trötta ben och den andra på att hon ramlat illa vid orm-rutschkanan) så var det i alla fall ingen som frös och det var så tillfredsställande att slippa det klaget. Barn som fryser alltså, det är omöjligt att rädda en sån dag, man kan lika gärna åka hem direkt. Men det slapp vi i alla fall, tack vare flera lager och varma skor.

Paketkalender med experiment

En rolig grej är att jag och barnen fått testa några luckor ur Forskarfabrikens julkalender.

Kalendern innehåller 24 färdiginslagna paket med magiska manicker, förbluffande föremål och engagerande experiment för nyfikna barn.

Det var så kul! Vi har testat att låta muggar ändra färg i värme eller kyla och lärt oss om molekyler. Känt på 100 miljoner år gamla stenar, använt pipett, gjort saltkristaller, pratat om mineraler och mycket annat.

Barnen älskade det verkligen och fortsatte experimentera på egen hand när vi var klara.

Forskarfabrikens julkalender:

  • Passar för barn mellan 6-12 år
  • Är utvecklad för att väcka barnens nyfikenhet
  • Innehåller 24 nya spännande och pedagogiska leksaker
  • Fokus på kökskemi och experiment
  • Svensk pedagogisk förklaring av varje produkt
  • Satsning på miljötänk bakom gåvor och emballage

Önskeinlägg: småbarnsåren

”Utmaningar och glädjeämnen med att ha lite äldre barn (har själv en tvååring som stundtals driver mig till vansinne med sina viljedemonstrationer).”

Svar: I feel you. Tycker att mycket blir enklare när barn fyllt tre. Obs subjektiv åsikt baserad på två barn.

Fortsätter här med nån slags anekdotisk bevisföring eller vad man ska kalla det, ta det för vad det är. Men häromdagen läste jag Elsa Billgrens blogg och hon skrev:

Lynn är mitt inne i en trotsperiod där allt jag föreslår är fel. Man ska inte åka vagn. Man ska inte gå. Man ska inte sitta på axlarna. Man ska skrika, kolla på Bolibompa-appen och helst kasta sig ut i gatan när allt blir fel.

Då tänkte jag på när Juni åkte till förskolan i en lila pyjamas som var det enda hon ville ha på sig, inlindad i täcken eftersom hon vägrade overall och med en pipmugg varm choklad och en iPad i knäet.

Idag när jag kom hem hade hon spontant städat badrummet och sen läste hon en halv bok högt för sig själv och plockade fram och bort sin egen middag medan jag lade Arve.

Minsta motståndets lag tycker jag får råda med tvååringar. Inte för att det är enkelt ändå, men enklare. Jag tycker att risken för utbrott ökar för varje sak som gått emot dem.

All styrka, snart är ni igenom det värsta. Och det blir bara roligare ju större barnen blir, hittills i alla fall.

Utmaningar med en sjuåring är det ganska dramatiska sinnelaget samt att försöka få henne att berätta saker ur livet. Vill helst veta allt, vara hennes number 1 bollplank. Kommer knappast vara det, men kämpar väl på med mina frågor.

Foto från den långa period då vi gick kvällspromenad i ca en timme för att få denna kvällspigga unge att somna.

Bästa mamman i världen!

Jag är ganska självkritisk som förälder och tänker ofta på områden där det finns förbättringspotential. Men idag tänker jag gå runt och känna mig bra resten av dagen.

För när jag och Arve åkte till stan (han är med mig på jobbet idag) satt vi nästan hela resan bredvid en kvinna (som hade ursnygga strumpbyxor). Och när vi gått av kom hon ikapp oss och ville berömma mitt fina förhållningssätt till min son. Att det nästan gjorde henne rörd. Och då blev jag också alldeles rörd, såklart. Vilken otroligt fin komplimang! Och så stod vi där på Hötorget och var rörda nån sekund innan båda hastade vidare åt olika håll. Men jag kommer såklart alltid bära med mig de snälla orden.

Och nyss hörde jag Arve prata med min chef. Arve berättade att jag är snäll varje dag och bara har varit arg på honom två gånger någonsin och att jag ”faktiskt bara är 38 år”. Arve är verkligen i en period när han är otroligt kärleksfull och det är så MYSIGT.

 

Kamratpostens undersökning och papporna

Oj vad jag citerade motsvarande undersökning när den genomfördes för tio år sen. Jag använde den som argument om hur viktigt det är att dela på föräldraledigheten och hur mycket pappor förlorar på ett ojämställt familjeliv.

Det är såklart fortfarande sant att pappor blir förlorare av att vara mindre närvarande, men den här gången läser jag undersökningen lite annorlunda.

Barn har alltså fått svara vem de helst pratar med när de är ledsna. Och bara 53% av barnen väljer att prata med sin mamma eller pappa i första hand.

Att 47% väljer att prata med någon annan än sina föräldrar när de är ledsna ger även oss mammor underkänt, tycker jag. För vi har åtminstone växt upp i ett sammanhang där det är mer ok att prata om och visa känslor. Vi tar statistiskt sett ut större del av föräldraledigheten och mer vabdagar. Och ändå väljer 17% av våra barn att prata med ”ingen alls”, hellre än att komma till oss.

Men det är svårt, såklart. Det finns barn som är superöppna och berättar om allt. Och det finns barn med hög integritet som har svårare att öppna upp. Det beror till stor del på hur bra föräldrarna är på att lyssna och på att härbärgera barnens känslor. Men jag skulle också säga att det beror på att barn är olika.

Det den här undersökningen kanske främst visar är hur svårt det kan vara för barn att prata med en vuxen. Att vi absolut inte kan förlita oss på att våra barn berättar om de blivit utsatta för något hemskt.

Kemi och… färglära

Min unge har 100% fria händer i sitt rum, som är hälften legobyggen, hälften slimefabrik. Där finns linsvätska, lim, raklödder, bikarbonat, kinetic sand (eller vad det heter), handtvål, flytande färger, olika glitterflingor och massor av andra ingredienser. Det blir fluffy slime, butterslime, slime som ser ut som soja och wasabi. Det stretchas och pokas och färger mixas till den perfekta nyansen. Hon har så kul!

Ibland spelar hon in små filmer om hur man gör slime, som jag smygkollar på i efterhand.

En svettig idiot.

Nä nu omyndigförklarar jag snart mig själv. Martin hade lite bråttom till ett möte idag men var inställd på att lämna barnen innan. Så hux flux hör jag mig själv föreslå att jag ska lämna så han säkert hinner, trots att han hade ganska gott om tid medan jag var helt oförberedd på att lämna.

Så idiotisk den är, den där uppoffrande reflexen! Måste träna bort den.

Nu sitter jag på pendeln helt svettig och med hjärtklappning. Sjuåringen kom tre minuter för sent till skolan och jag hörde hur de redan börjat sjunga i samlingen när vi kom in. Hon hade dessutom ont i magen eftersom min stress såklart smittat av sig.

Jag mår så dåligt av att lämna, blir så fruktansvärt stressad när vi blir sena och det blir vi ganska ofta.

Själv är jag aldrig sen när jag har tider att passa. Eftersom jag är född tidsoptimist har jag tränat upp strategier som lurar hjärnan till goda marginaler.

Men trots att jag planerar för att vi ska gå hemifrån med 20 min i marginal (dvs 7.30, det tar tio min till förskolan och Juni börjar 8) när jag ska lämna barnen blir vi ändå sena. Det är så mycket oväntat som kan uppstå. Hästsvansar där något hårstrå plötsligt står upp och måste göras om, en fyraåring som blir ledsen av en stressad röst och vill gömma sig en stund, strumpor vars söm sitter fel när skorna ska på. Osv. Och ni vet hur det är, blir man arg tar det en kvart extra eftersom barnen blir så ledsna då.

Nu fick jag springa för att hinna med pendeln och komma till jobbet i tid, helt osminkad och okammad. Allt detta för att jag skulle vara snäll? Herregud, Martin bad mig inte ens lämna och när jag erbjöd mig antog han väl att jag hade gott om tid. Så gick det ut över barnen istället.

Ja ja det är i alla fall fredag, jag planerar för en 100% lugn och stressfri helg och nästa vecka ska vi ha bra strategier för att komma i tid. Nu ska jag ta några djupa andetag.

Förskolestart

Vid den här tiden på året börjar många ettåringar förskolan. Och jag ser hur deras föräldrar peppas av andra föräldrar med ord som att det är jobbigast för föräldrarna, barnet kommer ha det så bra osv. Och ja, i den bästa av världar är det värst för föräldrarna.

Men även om det är självklart att förskolan ska finnas, för att föräldrar som vill och behöver jobba ska kunna göra det, så behöver man inte låtsas som om det är världens bästa plats för ettåringar.

Många förskolor är bra, att skola in Arve var en lek i jämförelse med när Juni skulle börja. Han hade en trygg famn vid lämning och även om det under en period var struligt med många olika vikarier så fanns det alltid personal han hade hunnit knyta an till på plats.

Men på Junis första avdelning var det 17 barn i åldern 1-2 år. Det fanns tre pedagoger, varav en var på väg att bli sjukskriven. Juni fick ofta ha sin vagn inomhus eftersom det var en trygg plats för henne, när ingen vuxen hade möjlighet att ge henne närhet och trygghet. Hon åt inget vid lunchen. Drack ett glas mjölk, åt kanske några makaroner. Var mycket orolig och/eller ledsen vid varje lämning och ibland fick jag lämna henne i famnen till en pedagog med ryggskott. Det var en tredagars-inskolning, utan erbjudande om att förlänga. När sju nya barn ska in i verksamheten finns det inte utrymme att dra ut på det, och det är svårt att ge varje barn en särskild pedagog att knyta an till.

Den där tanken om att små barn mår bra av att vara i förskola, att allt är naturligt och det är värst för föräldern, var ganska dålig för mig. För idag fattar jag inte varför jag inte pratade med förskolechefen, med lokala politiker. Om hur orimligt det är att vara tre vuxna på 17 så små barn, som alla behöver hjälp att ta på kläder, med blöjor, med maten. Vilken arbetsmiljö!

#pressatläge

Om hur slitigt det kan vara i förskolan vittnar förskoleupproret #pressatläge, där pedagoger berättar om stora barngrupper med få vuxna. Och hur de inte hinner trösta, byta blöjor eller själva gå på toa. Här finns massor av berättelser. 

Jag älskar den romantiserade bilden av förskolan, blir rörd av små knattar med färgglada västar på promenad, av engagerade pedagoger och roliga dagar. Förskolan är så fin och så viktig.

Men vi måste våga ställa krav på att det är en trygg och bra plats, för våra barn och för de vuxna som sliter med att ge våra ungar fina dagar.

För det är inte alltid det är värst för föräldrarna.

Jag med, Cardi B

”I think I underestimated this whole mommy thing” säger Cardi B, som ställer in turné pga bebisen.

Men gud JA, samma här. När jag skulle gå på festival när Juni var några månader och hon ha barnvakt på hotellrummet och skrek tills hon kräktes. Jag hade precis fått på mig armbandet men tog vändande taxi tillbaks till min lilla smula.

Minns också en gång när jag var så extremt badsugen den varma sommaren när Juni var ett par månader. Träffade en gammal bekant på stranden som höll i Juni så jag fick ta ett snabbt dopp och det var väl livets skönaste svalka.

Jag som trodde jag skulle bli en cool mamma som levde på ungefär som vanligt.

Världens coolaste är Cardi såklart ändå.