Kategori: Hjälp!

Gjorde precis en så knäpp grej. I morgonrusningen var det LÅNG kö till rulltrapporna upp från Stockholm city.

Jag var ute i god tid OCH lyssnade på Cardi B så tänkte: ”äsch jag tar den rulltrappan som är avstängd då”. Och börjar gå uppför. Det är ingen annan som går. Jag har kängor med rejäl platå och bär på tre väskor.

Föreställ er mig ensam i den till höger och den i mitten fullproppad med människor i dubbla led.

Känner att jag behöver hålla ett visst tempo eftersom det är helt fullt med folk i den andra rulltrappan och det är ganska pinsamt att vara idioten som går istället för att vänta 30 sekunder i kö. Som att köra trappmaskin i ett tempo man ej behärskar inför massor av personer.

Efter 3/4 av trapporna är jag så andfådd att jag undrar om det är så här det känns att få en panikattack. Eller hjärtinfarkt! Måste stanna till. Byter låt till Ariana Grande. Försöker hitta andningen igen. Jag är i så dålig form!!

Klarar mig till sist flåsande uppför de sista trappstegen. Så svettig i ansiktet nu.

Vacklar in på max och beställer en dricka.

Nu sitter jag här, chockad över egen dumhet.

Så snart benen slutat skaka ska jag gå till kungsan på möte. Ses under körsbärsblommen då!

Apropå min rädsla för tunga örhängen: detta var en reklam som var bortkastad på mig.

Värsta torkan sen jag började blogga tror jag. Snälla, ge mig ett ämne jag kan skriva om? En fråga att svara på. Eller så.

Det händer att människor påminner mig om något jag skrev i bloggen för typ sex år sen. Ofta något jag hunnit glömma men som i de flesta fall bara är kul att bli påmind om. Men samtidigt får det mig fundera lite på vad folk egentligen har för associationer till mig efter tolv års babblande i bloggen.

Alltså jag menar inte att folk går runt och tänker på mig till vardags, men ni fattar. (Där har vi kanske en grej man kan associera mig med – att försöka ducka eventuellt kritik eller hån genom att försöka förekomma.)

Något som gamla vänner skulle kunna koppla till mig är i alla fall tacopaj. För jag vet inte hur många gånger jag bjöd på det under ca 2002-2005.

Idag gjorde jag en för första gången på länge och det var jättegott såklart.

En annan grej man kan associera mig med är riktigt oaptitliga matbilder?

Nä nu ska jag avsluta denna egotripp för idag. Godnatt!

Jag bloggar bara från mobilen och just nu krånglar appen (vill ej ladda upp bilder, godkänna kommentarer osv) och jag blir så irriterad.

Testar om detta går att ladda upp.

Testing 123

Jag och barnen sover i nederslafen i en väggfast våningssäng. Den är kanske 80 cm bred? Jag har en unge bredvid mig och en skavfötters och fast det är lite trångt och har varit varmt om kvällarna har vi sovit gott med en liten fläkt till hjälp och vidöppet fönster mot skogen. Efter midnatt har sovrummet varit svalt och skönt.

Men inte i natt. Det var så varmt. Det kändes som om jorden kokade. Jag läste en klimatforskare som skrev att jorden har feber, och det märks.

Efter årets förhoppningsvis varmaste dag (vi hade över 30 grader här, hoppas det var toppnotering i sommar för det är läskigt när det blir så varmt) blev det ingen svalka på natten och det var ganska ångestframkallande. För här handlar det om svårt att sova. Men i de Västsahariska flyktinglägren var det närmare 50 grader varmt i juli. 50 grader. När kroppen ska ligga på runt 37, hur klarar man det ens? Får panik av blotta tanken.

Häromnatten drömde jag att det blivit krig och att flygplan med giftig gas var på väg in över Stockholm. Jag hade hittat ett förråd med gasmasker men var tvungen att hinna hem med dem till familjen innan planen flög in och medan allt krånglade sig hörde jag mullret av motorer i luften. Så dramatisk dröm.

Igår kväll lade jag mig samtidigt som barnen, dvs före 19. Jag somnade tidigt men vaknade av en mardröm om clownen i Det (ja, jag är tydligen 12 år). Det var kallt och mörkt i sovrummet och balkongdörren hade blåst upp. Blev så rädd att jag ringde till Martin som spelade final i nån turnering för att lugna ned nerverna. Somnade om medan han kom på en god andraplats.

I natt tänker jag drömma om enhörningar, tack på förhand.

”Jaja, nu blev det så här.”

Hade som tur var hälften av potatisen kvar i skålen och fyllde på med ruccola och tomater.

Åka till olika butiker och leta efter mina favorittops: Johnsons i blå burk.

Har utgått från Ica och finns varken på Kvantum eller Maxi. Närmsta lilla Coop har aldrig haft dem.

Känsla när jag behöver använda nåt annat märke på tops, med för klen bomullstopp eller pinne som viker sig:

Ni vet när jag förutspådde 2018 och att Gagnef skulle tappa pga detta?

Sandra Beijer: ”<333 Brukar åka på två festivaler: Gagnef och Way Out West. Planerar att hoppa Gagnef i år för att jag inte känner så stort sug, många jag känner ska inte åka och jag gillar när man är en stor grupp!”. 

Spåtanten här alltså. Är det något ni vill veta, eller om ni vill ha råd om något så kör loss i kommentarsfältet? Man får vara anonym.

Hej från en som älskar På spåret men nyss var tvungen att googla vilket landskap hon bor i.

/skamsen i Södermanland, aka Sörmland.

(Vit näckros och fiskgjuse.)

Jaha ni kanske har sett filmen DET, men själv har jag precis sett en betydligt läskigare historia.

Bakgrund: Jag åkte glatt den nya sträckningen med pendeltåget i många veckor innan det slog mig: VI ÅKER UNDER VATTNET (mellan södra station och centralen).

Efter många ögonblick av ”snillen spekulerar”, där jag bland annat idiotförklarade syrran som gissade på att det var en tunnel i Riddarfjärden googlade jag äntligen detta. Det är en tunnel! Alltså inte en som går under botten (vilket jag trodde) utan som de sänkt ned. Det kanske alla stockholmare redan visste men jag flyttade faktiskt hit efter att den hamnat under ytan.

Ska väl börja ta med en papperspåse att andas i mellan Stockholm södra och tills vi passerat Odenplan eftersom jag inte kan släppa det här nu. Såg seriöst hela filmen om tunneln nyss, så intressant ändå?

Jag, när nån på gården har fest med extremt högljudda diskussioner på balkongen och jag är beredd att gå ut och hojta att de får dämpa sig, klockan är snart tolv:

Jag, när jag upptäcker att det är en av våra närmsta grannar:

Som småbarnsmor är jag inte precis i position att klaga på nån som har fest en gång om året eller så. HOPPAS NI HAR KUL!  

Herregud, vi roade oss under midsommarmiddagen med att gå in och läsa våra journaler på 1177.se. Jag svimmade väl av skam när jag läste min näst senaste!

Jag försöker verkligen att inte gå till doktorn i onödan, men när jag hade haft riktigt ont i halsen i fyra veckor utan uppehåll (det pendlade mellan höger och vänster sida och jag hade svårt att svälja) och samtidigt fick ett finger som svullnade upp till dubbel storlek (pga ett trasigt nagelband) kändes det bra att kolla upp om det var en långdragen streptokocker som kanske även hade hamnat i fingret. 

Det hela uppfattades tydligen enligt anteckningen nedan. 

UPPGER ATT DET KOM NÄR HON TITTADE PÅ EN FILM SOM VAR SPÄNNANDE OCH BET DÅ I FINGRET!!!! Orkar inte med mig själv!!!! Vem berättar ens det? Att man gnagde på nåt löst nagelband pga starkt avsnitt av Homeland?

På läkarens bedömning står det i alla fall ”ger god emotionell och formell kontakt” och de raderna håller jag verkligen fast vid nu. 

(Och det där med blodtrycket. Jag hade högt under några veckor för åtta år sen men brukar ta upp det vid mitt typ årliga läkarbesök för att få en mätning ”för säkerhets skull”. Så blev det liksom relaterat till övrig berättelse?)

Snälla berätta om era journalanteckningar och lindra min skam? 

Juni har under några spridda morgnar haft väldigt ont i sitt ena ben, från knät och ned. Det brukar gå över efter en stund och sen kan det gå flera dagar utan ont. 

I morse kunde hon inte stödja på det ena benet utan hade jätteont. Hon ville ändå gå till förskolan för de skulle pyssla med nån vulkan och jag tänkte att det kunde vara bra att röra på det. Det blev lite bättre efter en stund men jag ringde och kollade och hon känner fortfarande av det. 

Ska jag boka en läkartid? Eller är det växtvärk? Har era barn haft nåt liknande? Kanske läser nån här som jobbar på vårdcentral och vet att detta är supervanligt när de växer mycket eller något jag ska kolla upp omedelbart. 

Jag har såklart stort förtroende för vården, men att boka in en tid för att en läkare ska klämma lite på benet, konstatera ett piggt och glatt allmäntillstånd och be oss komma tillbaka om det inte går över känns eventuellt lite onödigt? Eller så har jag fel och vi borde verkligen gå dit. 

(Tänk att jag kan fråga sånt här på bloggen och veta att jag kommer att få snälla svar, tycker så synd om bloggare där det finns läsare som bara väntar på att bloggaren ska blotta strupen.)