Kategori: Jämställdhet

Om städning

Josefine, som landat i sin gamla blogg, skriver:

”Jag kan inte beskriva det raseri som byggs upp i min städmaniska hjärna när det hårda blåvita vinterljuset lyser in över fläckar och damm här i huset. Som jag kompromissat med städningen. Mikael tror att jag inte har gjort det. Att vi har någon sorts sjuk nivå på städningen här. Men som jag städade när jag bodde ensam i Masthugget.”

Jag fnissade högt åt detta. Jag känner visserligen inte igen mig i det städmaniska, jag avskyr att städa. Om jag hade råd att ta in nån som organiserade upp vår himla klädkammare (som är som den där stenen Sisyfos höll på med) skulle jag göra det direkt. Funderar på att be Martin ta tåget till Karlstad med barnen nån helg och så mutar jag mamma att komma hit och hjälpa mig få ordning på den en gång för alla och så går vi på nåt spa sen som belöning.

Nu tappade jag tråden. Jo! Jag skulle aldrig städa ihjäl mig och jag tycker ändå att jag har en ganska avslappnad syn på vad som är välstädat. Men det där med kompromissandet!

När Martin är borta tre nätter eller mer börjar jag nästan alltid med att städa. Sen håller jag efter min städning, går aldrig och lägger mig utan att ha vikt in tvätten, dammsugit upp smulorna under bordet osv. Njuter så mycket av att ha ordning, det ger mig sånt välbefinnande, ett lugn.

Och då är jag ändå en ganska lat person (när det gäller obetalt hushållsarbete) och lite slarvig. Det är verkligen ingen perfekt ordning på mitt skrivbord på jobbet till exempel.

Nåväl. Sen kommer Martin hem och jag blir på så fruktansvärt dåligt humör om jag upplever att jag gör mer än han att jag inte kan hålla på med det där fixandet varje kväll. Så då börjar kompromissandet igen. Berget med ren tvätt växer sig stort innan nån tar tag i det (ofta Martin får jag ändå säga) och om jag tycker att besticklådorna skulle behöva diskas ur får jag göra det själv.

Jaja livet är mer än städning och eftersom han varit bortrest sen i onsdags ska det bli urmysigt att ses igen. I rena lakan, i en lägenhet med rengjord ugn, rensat avlopp i duschen och allmänt fräscha ytskikt. Som jag njutit av detta nystädade.

Sist på länken 

Om ni inte har hunnit läsa Åsa Beckman om män som inte frågar så gör det nu. 

MEN den här obalansen gör mig galen: att det så ofta är kvinnor som frågar och män som inte gör det. Att det är kvinnor som tar ansvar för en social situation och, närmast osynligt, driver den framåt. Ja, att sådana här frågekvinnor om och om igen låter män få vara med om den behagliga känslan av att bli socialt tydliggjorda, utan att själva få bli det.
Man kan tycka att det här är en skitsak.
Inget kan vara mer fel.

Det här är väl inte precis något nytt, jag har stört mig på det i många år nu. Men en bra grej med vuxenlivet är att man kan välja bort många såna här situationer genom att umgås med härligare personer. Eller känna sig trygg i att hellre sitta tyst än bli nån form av sällskapsdam om det är bordsplacering och man hamnar bredvid en sån här typ. 

Jag är väldigt uppmärksam på när män bara pratar om sig själva och det var längesen det hände mig. Istället har jag i sommar träffat många fina män där jag (som är ganska pratglad) kanske snarare har tagit det största utrymmet. 

Heja Jennie!

Det här är nog min bästa sommar sen Juni föddes. Jag kan ställa upp för min man när han är iväg på jobb och jag kommer ändå hinna träffa vänner och familj, vila upp mig och göra roliga saker på egen hand. Jag saknar såklart barnen när vi är ifrån varandra, men vet att de fixar några nätter utan mig och vi har ändå massor av lediga dagar tillsammans.

Jag känner stor tacksamhet mot mina föräldrar som bodde hos oss när Martin var på turné med Doug Seegers och jag var i Almedalen. Att få hjälp med att lösa logistik- och livspussel när det kör ihop sig lite är verkligen en ynnest.

Jag har en sån där app i telefonen, som visar uppdateringar jag gjort samma datum fast tidigare år. Och jag minns hur jag kämpade de första somrarna med Juni, när Martin behövde jobba så mycket på restaurangen. Ensamma kvällar med svettig bebis. När Arve hade kommit och jag och Juni tog med oss honom i vagnen tvärs över vägen till badplatsen där vi bodde i Karlstad. Sen satt han nöjd och tittade på när vi tog ett kvällsdopp. Men också hur jag försökte grilla till middag men ofta blev avbruten av nåt barn som vaknat så köttet blev till kolbitar. (Ok, om man nu tänker på t.ex. flyktingarna lät ju det där extremt töntigt sentimentalt, men det VAR faktiskt ganska jobbigt, alla andra satt tillsammans med sina roséglas medan jag var helt ensam.)

Är det något jag lärt mig av att vara förälder är det i alla fall att jag klarar mig väldigt bra på egen hand. Jag tog med Juni och Arve till Stockholm och bodde på hotell när han bara var några månader och Juni tre år och det gick alldeles utmärkt, även med dubbelvagn som behövde fällas ihop på tåget. Men det finns också en fara i att klara sig bra, göra saker på sitt sätt. Jag är glad att vi har andra arbetsförhållanden nu, så att det blir lite bättre balans. Att vi får tid tillsammans, både hela familjen men också jag och Martin på egen hand. Att vi förhoppningsvis hinner se varandra bortom logistik och planering.

Det jag egentligen hade tänkt skriva om innan jag bredde ut mig om allt detta är att jag är imponerad av Jennie Hammar. I en situation där ingen hade blivit speciellt förvånad om hon tagit rollen som ”hemmafru” jobbar hon hårt som frilansjournalist, samtidigt som hon verkar ta ganska stort ansvar för familjen. Jag lyssnade på senaste avsnittet av Filip & Fredriks podd och efter en riktigt hård jobbperiod gick Filip in i väggen, eller vad man ska kalla det, och klarade inte av att ha semester med familjen, åtminstone inte innan han gav sig ut på nån slags resa. Men Jennie driver familjelivet vidare, hon uppdaterar bloggen med härliga bilder där barnen badar i havet och äter vattenmelon. Fast jag antar att det är hon som borde ha störst behov av en resa på egen hand*.

Heja henne! Heja Jennie och alla andra kvinnor (och män) som bara kämpar på och gör det som behöver göras, tillsammans eller på egen hand.

*OBS jag vill på inget sätt förringa psykisk ohälsa, tycker att poddavsnittet var väldigt gripande… tror ni fattar hur jag menar ändå? Att Filip såklart inte kan skärpa till sig när han tappar det, men att det ändå är starkt att vara den som står kvar, som fortsätter ge barnen en fin sommar och så vidare…

Hej på Internationella kvinnodagen!

Angående inlägget igår. Jag vill såklart också att kvinnor ska känna mindre press och ansvar. Ett sätt är såklart att lita på att andra fixar saker istället för att göra dem själv (precis som Louise, som jag citerade en del, också var inne på).

Men det jag mest av allt ville var att exemplifiera hur jämställdheten på något sätt alltid blir kvinnors ansvar.

Nyhetsmorgon använder den här dagen för att uppmuntra kvinnor att våga visa sig utan smink. För att minska utseendefixeringen. Jag tycker att Tilde verkar så himla gullig och varmhjärtad och vill inte skriva något elakt om henne. Men det är en sån tankevurpa?

Det här blir helt ostrukturerat, hinner inte skriva bättre nu. Avslutningsvis: hyllningar av starka kvinnor i all ära, men det är också ok att vara svag. Ditt värde som människa är lika stort. 

IGENKÄNNINGEN!

”Jag börjar klura på hur Mattias ska lösa det hela, så att Märta får lite extra trevligt fredagsmys nu när hon liksom inte är inbjuden på mitt och Majas galej. Hur ska Mattias hinna? När ska han handla allt gott? Vad ska han själv få i sig? Jag presenterar några olika alternativ hur han kan lägga upp det hela. Han verkar ju inte alls ha gjort en utförlig plan??”

Haha, igenkänningen i detta. Han verkar ju inte alls ha gjort en utförlig plan?? – skrattar högt!

Jag irriterar mig dock lite på en kommentar som Louise/Hej hej vardag fått på inlägget. Den handlar om att hon ska börja gå i terapi för att släppa såna här tankar. Men hallå: många såna här kontrollbehov uppstår ju för att kvinnor är uppfostrade att ta ansvar för att alla har det bra och ÄR DET SÅ FEL EGENTLIGEN? Att vilja att andra ska ha det bra, att tänka sig in i andras situation och känna empati? Då tycker jag snarare att somliga pappor kan gå i terapi för att försöka möta mammors behov av att veta att andra familjemedlemmar har det bra.

Louise skriver: Sedan toppar jag hela faderutten med att gå runt och ha dåligt samvete gentemot feminismen. Att jag, som är stolt feminist, inte släpper mer på familjekontrollen och inte är mer självständig och cool.

Kan knappt ens tänka mig tvärtom, att en man går runt och har dåligt samvete för: Att jag, som är stolt feminist, inte gör mer för att min partner ska kunna släppa på familjekontrollen och känna sig mer självständig och cool. 

Nej för feminismen är väl också kvinnors ansvar?

Men ja, som förälder är det såklart svårt när det handlar om ens barn och deras framtid och att vara en GOD FÖREBILD. För jag vill å ena sidan uppfostra Juni till en omtänksam person men samtidigt vill jag inte att hon ska behöva ta mer ansvar för allas välmående än en eventuell partner. Det är mycket enklare med Arve, som pojke och lillebror får man ju bara maximera försöken att göra honom empatisk, omhändertagande och snäll.

Snarare än att lära flickor att vara tuffare/mindre empatiska/ta för sig/inte vara så duktiga borde fokus vara på hur vi ska lära pojkar att vara mjukare. För det skulle ha vinster på så många fler plan än i hemmen, samhälleligt och allt.

Projektledaren delegerar?

Veronika:

Har fått intrycket att du, precis som jag och typ (99,9 % av alla kvinnor) är projektledaren i familjen och är den som organiserar saker och ting för att få det att flyta.
Bland annat sånt här. Hemmet skulle väl vara en samlarhåla där i barnets byrålåda fortfarande skulle ligga kläder från nyföddstiden el gamla läkemedel i apotekslådan som funnits där sen Jägers glansdagar, om det inte var jag som tog tag i det hela och rensade med jämna mellan rum. Eller så här, det är jag som tar initiativet till att det ska rensas och då gör vi det ihop el var och en beroende på vad det berör. MEN så tröttsamt att ständigt vara den som ”ser” saker som ska göras att jag numera gör det utan att säga till. Försöker intala mig själv att jag tycker det är ”kul” och det känns ju renande efteråt, men ärligt, den enda gången det är kul är när man får rensa ut sitt badrumsskåp och flytta in nya fina saker. Om igenkänningsfaktorn är hög, hur tacklar du och andra det?

Svar:

Jag älskar när ni frågar och kommenterar, särskilt med inslag av Jäger (fd nattklubb i Karlstad), så roligt.

Ja, igenkänningsfaktorn är såklart skyhög. Men för mig gör vårt vardagsupplägg (de flesta dagarna ser ut så här: jag går upp på morgonen, tar bara hand om mig själv, åker till jobbet, när jag kommer hem är barnen hämtade och maten ofta på bordet plus vi delar lika på städning) att jag pallar att ta större ansvar när det gäller projektledarsaker som att sortera bort kläder barnen inte längre kan ha, boka in utflykter och resor, styra upp förvaring.

Jag tycker det är jättekul att planera saker och att projektleda, men absolut inte att göra det praktiska, typ rensa och sortera. Men eftersom jag tycker det är jobbigt när det är saker överallt så kan jag inte bara strunta i det. Nu ska man verkligen inte luras att tro att var sak har sin plats hemma hos oss, det är ett ständigt work in progress, att vi har småbarn och att jag är ganska slarvig med att t.ex. hänga in mina kläder direkt gör det inte precis enklare.

Det jag vill komma fram till är att mitt mål är att båda ska vara lika trötta på kvällen, att båda har lika mycket pengar att röra sig med, samlar lika mycket till pension etc och har lika mycket tid för sig själva. Vi är inte jämställda, jag tror inte jag känner något par som är helt jämställda, men man kämpar väl på. Och jag fortsätter sortera och rensa prylar när jag orkar.

Min helg 

I fredags gick jag från jobbet vid 16. På väg till stan köpte jag med en påse rotfruktschips att eventuellt muta barnen med. Vi skulle nämligen möta vänner på Fotografiska, med barn som kom direkt från en vecka på förskolan och som brukar vara ganska slitna på fredagar. 

Det gick dock helt sjukt bra, vi åt middag i kanske två timmar och barnen satt snällt, åt lite bröd och drack vatten (det fanns inget de ville ha på menyn) och tittade på iPad när det blev tråkigt. Och maten var så god! Jag åt löjrom och nån slags bakad lök och en liten biff och drack ett väldigt gott vitt vin. Som jag borde ha antecknat vad det hette.  



När Arve nästan somnat vid bordet bad vi om notan och åkte raka vägen hem, utan att ha sett en enda utställning. Vi ville inte utmana barnen ytterligare. Väl hemma somnade de gott och jag och Martin såg ett avsnitt Homeland. 

På lördag morgon gick M upp med det morgonpiggaste barnet så jag och äldsta barnet sov vidare till åtta. Så skönt! Sen åt jag nån torr bit hönökaka till frukost och vek tvätt och medlade mellan bråkande barn och duschade. Bråkade lite med min man också, han blev som vanligt provocerad av att jag försökte bestämma när och hur vi skulle städa. Men vi möttes nånstans på mitten och det blev bra. 

När Arve somnat för lunchen tog jag och Juni en sväng till Farsta centrum. Vi köpte presenter till Junis kompis och till Martin inför fars dag. Sen åkte vi på sexårskalas.  

 
På lördagskvällen lagade Martin fish tacos och vi öppnade en flaska prosecco. 

Idag (söndag och fars dag) lät vi Martin få sovmorgon. Vi hade beställt en tårta på Konditorn och Bagarn i Hökarängen som jag och barnen hämtade upp. Köpte med matbröd också, det var så färskt att det fortfarande var varmt. Sen väckte vi Martin med paket och satte på kaffebryggaren. 

Efter Junis balett åkte hela familjen till Enskede Ridskola för att klappa hästar. Sen lekte vi i en park. Min syster kom hem till oss lagom till farsdagsmiddagen. Vi åt carnitas och sen såg vi på Transylvanien tills barnen blev trötta. Nu sover de gott, Martin är iväg på en grej och jag tänker lägga mig tidigt. Först bara hänga en tvätt och läsa lite i min bok. 

Slut på helg!

Nästan så denna hade platsat i SvDs bilaga? 

Boys 

Har ni sett Boys? Ibland tycker jag att SVT får oförtjänt mycket kritik när de försöker göra något lite annorlunda. Ja, det är klart det blir lite pinigt för tittaren ibland.  

 Men ändå: så gulligt till exempel när den ena killen spelar upp en låt han gjort och berättar för sin kompis att han känner sig obekväm i att dansa och hans kompis peppar honom att våga. 

Nä, nu är det ingen mening att jag skriver mer om detta eftersom en gjort det tusen gånger bättre. 

Dragningen till det manligt kodade, känsliga samtalet kan ligga på ett undermedvetet plan, bortom alla rationella argument.

Trots genusdebatter, män som engagerar sig för jämställdhet och känslan av att vi är så förbi det här med att killar inte får gråta, så älskar vi när Sigge Eklund börjar gråta i sin podcast.

Egentligen vet vi att det inte är det minsta konstigt med ett känsligt snack män emellan, men emotionellt har vi inte hunnit i fatt den nya verklighet där könsrollerna – åtminstone delvis – har upplösts, och där även män har intima samtal med varandra.

»Det är en del i att lära sig att vara kvinna; att lyssna, förstå, älta och komma med råd.«

Hur det också är

Vilket härligt liv jag verkar ha om man läser bloggen. Ja, det är härligt. Men det är också en lägenhet med hundra projekt jag känner att jag behöver initiera och idag var det en morgon där jag skällde och hotade med indraget fredagsmys för att jag var stressad och barnen inga lydiga maskiner.

Jag menar verkligen inte att försköna verkligheten här i bloggy, men ofta är det gött att fokusera på sånt som är härligt, orkar inte gå runt och tänka på den där klädkammaren man borde fixa, hela tiden, och så blir det ändå inte gjort pga annan vardagslogistik och fixande tar tid och man gör andra prioriteringar.

Men man ska ju ändå inte fara med osanning, det är det ingen som tjänar på. Så nu vet ni att jag kommer att komma hem till en lägenhet med en hall översvämmad med kläder och skor och ett badrum med en hög ren tvätt på bänken och ett sovrum med smutsiga lakan i sängen.

Jag bryr mig inte så mycket när folk har perfekta hem i bloggar, det är en kombination av talang för struktur, intresse och hårt jobb och även om jag verkligen vill ha var sak på sin plats och allt fixat hemma när jag går och lägger mig om kvällarna skulle jag inte fixa det utan att försaka något annat, främst min hälsa.

Det som stör mig är när folk låtsas som att de är helt jämställda, alltså, till exempel bloggare som skriver om jämställdhet. Det är så hög status att leva i ett jämställt förhållande men jag vet kanske en eller två som gör det på riktigt. Och då vet jag inte ens om de verkligen gör det på riktigt. Jag kanske ska tillägga att för mig betyder jämställdhet att båda tar ungefär lika stort ansvar, har ungefär lika mycket att komma ihåg, gör ungefär lika mycket fysiskt arbete relaterat till hem och familj och är ungefär lika trötta på kvällarna.

När jag åkte buss satt jag framför två kvinnor i ca min egen ålder där den ena haft kalas dagen innan och de pratade om fördelningen, att den ena kvinnans man tyckte att hon borde slappna av, att det inte var i hela världen om de inte var klara när gästerna kom. Hon sa att om hon hade slappnat av hade ju ingenting varit förberett och att det ju är av respekt för gästerna som det känns fint att ha fixat middag och fika och att både hon och han ju uppskattar att få komma hem till andra som har fixat. Men att hennes man kanske aldrig reflekterat över hur mycket tid sånt tar. Det tyckte jag var så huvudet på spiken och samtidigt deppigt. Jag tror jag skrev om det en annan gång, att det inte skulle bli så mycket till julfiranden om det inte var för mammor. Jag vet att nån blev irriterad då, och det är klart man kan tycka olika, jag säger inte att jag beskriver nån sanning här.

Slut på rant.

LÄNKKÄRLEK:

Maria skriver: ”Jag tänkte att jag skulle skriva något oklyschigt om hur tråkigt det är att bli en klyscha. Att bli den där som ”inte hinner med vardagspu…”, ja ni fattar. Men det är svårt att skriva om det utan att det blir metaklyschigt. ”Det är för få timmar,” ”jag träffar knappt mina barn”, ”träna? Jag är glad om jag kan klämma in en dusch” och NI VET, simla tröttsamt. Vad ska jag säga?”

och Malin: ”Konstigt det känns att skriva om det här i bloggen, som att jag öppnar för kritik av våra livsval.”

Mammor som köper och säljer

Ja, det är ju sjukt störande att detta med att köpa och sälja kläder är mammors grej, i de flesta familjer (jag vet att motsatsen existerar, jag generaliserar nu) och att skriva ett helt inlägg om ens ungars kläder reproducerar väl bara. Men i år tänkte jag att min man skulle få den stora äran att rota igenom kassarna med ärvda kläder för att se om något passar, att använda de rabattkuponger som kommit på posten för att köpa nya vantar, namna och rensa bort det gamla. 

Annika skrev en smart kommentar om att det såklart går utmärkt att köpa barnkläder begagnade. Och ja, jag älskar att ärva och att skänka vidare, eller köpa och sälja av vänner. 

Just Tradera är mest ångestframkallande för mig och slutar med att jag lägger timmar på att sälja kläder jag knappt får något för eller på att förlora olika auktioner med saker jag vill köpa. Men jag känner proffs som älskar det. 

Från förra året:

 

Heja alla semestermammor!

Jag har precis läst ikapp min reader (ca 80 blogginlägg, kanske 70 skrivna av kvinnor) och fnissar åt de män som skribenterna lever med. De glömmer passen hemma, tar inte en enda semesterbild av familjen, blir otrevliga av stress eller tänker att allt löser sig. Alltså jag vet att jag generaliserar nu, men heja alla mammor som kämpar på! Se till att få lite tid för er själva också :*

Individualiserad föräldraförsäkring

Jämställdhet är ett väldigt komplext ämne och det är svårt att hitta enkla lösningar. Något som visat sig göra stor skillnad är att dela på föräldraledigheten. Men trots att jag verkligen är för att dela lika kan jag inte känna helhjärtat för en individualisering. 

Jag känner väl till argumenten för att staten ska ge varje förälder hälften, de är sunda och rimliga. Ett vanligt är: ”men en delad försäkring innebär ju inte att båda måste vara hemma, bara att staten slutar betala för ett ojämställt uttag.” 

Men där är det något som skaver för mig. Det är såklart sant, men det känns som ett så oerhört vitt medelklassperspektiv. För människor som har det gott ställt funkar det bra att strunta i de tusenlapparna, det kanske ändå blir mer ekonomiskt fördelaktigt att låta en man som tjänar riktigt bra jobba medan hans partner går hemma, obetald? Men jag tänker på de kvinnor som står utanför arbetsmarknaden, som lever med våldsamma män eller har män som helt enkelt vägrar stanna hemma. Hur påverkas de?

Jag menar inte att vi ska låta män som är våldsamma, ointresserade eller sopiga föräldrar på andra vis sätta agendan. Men jag tycker ändå det är viktigt att ta in andra perspektiv, särskilt om man själv är hyfsat priviligerad. 

Jag är också trött på att jämställdheten går så fruktansvärt långsamt och att det alltid går att hitta orsaker som tvingar familjen att låta mannen stanna hemma. Men jag tror att lösningen behöver vara åtminstone lite mer komplicerad. Tyvärr. 

Festival: inställd

Arve är i en ganska tuff separationsfas och under helgen, när vi var i annan miljö än hemma, har han så att säga hängt mig i kjolarna, gått efter mig som en gullig liten papegoja och bara ”mamma?” ”mamma?” och storgråtit så tåtarna sprutat när han råkat tappa mig utom synhåll (typ om jag gått till köket).

Det är helt ok när Martin är med honom (tack och lov), men att ha barnvakt just nu känns ganska tufft, inte minst för barnvaktens skull. Förutom att mina föräldrar fick gunga honom nästan oavbrutet i lekparken (då var han glad) när jag var ute och sprang (5 km i torsdags, 10 km i lördags!) så hade jag inte hjärta att lämna honom mer under helgen. Det blev alltså inte en enda konsert för mig.

Kände mig så ledsen för det i lördags natt, bitter liksom. Även om Martin jobbat hårt under helgen har han ändå träffat härliga personer, sett roliga spelningar, gått på efterfest. Jag har istället gått och lagt mig direkt barnen somnat för att orka ta nätterna själv. Det är ju inte Martins fel, men logik hjälper inte mot dåligt humör.

Det som däremot hjälpte: egentid. I söndags morse fick jag väcka min man fast han bara sovit fyra timmar och så susade jag iväg till spa med mamma. Det var en perfekt härlig dag! Och direkt så var liksom balansen återställd. Jag kom tillbaka som en nöjd och glad person, och det blir ju fler konserter.

Zzz

Jahopp, idag var det alltså uppstigning klockan 4.48. Jag trodde att det höll på att vända med de här tidiga morgnarna, men den senaste veckan har jag och Arve gått upp vid fem varje dag.

Ja, vi är två vuxna i familjen. Men jag går hellre upp fem än tar uppvaken mellan 21-01, då är jag så trött att jag ibland vaknar och tror att jag är någon annanstans, skyndar mig att skyla kroppen med täcke eftersom hela rummet plötsligt är fullt av folk etc, jag drömmer väldigt intensivt och att bli väckt under de timmarna är vidrigt.

Alltså går jag och lägger mig först medan Martin är uppe och hänger en tvätt, startar diskmaskinen, jobbar och tar Arves uppvaknanden som kräver omsövning. Sen tar jag uppvaket vid 03 och går upp med honom när han vaknat för dagen. Om det är vardag plockar jag ur diskmaskinen, gosar med Arve och gör mig iordning för dagen. Väcker Martin ca 6.20 och går till pendeln 6.30. Om det är helg väcker jag Martin vid sju, halvåtta och så får jag gå och lägga mig och sova en timme till.

Det funkar, man överlever på sex timmars sömn per natt. Men oj vad jag ser fram emot när det snarare är regel än undantag att båda barnen sover hela nätterna.

Tips för andra trötta: att sova med ansiktsmask. Den här går att använda även nära ögonen. Alltså, man blir inte piggare men vaknar i alla fall med superhärlig hy.

Skryt: sprang igår, trots vädret. Satsar på 3 ggr/vecka fram till 27/6. Men det går långsamt, jag försökte googla maxtiden på loppet nu, känns som om jag inte ens kommer klara den… Äsch, jag kämpar väl på och hoppas på det bästa.

Hej från blåsig runda!

Gå med i en klubb! 

Jag har visserligen inte gjort en statistiskt säkerställd undersökning i ämnet, men visst känns det som om småbarnspappor i högre utsträckning har hobbies/intressen (som kräver egentid utanför familjen) än vad småbarnsmammor har? Golf, Korpen-innebandy, gå ut+vara bakis, köra motorcykel eller vara publik på fotboll eller hockey. Jag skulle egentligen också vilja räkna in att resa i jobbet/jobba över mycket, eftersom det gör att en är borta från familjen och förverkligar sig själv på något sätt.*

Det där är lite svårt. För om en är borta flera kvällar i veckan och/eller några timmar på helgen under småbarnsåren så påverkas den andra personen av det. Och om den också skulle vilja odla sina intressen i ungefär samma omfattning skulle det inte bli så mycket tid över till familjelivet. Men det är där man liksom måste mötas och börja dela upp fritiden lite, så att det blir nån form av ungefärlig rättvisa. MVH familjerådgivaren.

Mitt tips till er som inte har en speciell hobby och därför inte per automatik ”tvingas” spendera tid ifrån familjen och förverkliga er själva: starta en klubb.

Jag älskar vår bokklubb. Mitt medlemskap gör att jag måste läsa mellan träffarna och på våra möten pratar vi om viktiga och oviktiga saker och äter god mat. Det är så härligt! Om man inte orkar läsa (alltså under småbarnsåren kan det faktiskt vara övermäktigt att ta sig igenom en bok i månaden) kanske man kan ha en aktualitetsklubb där man ses och pratar om sånt man snappat upp i diverse medier? Personligen föredrar jag tillställningar där man får babbla mycket, men det är väl bara fantasin som sätter gränser för hur och med vem man kan ses. Spela hockey, promenera, sy och sticka, gå på bio, baka cupcakes, spela rollspel, bada bubbelpool. You tell me. Även om man inte har nån särskilt hobby och egentligen helst vill lägga barn och kolla på nån serie med sin partner de kvällar man är hemma samtidigt (hej!) så är det viktigt att få lite tid för sig själv och sina vänner. Åtminstone några tillfällen i månaden.

*Men äsch, strunt samma egentligen om det är mannen eller kvinnan, jag har många kompisar där mamman jobbar jättemycket eller har häst eller tränar för Iron Man. Det var bara nån teori jag ville lufta…