Doktor Mukwege

Igår var jag på möte med min största idol. Han har haft ett galet schema under vistelsen i Sverige och jag hade lovat mig själv att inte be om en bild. Men när man har äran att träffa en av världens riktiga hjältar är det svårt. Klipp till detta:

Jag vet att en del av er är givare till Läkarmissionen och på mötet sa doktor Mukwege att utan de gåvor du och andra svenska givare bidrar med och som bekostar själva driften av sjukhuset, hade det aldrig fungerat.

Det finns organisationer och givare som vill stötta vissa delar av sjukhuset, allt från ett specifikt avgränsat projekt till en ny röntgenapparat. Men för att verksamheten ska funka måste även själva driftskostnaderna betalas. Då pratar vi till exempel el – ganska viktigt! – eller löner. Och såna kostnader är det inte lika sexigt att samla in pengar till.

Men som månadsgivare går gåvorna både till att ge ett undernärt barn en behandling som räddar hens liv OCH till ljus i operationssalen.

DU RÄDDAR LIV och jag hoppas att du kan känna det in i hjärtat! Den här mannens gärningar är ett bevis på vilken skillnad du och andra svenska givare kan göra när det handlar om att skapa möjlighet till förändring. Tack för att du är med och gör det möjligt! ❤️❤️❤️

Doktor Mukweges betydelse är svår att mäta i ord, men det finns många berättelser från de kvinnor han har hjälpt. Så här säger Justine Sirie, som är lokalvårdare på Panzisjukhuset:

”Jag har själv blivit opererad sju gånger av doktor Mukwege efter en våldtäkt. När jag hade läkt fysiskt erbjöd doktor Mukwege mig ett jobb på sjukhuset och tack vare det kan jag ta hand om min familj. Jag har råd med skolavgifter och har även köpt ett litet land där jag kan odla. Jag saknar ord för att uttrycka allt Doktor Mukwege har gjort för kvinnor som mig. Han ger oss hopp även när det känns så tungt att våra hjärtan nästan slutar slå. Han opererar alla, oavsett om vi är fattiga eller rika, vilken folkgrupp vi tillhör eller vilken tro vi har.”

Mammasmycket

Igår var det fredag och jag började dagen med frukost hos Juno PR. Sofia Wistam skulle nämligen lansera sitt mammasmycke.

BySofiaWistam ger 100 kr av varje sålt halsband till Läkarmissionens arbete för mammor i utsatthet, vilket såklart är jättefint.

Hon berättade om sitt arbete med Sofias änglar och om sina upplevelser med Läkarmissionen. Inte ett öga torrt.

Här är Sofia i ett samtal med min kollega Eva. Eva är så bra på att intervjua, hon är liksom intresserad på riktigt och ställer frågor man inte ens visste att man undrade över. Avundsvärd egenskap.

Lånade en bild på mig själv av @satanvagott som är ett härligt matkonto.

Jag tycker mycket om Sofias raka sätt och humor. En extremt okomplicerad person att resa med dessutom. Man vet ju aldrig hur det ska fungera med människor man inte känner och särskilt inte med kända personer, skulle jag säga. Men hon är enbart härlig.

Detta är en annan favorit, man blir helt glad bara av Anns aura.

Jag provade såklart också smycket fast vill ha varianten med en större ring och två små. Här har jag fyra små.

Business casual?

Jag har blivit antagen till ett fett ledarskapsprogram som pågår under ett år.

Eftersom deltagarna kommer från olika branscher med olika klädkoder (själv har jag ofta jeans och tröja medan andra har väldigt strikt klädsel) föreslås en klädkod som jag antar syftar till att alla ska känna sig bekväma. Det är i alla fall business casual som gäller så nu ska jag gå igenom garderoben efter lämpliga plagg. Framför allt byxor.

Jag antar att det är lika för de flesta, att man vill känna sig bekväm i klädseln i nya sammanhang. Varken nedklädd eller utklädd liksom. Tänker att jag inleder med vida byxor, linne och min sidenblazer. Sen får vi se.

Hur som helst ska det bli otroligt roligt att få vara med och jag är verkligen tacksam för möjligheten.

Hälsningar från en som är 100% casual denna lediga, lite regniga dag. Och de flesta andra dagar.

Theoz till Ukraina

Den här filmen tänker jag visa för mina barn inför julen. Hoppas det kan bli ett bra samtal om barns olika förutsättningar.

Lite mer info om centret där Theoz delar ut julklapparna:

Många barn i Ukraina lever under svåra förhållanden. Children Care Center (CCC) ligger i staden Lviv i västra Ukraina. Det är ett litet center dit barn dagligen kommer för att få hjälp att klara skolan, få ta del av olika sociala verksamheter och möjlighet att uttrycka sig konstnärligt. De får även tillgång till hälsovård och tandvård.

Barnen på centret har till största delen valts ut i samarbete med de sociala myndigheterna i Lviv och kommer från familjer med svåra sociala förhållanden. Verksamheten präglas av en helhetssyn med syfte att ge barnen möjlighet att växa upp med en rimlig chans att integreras väl i samhället.

Därför ingår även kontakt med skolan och föräldrarna och tillsyn av barnens hemförhållanden som en viktig del i verksamheten. Att föräldrar och familjer involveras gör att centret når ut till fler än de barn som kommer till dagverksamheten.

Under åren har flera hundra barn har fått möjlighet till en ny start i livet genom CCC. Flera av dem har kunnat studera på universitet, och en del av dem har sedan kommit tillbaka och praktiserat på CCC.

Doktor Denis Mukwege

På måndag delas Nobelprisen ut. På plats I Oslo finns denna man, doktor Denis Mukwege.

Men på fredag den 14 december kan fler än de inbjudna få se och höra honom live. I alla fall om man kan ta sig till Stockholm och har 140 kronor över. Då har vi nämligen en hyllningskväll på Stockholm Waterfront.

För min organisation blir det allt ljus på Mukwege, vi (eller rättare sagt alla givare) har stöttat honom sen starten. Men det är ju inte som om man glömmer Nadia Murad för det. Här finns filmen om henne, på SVT Play. Den ska jag se.

Glad och stolt

Det är svårt att samla in pengar; att få människor att känna så starkt att de vill ge av sina skattade kronor. Jag vet att många av er som läser här ger till olika organisationer och era bidrag gör verkligen skillnad, vill jag säga.

Idag fick jag i alla fall reda på att Läkarmissionen är den insamlingsorganisation som ökat mest när det gäller kännedom, under 2018. Det är många som ska känna sig stolta för det, men jag är nog ändå en av de gladaste.

Omskärerskan

Idag har jag känt mig extremt långt hemifrån. Vi åkte ut till Kuria, nära gränsen till Tanzania, knappt tre timmars bilresa från vårt b&b.

Här är några rader om Kuriafolkets historia, från Wikipedia:

”Every clan has its own council of elders who controlled the clan as political and religious leaders. The Abakurya (Kuria people) believed in taboos and superstition and they generally feared punishment from the inchama for not observing the taboos. The punishment could be either death or barrenness or other misfortunes.

The Abakurya customary law is made up of rules and practices accepted and sanctioned by the community. The custom had many do’s and don’ts (taboos/superstitions) called imigiro. Even the marriage laws were full of taboos and superstition and there was automatic punishment for breaking these imigiro. Hence the laws were followed so strictly both before and after colonization, because after colonization the Abakurya went back to their original life and were not influenced by westernization.”

Som vanligt är det svårt att skriva utan att exotisera, men det är verkligen ett i mångt och mycket självständigt folk med en fascinerande historia.

Idag har vi träffat massor av otroliga tjejer som säger nej till könsstympning. Vi har också pratat med flera före detta omskärerskor och fått besöka deras hem. Och vi har mött sju små tjejer som var ute och blev firade eftersom de genomgick stympningen för några dagar sen. En fruktansvärd men viktig påminnelse om hur arbetet har kommit en lång väg men fortfarande behövs.

Här är vi tillsammans med gänget som jobbar på det stora läger vi besökte idag.

Cecilia, Louise, Nina och Margaux berättar mycket bättre än vad jag gör, så vill du läsa mer finns deras berättelser.

Nu ska jag gå och lägga mig, men skriver mer imorgon.

Mjöl och örter

Så här förbereder man för könsstympning. Med ett slags mjöl som ger friktion så att man kan få grepp om det område som ska skäras bort. Och örter som man mortlats, som ska lindra blodflödet och smärta. I mjölet ligger en kniv som använts till hundratals stympningar.

City of Joy

Ikväll såg jag och syrran (och Johan) en väldigt bra film, som finns på Netflix: City of Joy.

Snälla se den! Det beskriver konflikterna i Kongo, människans grymhet och kvinnornas otroliga styrka på ett väldigt bra sätt.

Även om det är vi i västvärlden som är skyldiga till situationen i landet, med vår girighet, så är det också så att svenska givare finansierat bygget av Panzisjukhuset. Jag vet att flera läsare har mor- och farföräldrar som stöttat LM i många år. Och deras gåvor har verkligen gjort skillnad.

Nu håller vi alla tummar för att doktor Mukwege får Nobels fredspris på fredag. Det skulle vara ett otroligt viktigt erkännande för hans kamp. Kampen för att hjälpa de utsatta kvinnorna, men framför allt kampen för att stoppa våldet.

Nyfiken grönare

Cecilia Blankens har hjälpt till att samla in pengar till Läkarmissionen i många år. Nu har hennes andra kokbok kommit ut och alla som blir månadsgivare via den här länken får den hemskickad som en slags bonus.

Boken är superfin! Men bäst är väl ändå att man är med och ger fattiga mammor rätt till en förlossning på sjukhus, arbetar för att stoppa könsstympning och ger gatubarn en trygg familj. Och mycket mer. Varje månad!

Den största stjärnan i Almedalen

Jag vet inte vem som skulle göra mig mer starstruck än doktor Denis Mukwege.

Doktor Denis Mukwege är chefsläkare vid Panzisjukhuset i östra DR Kongo och världskänd för sitt arbete för våldtagna kvinnor. Totalt har tiotusentals kvinnor och barn som utsatts för sexuellt våld fått vård på Panzisjukhuset.

Hans betydelse är svår att mäta i ord, men det finns många berättelser från de kvinnor han har hjälpt. Så här säger Justine Sirie, som är lokalvårdare på Panzisjukhuset:

”Jag har själv blivit opererad sju gånger av doktor Mukwege efter en våldtäkt. När jag hade läkt fysiskt erbjöd doktor Mukwege mig ett jobb på sjukhuset och tack vare det kan jag ta hand om min familj. Jag har råd med skolavgifter och har även köpt ett litet land där jag kan odla. Jag saknar ord för att uttrycka allt Doktor Mukwege har gjort för kvinnor som mig. Han ger oss hopp även när det känns så tungt att våra hjärtan nästan slutar slå. Han opererar alla, oavsett om vi är fattiga eller rika, vilken folkgrupp vi tillhör eller vilken tro vi har.”

 

Hej från Almedalen!

Det här är två av de mest intressanta seminarier jag besökt hittills, båda har ägt rum på Googles scen.

Siduri Poli, vilken otrolig stjärna. Hon har grundat och driver innovationshuset Changers Hub, som tillgängliggör verktyg för att alla unga ska kunna påverka sin framtid och nå framgång. Hubben driver mötesplatser i Alby och på Stureplan, dit man kan gå för att jobba i coworking space, bli idécoachad, gå på kurser inom entreprenörskap eller lyssna på en inspirationsföreläsning.

Kristina Wicksell från Make Equal och #ochjagprotesterade är definitionen av eldsjäl.

Make Equal är lösningsfokuserade jämlikhetsexperter som jobbar för – och uppmanar till – praktiskt jämlikhetsarbete. De kommer på och genomför innovativa samhällsförändrande idéer, med fokus på att fler ska vilja och kunna engagera sig. Målet är ett samhälle där alla slipper diskriminering och kan nå sin fulla potential.

Om mammor

Idag tänker jag mycket på Gun och andra mammor som borde finnas här, men som ryckts bort alldeles för tidigt. På vänner som saknar sina mödrar. Och hur jag tar för givet att mamma alltid kommer att finnas ett telefonsamtal bort. Att be om råd eller att berätta något roligt för.

Och jag tänker på mitt eget föräldraskap. Att jag på vissa plan är ganska självkritisk och känner att jag skulle kunna vara en bättre mamma. Men att jag ändå duger gott. Hur jag hoppas att jag kan vara en trygg hamn för min barn. Och en rolig person som de vill prata med.

Mors dag är viktig för mig. Det är viktigt att jag får känna mig sedd, att mitt engagemang som mamma märks. Och även om jag tycker att mors dag är ett väldigt bra tillfälle att ge och få ”välgörenhetsgåvor” (som en förlossning som man kan köpa genom att swisha 150 kr till 90 00 217) så vill jag gärna ha något materiellt också, av barnens pappa.

I år fick jag en magnet som Juni pärlat och av Martin trådlösa hörlurar OCH en luftrenare så jag kan sova bättre under pollensäsongen. Blev så otroligt glad! Det var verkligen en genomtänkt present och han hade gjort research och valt den bästa i prisklassen, vilket betyder mycket för mig ❤️ Ja, jag är väl inte världens enklaste person att köpa något till, men jag är själv noga med att inte bara köpa första bästa utan kolla lite tester och jämföra priser. Och då blir jag extra glad när nån annan inte bara slösat iväg pengarna, ”hehe”.

Natten till idag vakade jag över Arve som hade hög feber. Jag är alltid rädd för hjärnhinneinflammation när de hux flux får riktigt hög feber. Vill helst inte ge febernedsättande – och Arve vill absolut inte ha nån medicin – så det är bara att vänta ut det.

Arve vill alltid känna att man är där rent fysiskt när han är sjuk, annars blir han så rädd. Förstår honom ändå, det är otäckt när man är sådär sjuk.

Idag är jag ganska trött, men jag kommer nog hålla igång på spänningen. För ikväll har vi Mammagalan i Kanal 5, klockan 20.

Jag har ju varit med vid två av resorna som kommer att visas. Men jag syns nog ingenstans, möjligtvis längst bak i publiken, där jag sitter och svarar på frågor som kommer in på Facebook. Och uppdaterar våra digitala kanaler. Tycker öppningsnumret verkar så bra, hoppas ni har möjlighet att kolla ikväll!

Av mig själv fick jag också en morsdagspresent: ett par solglasögon. Mitt nuvarande par har jag haft i fyra år och använt jättemycket. Jag har varit så rädd om dem, alltid haft med mig glasögonfodralet och därför kände jag extra starkt att jag kunde unna mig ett par nya.

Igår kväll när vi kollade på tv och jag tänkte på de där solglasögonen spratt det till i mig av glädje. Så gick detta inlägg från liv och död till materiell lycka. Men livet kan rymma rubbet.

Väskorna är ute!

Jag är så glad för alla sponsorer. Kasti som skänkte de fantastiskt fina tofflorna i Blankens väska, Soft Grey som utan att tveka bidrog med flera koftor och kashmirstrumpor, Littlephant som gav oss fyra välfyllda exemplar av sin snygga stora väska, Twilfit som bidrog med underkläder och kimonos, Babyshop som skänkte ALLA bebisplagg till alla väskor samt resterande skötväskor, Gant som bidrog med Sofias vita skjorta, Scandinavian Photo som skänkte en polaroidkamera, Scandinavian Cosmetics som budade över massor av Clarins- och Sensaiprodukter och Anette Floss som ville skicka med sitt smycke Liteflyt. Och dessutom Minna Palmqvist, Blaou blaou och Alice Fine.

Väskorna har så fint innehåll och det här är några av mina favoriter. Samtliga hittar du här.