Theoz till Ukraina

Den här filmen tänker jag visa för mina barn inför julen. Hoppas det kan bli ett bra samtal om barns olika förutsättningar.

Lite mer info om centret där Theoz delar ut julklapparna:

Många barn i Ukraina lever under svåra förhållanden. Children Care Center (CCC) ligger i staden Lviv i västra Ukraina. Det är ett litet center dit barn dagligen kommer för att få hjälp att klara skolan, få ta del av olika sociala verksamheter och möjlighet att uttrycka sig konstnärligt. De får även tillgång till hälsovård och tandvård.

Barnen på centret har till största delen valts ut i samarbete med de sociala myndigheterna i Lviv och kommer från familjer med svåra sociala förhållanden. Verksamheten präglas av en helhetssyn med syfte att ge barnen möjlighet att växa upp med en rimlig chans att integreras väl i samhället.

Därför ingår även kontakt med skolan och föräldrarna och tillsyn av barnens hemförhållanden som en viktig del i verksamheten. Att föräldrar och familjer involveras gör att centret når ut till fler än de barn som kommer till dagverksamheten.

Under åren har flera hundra barn har fått möjlighet till en ny start i livet genom CCC. Flera av dem har kunnat studera på universitet, och en del av dem har sedan kommit tillbaka och praktiserat på CCC.

Doktor Denis Mukwege

På måndag delas Nobelprisen ut. På plats I Oslo finns denna man, doktor Denis Mukwege.

Men på fredag den 14 december kan fler än de inbjudna få se och höra honom live. I alla fall om man kan ta sig till Stockholm och har 140 kronor över. Då har vi nämligen en hyllningskväll på Stockholm Waterfront.

För min organisation blir det allt ljus på Mukwege, vi (eller rättare sagt alla givare) har stöttat honom sen starten. Men det är ju inte som om man glömmer Nadia Murad för det. Här finns filmen om henne, på SVT Play. Den ska jag se.

Glad och stolt

Det är svårt att samla in pengar; att få människor att känna så starkt att de vill ge av sina skattade kronor. Jag vet att många av er som läser här ger till olika organisationer och era bidrag gör verkligen skillnad, vill jag säga.

Idag fick jag i alla fall reda på att Läkarmissionen är den insamlingsorganisation som ökat mest när det gäller kännedom, under 2018. Det är många som ska känna sig stolta för det, men jag är nog ändå en av de gladaste.

Omskärerskan

Idag har jag känt mig extremt långt hemifrån. Vi åkte ut till Kuria, nära gränsen till Tanzania, knappt tre timmars bilresa från vårt b&b.

Här är några rader om Kuriafolkets historia, från Wikipedia:

”Every clan has its own council of elders who controlled the clan as political and religious leaders. The Abakurya (Kuria people) believed in taboos and superstition and they generally feared punishment from the inchama for not observing the taboos. The punishment could be either death or barrenness or other misfortunes.

The Abakurya customary law is made up of rules and practices accepted and sanctioned by the community. The custom had many do’s and don’ts (taboos/superstitions) called imigiro. Even the marriage laws were full of taboos and superstition and there was automatic punishment for breaking these imigiro. Hence the laws were followed so strictly both before and after colonization, because after colonization the Abakurya went back to their original life and were not influenced by westernization.”

Som vanligt är det svårt att skriva utan att exotisera, men det är verkligen ett i mångt och mycket självständigt folk med en fascinerande historia.

Idag har vi träffat massor av otroliga tjejer som säger nej till könsstympning. Vi har också pratat med flera före detta omskärerskor och fått besöka deras hem. Och vi har mött sju små tjejer som var ute och blev firade eftersom de genomgick stympningen för några dagar sen. En fruktansvärd men viktig påminnelse om hur arbetet har kommit en lång väg men fortfarande behövs.

Här är vi tillsammans med gänget som jobbar på det stora läger vi besökte idag.

Cecilia, Louise, Nina och Margaux berättar mycket bättre än vad jag gör, så vill du läsa mer finns deras berättelser.

Nu ska jag gå och lägga mig, men skriver mer imorgon.

Mjöl och örter

Så här förbereder man för könsstympning. Med ett slags mjöl som ger friktion så att man kan få grepp om det område som ska skäras bort. Och örter som man mortlats, som ska lindra blodflödet och smärta. I mjölet ligger en kniv som använts till hundratals stympningar.

City of Joy

Ikväll såg jag och syrran (och Johan) en väldigt bra film, som finns på Netflix: City of Joy.

Snälla se den! Det beskriver konflikterna i Kongo, människans grymhet och kvinnornas otroliga styrka på ett väldigt bra sätt.

Även om det är vi i västvärlden som är skyldiga till situationen i landet, med vår girighet, så är det också så att svenska givare finansierat bygget av Panzisjukhuset. Jag vet att flera läsare har mor- och farföräldrar som stöttat LM i många år. Och deras gåvor har verkligen gjort skillnad.

Nu håller vi alla tummar för att doktor Mukwege får Nobels fredspris på fredag. Det skulle vara ett otroligt viktigt erkännande för hans kamp. Kampen för att hjälpa de utsatta kvinnorna, men framför allt kampen för att stoppa våldet.

Nyfiken grönare

Cecilia Blankens har hjälpt till att samla in pengar till Läkarmissionen i många år. Nu har hennes andra kokbok kommit ut och alla som blir månadsgivare via den här länken får den hemskickad som en slags bonus.

Boken är superfin! Men bäst är väl ändå att man är med och ger fattiga mammor rätt till en förlossning på sjukhus, arbetar för att stoppa könsstympning och ger gatubarn en trygg familj. Och mycket mer. Varje månad!

Den största stjärnan i Almedalen

Jag vet inte vem som skulle göra mig mer starstruck än doktor Denis Mukwege.

Doktor Denis Mukwege är chefsläkare vid Panzisjukhuset i östra DR Kongo och världskänd för sitt arbete för våldtagna kvinnor. Totalt har tiotusentals kvinnor och barn som utsatts för sexuellt våld fått vård på Panzisjukhuset.

Hans betydelse är svår att mäta i ord, men det finns många berättelser från de kvinnor han har hjälpt. Så här säger Justine Sirie, som är lokalvårdare på Panzisjukhuset:

”Jag har själv blivit opererad sju gånger av doktor Mukwege efter en våldtäkt. När jag hade läkt fysiskt erbjöd doktor Mukwege mig ett jobb på sjukhuset och tack vare det kan jag ta hand om min familj. Jag har råd med skolavgifter och har även köpt ett litet land där jag kan odla. Jag saknar ord för att uttrycka allt Doktor Mukwege har gjort för kvinnor som mig. Han ger oss hopp även när det känns så tungt att våra hjärtan nästan slutar slå. Han opererar alla, oavsett om vi är fattiga eller rika, vilken folkgrupp vi tillhör eller vilken tro vi har.”

 

Hej från Almedalen!

Det här är två av de mest intressanta seminarier jag besökt hittills, båda har ägt rum på Googles scen.

Siduri Poli, vilken otrolig stjärna. Hon har grundat och driver innovationshuset Changers Hub, som tillgängliggör verktyg för att alla unga ska kunna påverka sin framtid och nå framgång. Hubben driver mötesplatser i Alby och på Stureplan, dit man kan gå för att jobba i coworking space, bli idécoachad, gå på kurser inom entreprenörskap eller lyssna på en inspirationsföreläsning.

Kristina Wicksell från Make Equal och #ochjagprotesterade är definitionen av eldsjäl.

Make Equal är lösningsfokuserade jämlikhetsexperter som jobbar för – och uppmanar till – praktiskt jämlikhetsarbete. De kommer på och genomför innovativa samhällsförändrande idéer, med fokus på att fler ska vilja och kunna engagera sig. Målet är ett samhälle där alla slipper diskriminering och kan nå sin fulla potential.

Om mammor

Idag tänker jag mycket på Gun och andra mammor som borde finnas här, men som ryckts bort alldeles för tidigt. På vänner som saknar sina mödrar. Och hur jag tar för givet att mamma alltid kommer att finnas ett telefonsamtal bort. Att be om råd eller att berätta något roligt för.

Och jag tänker på mitt eget föräldraskap. Att jag på vissa plan är ganska självkritisk och känner att jag skulle kunna vara en bättre mamma. Men att jag ändå duger gott. Hur jag hoppas att jag kan vara en trygg hamn för min barn. Och en rolig person som de vill prata med.

Mors dag är viktig för mig. Det är viktigt att jag får känna mig sedd, att mitt engagemang som mamma märks. Och även om jag tycker att mors dag är ett väldigt bra tillfälle att ge och få ”välgörenhetsgåvor” (som en förlossning som man kan köpa genom att swisha 150 kr till 90 00 217) så vill jag gärna ha något materiellt också, av barnens pappa.

I år fick jag en magnet som Juni pärlat och av Martin trådlösa hörlurar OCH en luftrenare så jag kan sova bättre under pollensäsongen. Blev så otroligt glad! Det var verkligen en genomtänkt present och han hade gjort research och valt den bästa i prisklassen, vilket betyder mycket för mig ❤️ Ja, jag är väl inte världens enklaste person att köpa något till, men jag är själv noga med att inte bara köpa första bästa utan kolla lite tester och jämföra priser. Och då blir jag extra glad när nån annan inte bara slösat iväg pengarna, ”hehe”.

Natten till idag vakade jag över Arve som hade hög feber. Jag är alltid rädd för hjärnhinneinflammation när de hux flux får riktigt hög feber. Vill helst inte ge febernedsättande – och Arve vill absolut inte ha nån medicin – så det är bara att vänta ut det.

Arve vill alltid känna att man är där rent fysiskt när han är sjuk, annars blir han så rädd. Förstår honom ändå, det är otäckt när man är sådär sjuk.

Idag är jag ganska trött, men jag kommer nog hålla igång på spänningen. För ikväll har vi Mammagalan i Kanal 5, klockan 20.

Jag har ju varit med vid två av resorna som kommer att visas. Men jag syns nog ingenstans, möjligtvis längst bak i publiken, där jag sitter och svarar på frågor som kommer in på Facebook. Och uppdaterar våra digitala kanaler. Tycker öppningsnumret verkar så bra, hoppas ni har möjlighet att kolla ikväll!

Av mig själv fick jag också en morsdagspresent: ett par solglasögon. Mitt nuvarande par har jag haft i fyra år och använt jättemycket. Jag har varit så rädd om dem, alltid haft med mig glasögonfodralet och därför kände jag extra starkt att jag kunde unna mig ett par nya.

Igår kväll när vi kollade på tv och jag tänkte på de där solglasögonen spratt det till i mig av glädje. Så gick detta inlägg från liv och död till materiell lycka. Men livet kan rymma rubbet.

Väskorna är ute!

Jag är så glad för alla sponsorer. Kasti som skänkte de fantastiskt fina tofflorna i Blankens väska, Soft Grey som utan att tveka bidrog med flera koftor och kashmirstrumpor, Littlephant som gav oss fyra välfyllda exemplar av sin snygga stora väska, Twilfit som bidrog med underkläder och kimonos, Babyshop som skänkte ALLA bebisplagg till alla väskor samt resterande skötväskor, Gant som bidrog med Sofias vita skjorta, Scandinavian Photo som skänkte en polaroidkamera, Scandinavian Cosmetics som budade över massor av Clarins- och Sensaiprodukter och Anette Floss som ville skicka med sitt smycke Liteflyt. Och dessutom Minna Palmqvist, Blaou blaou och Alice Fine.

Väskorna har så fint innehåll och det här är några av mina favoriter. Samtliga hittar du här.

Som BVC och föräldragrupp på landsbygden i Tanzania

En gång i månaden åker den mobila kliniken ut till olika byar och där samlas alla mammor för att få sina barn kontrollerade och vaccinerade. Alla hade med sitt häfte motsvarande den där boken man själv tog med till BVC.

Kön ringlade sig lång men det var väldigt god stämning och barnen var uppklädda, eftersom det också är ett tillfälle för mammorna att träffas, fika och prata med varandra.

Sen cyklade de hemåt igen.

Om du vill stötta sjukhuset och den mobila kliniken kan du ge en gåva här.

Om karriär och sånt

Jag får ganska ofta frågor om jobb, av folk som pluggar kommunikation, är nyexade eller mellan jobb. Om allt från var man ska söka praktik, till vad är rimligt att begära som copywriter i Karlstad, hur man ska tänka inför en löneförhandling.

Att jag får många frågor beror såklart på att jag tycker att det är kul att sätta ihop folk. Att tipsa personer som behöver anställa om andra som vill ha jobb. Att hjälpa nån att få en praktikplats, en referens, det första jobbet. Känner mig som nån vidrig person på LinkedIn nu, men det ÄR ju roligt?

Inte minst eftersom jag vet hur svårt det är att få sitt första jobb. Sommaren efter att jag pluggat färdigt informationsprogrammet (kommunikation och PR) var jag desperat och tog till slut ett jobb som trappstädare på Gruvlyckan. Det är inget fel med att städa trappor, men inte prick vad jag tänkte mig när jag började på universitetet. Senare fick jag jobb på ett lab på Stora Enso. Det var ett jättebra sommarjobb, men det var ingen fot in i branschen. Så därefter hade jag tre olika praktikplatser i väntan på en öppning, samtidigt som jag gick på varenda himla nätverksträff jag kunde komma på för att få kontakter som kunde ge jobb.

Jag saknar inte arbetsmarknaden i Karlstad, den är snäv. Men de där kämpiga åren gjorde mig i alla fall ödmjuk. Och glad över att kunna hjälpa till, om jag kan. Det är fint med mentorskap, på olika nivåer.

Hade du en rak väg in till din karriär, struntar du i karriär och prioriterar annat eller har du fortfarande inte bestämt dig för vad du vill göra? Fiskar efter kommentarer här. Tycker på riktgt att det är intressant.

PS Det har varit jättekul att följa Peppes tankar om karriär om samtal med coach.

Hej från Margate i Sydafrika

Just nu sitter jag i en kåkstad och väntar på att filmteamet ska bli färdigt. Jag skäms alltid lite när vi är ute i fattiga områden: folk bor ju här och så kommer jag hem till deras grannskap för att se hur fattigt och hemskt de har det. För om jag ska vara krass är det ju det jag gör. Samtidigt så behöver man visa hur tufft livet kan vara för folk här, för att samla in pengar till projekten. Vi försöker göra det så respektfullt det bara går.

I Sydafrika finns ungefär 4 miljoner föräldralösa barn och det projekt som Läkarmissionen stöttar här tar hand om en del av dem.

Organisationen Give a Child a Family drivs av en fantastisk kvinna som heter Monica. Hon är född här, av svenska föräldrar, men har vigt sitt liv till att hjälpa utsatta barn att få det bättre. Man arbetar tillsammans med socialtjänsten för att ta hand om barn som av olika skäl inte kan vara med sina föräldrar. Många av barnen har varit med om fruktansvärda händelser inga barn ska behöva uppleva. På centret får de kärlek, trygghet och terapi. Men centret är inget barnhem, målsättningen är att barnen ska tillbringa max sex månader där.

”Mottot är att fosterfamiljerna ska vara så bra att vi själva skulle kunna se våra egna barn växa upp där”, säger Monica och Anna-Karin, som också jobbar för organisationen. Här är Monica, Anna-Karin, jag och en annan Monica som också jobbar där.

Fosterfamiljerna har inte alltid så mycket pengar men det ska finnas en styrka i familjen, som ger trygghet. Föräldrarna får först gå igenom olika tester och utvärderingar och därefter får de alltid en utbildning innan de välkomnar sitt nya barn till hemmet.

Arbetet hos Give a Child a Family har blivit ett föregångsprojekt som spridit sig till tolv länder. Organisationen ordnar konferenser och man utbildar och utvärderar även mer konkret för att hjälpa andra organisationer att komma igång. För ställningstagandet att barn inte ska leva sina liv på barnhem utan behöver få växa upp i en familj är så viktig.

Jag är här med Sofia Wistam, som ska göra en del uppdrag för oss. Hon är urgullig och proffsig och har med sin elvaåriga son för att han ska få uppleva människors olika förutsättningar. Hon träffade nyss ett barn vars mamma är döende i HIV men det kommer hon väl själv berätta om i andra kanaler.

Lånade ändå en bild från hennes instagram.

På Sofia och den viktiga fostermamman Elizabeth.

På bilden nedan har jag äran att ta en selfie med två ”angels without wings” som Monica kallar dem. Det är kvinnor som jobbar ideellt i kåkstäderna. De blir ofta en länk mellan utsatta personer och myndigheter, ser till att sjuka får vård, att nyfödda barn blir registrerade och att barn som far illa hemma får hjälp och stöd. Här finns många HIV-smittade och det tuffa livet och de dåliga sanitära möjligheterna gör att även TBC och andra sjukdomar sprids. Tjejen med glasögon har ett glasöga efter att hon blev knivhuggen i ansiktet när hon arbetade i området. Ändå fortsätter hon jobba för att göra livet lite bättre för andra.

Känner mig så ödmjuk och tacksam över att jag får vara här och träffa dessa fantastiska människor.